Jag står här i ateljén med slitet trägolv i det som brukade vara slöjdsalen i skolan från nittonhundratalets början (1904), huset står nu mitt i ingenstans, i någon sorts gränsland. En plats mitt emellan motorvägar, tvärbanan, byggarbetsplatser och vad som är kvar av ett industriområde, där i utkanten av ett nytt bostadsområde. En gammal träskola omedveten om att skolbarnen har lämnat och konstnärerna flyttat in i klassrummen. Alla rum har blivit ateljéer lärarrummet, matsalen, gymnastiksalen men det behövs inte mycket för att förnimma skolan och dess förflutna under ytan eller rättare sagt i själva patinan av träet, väggarna – den kvarlämnade brandposten. 

Jag hamnade här när en bekant till mig, Johan, frågade om jag kunde tänka mig att dela ateljé, vilket jag lite med ena handen hade sökt efter under en längre tid men inte riktigt hittat något som passade. Jag frågade var den låg, till min förvåning svarade han Årsta gamla skola. Samma hur där min pappa Lars Karngård, som också han var konstnär,  i 27 år hade sin ateljé. Sist jag var i huset stod jag desperat och försökte sortera i ett dödsbo efter hans bortgång 2010. En lång vinter med mycket snö och med ett barn under ett år. När min pappa dog lämnade han efter sig ett antal samlingar och ett bohag av saker där ingenting var slumpmässigt utvalt eller utan sentimentalt eller kulturellt värde. Även om jag till en början försökte tänka på det som ett dödsbo där jag osentimentalt bara röjde upp och gick vidare insåg jag snart att allt, eller i vilket fall det allra mesta, var katalogiserat, sorterat och arkiverat under hela hans liv. 

Hans samlingar bestod både av typiska samlingsobjekt såsom mynt och stenarter, men där fanns också samlingar relaterat till hans personliga  familjebakgrund. Till exempel alla rakknivar och rakhyvlar från farfar och farfars far, stora mängder fotografier och post, som min farfarsfars oöppnade brev från pensionsmyndigheten. 

 När idéhistorikern Diarmuid Hester i ett poddavsnitt av BBC-serien ”Thinking Aloud” beskriver sin pappas förhållande till samlandet känner jag att jag starkt relaterar: 

”My father described his treasures with pride. He shows me his is immense coin collection, carefully he removes this or that coin from its plastic cover and tells me its story all the while turning the brilliant glinting little thing over in his fingers. I ask about his match day program and I can hardly keep up as he leads me out the back to one of the massive old sheds. Inside are filing cabinets, cupboards, chests of drawers all filled to overflowing with hundreds tiny glossy booklets, football, rugby hurling, soccer programs commemorating titanic clashes. They commemorates nor wins nor loses but the moment that proceeded, them when history was yet to be written. Back in my bead room surrounded with all my fathers stuff I wonder where does it end. Is my father a horder? What’s the difference between collecting and hoarding?” 

Under processen av att plocka samman kvarlåtenskapen efter Lars liv tyckte min fru att arbetet med att röja ut och tömma dödsboet gick lite för trögt. Hon kom för att visa att det inte var så komplicerat, det var bara att börja i en ände och sedan slänga, osentimentalt. Hon blev sittande med en liten låda med gammal sparad post, inte bara personliga brev utan också just oöppnade brev från pensionsmyndigheten adresserade min farfars far Sven. Även hon blev tagen av omfattningen och svårigheten att sortera ut vad som skulle slängas, säljas eller sparas. Just då såg jag det mer som ett dödsbo efter min pappa, men med tiden antog det formen av – vad då? En samling? Ett arkiv? Ett konstnärskap? Hur definierar man det? Jag antar att det är bevekelsegrunden till varför man samlar sparar eller arkiverar som utgör ramen, men hur kan man i efterhand se det mönstret?Jag försöker mig närma hans samlingar med forskarens objektiva blick:

The processes of archival description, arrangement and storage are features of the archive that remain largely unseen to the researcher. They are best understood and explained from a position inside the archive, when one is not pursuing a particular line of research; not focusing on the content and meaning of individual objects or collections but instead on the systems that hold them in place and allow them to be used. 

Birkin, J., Archive, Photography and the Language of Administration. Amsterdam: Amsterdam University Press 2021
$%&: 10.5117/9789463729642_'(03 

Det som också fanns kvar var en (imaginärt) fungerande stat. Ett sorts kungarike där den enväldige härskaren kallades lar och som Lars utformat in i minsta detalj. 

I hans samlingar fanns mängder av dokument och objekt relaterade till hans kungarike. Bland mycket annat hittade jag tusentals små plastsoldater, sorterade och indelade i olika arméer, divisioner och förband. Där fanns också papper där Lars definierat de konstitutionella ramarna för sitt rike. Ekonomin redovisades och historia skrevs, allt i en annan värld. Jag hade förstås hört talas om att om att där fanns någon slags värld som sammanfogade hans konstnärskap, som i övrigt dominerades av neoklassiskt måleri, men inte dess omfattning 

Till en början, den där första tiden, sorterade jag bara ut och slängde ner  saker i lådor. Inte bara från ateljén men också från två förråd och en fullpackad läggenhet på Krukmakargatan. Allt slussades sedan vidare till vårt nyligen införskaffade sommarhus i Värmland och ett förråd som jag hyr i Vasastan. Även om jag redan då på något vis intresserade mig för alla dessa små samlingar och detta besynnerliga kungarike var jag framför allt förbannad och ledsen. Varför i helvete spenderar man ett liv med alla dessa saker hellre än med sitt barn? 

Han var inte en särskilt närvarande person i mitt liv som barn, att säga att vi träffades varannan månad vore en överdrift. I många år låg det nerpackat, jag kunde endast närma mig minnet av farsan i genom att skriva ner små korta anekdoter eller episoder som kom upp i mitt minne, som jag antingen undrade över eller som störde mig. Ett exempel kunde vara: 

Små soldater hundratals eller till och med tusental en armé Romas armé landet på ön och ständigt pågående runt omkring dig i din lägenhet på Krukmakargatan i din ateljé på Årsta gamla skola soldater uppdelade i olika enheter regementen alla där för ett nytt slaget vid Lützen eller långt efter det.

Du och jag på väg till Solna från Krukmakargatan där ligger min farmor Disa på ålderdomshem. Hon ligger för döden, väntande på oss, du går förvirrad runt i lägenheten utan att kunna samla dig att gå ut , jag styr våra steg till pendeln. vi kommer till en människas sista kamp hon andas till en början häftigt och rossligt för att hålla sig kvar, jag tror att hon lugnar sig något när vi kommer och håller hennes hand 20 minuter senare är det över i ett litet rum på Råsundavägen bara någon kilometer från den lägenhet hon bott och ni delade på sedan 61 hej då lilla mamma säger du när den rosslande kampen är över för mig var det början på din död utan att jag visste om det skulle jag säga bara fem år senare till dig hej då lilla pappa när du andades för sista gången

 Men för några år sedan var jag klar med att vara akut arg eller ledsen och började sakta rota i saker. En del av det som var insamlat och kungariket; på något sätt blev det en del av mitt eget konstnärskap eller vilket fall började jag förhålla mig till sakerna. Först utspridda på flera platser, nertryckta i lådor eller inklämda på mitt landställe. Även om en hel del såldes eller gavs bort så var det ändå påfallande mycket som jag inte kunde göra mig av med Nu är jag i rummet vägg i vägg, spegelvänt från Lars ateljé i den gamla träskolan. 12 år har passerat sedan jag tillbringade tid här och nu börjar jag titta på föremål eller dokument och undrar vad jag skall göra med alla dessa saker dokument och faksimiler. Det som jag då såg som ett  dödsbo vad är det nu, en samling? Ett arkiv? Något ordnat mitt i ett slags kaos. Jag börjar skapa ordning – genom att göra det skapar jag då ett arkiv eller en samling? 

Jag försöker att förstå vad som är meningen med allt detta personliga historiehoarding. Är det att spara allt som man tror kommer att bli bra artefakter som kan bli ett museum över ens egen historia? Att skapa ett kungarike sin historia och sin helt kontrollerade värd där man själv styr allt

Arkiven har i grunden växt fram på ett mer eller mindre oplanerat sätt, som avlagringar av den information vars primära syfte varit att vara till nytta för den egna verksamheten, vilket ofta förutsatt att dokument skapats och sedan lagrats åtminstone en viss tid. Arkiven är helt enkelt det som råkat bli kvar från en verksamhet eller en person. 

Edquist, Samuel, “De enskilda arkiven i historisk kontext”, ur Enskilda arkiv, red. Charlotte Hagström & Anna Ketola (Lund: Studentlitteratur, 2018)

Så kan man alltså kalla vart fall delar av detta ett personligt arkiv, min pappas historiska arkiv över sig själv och en fantiserad verklighet. Men varje gång jag börjar nysta i någon ände som verkar lovande landar jag i tomhetskänslor. Det ligger där och verkar så lovande men ändå landar jag, ju mer jag lägger samman, plockar isär, sorterar, skriver ner etc, i en allt större frustration 

Det innehåller liksom inget av substans. Föremål eller historieskrivning om fiktiva stater talar inte nödvändigtvis om något för en som kommer att föra något framåt eller fördjupa förståelsen av en tid eller ett skeende  eller inte ens nödvändigtvis om ett liv. Kanhända är det så med historien att de artefakter, texter eller spekulation som den lämnar efter sig inte ger oss människor någon djupare insikt alls. 

As individuals, we are culturally programmed to sort—and to think by sorting—and there is great unease in resisting this. The problem is that original order, which might reveal the thinking and sorting methodologies that went before, cannot be recovered once it is lost. 

Birkin, J., Archive, Photography and the Language of Administration. Amsterdam: Amsterdam University Press 2021
$%&: 10.5117/9789463729642_'(03 

Samlandet av spåren eller avlagringarna av mänsklig aktivitet har alltid intresserat mig i min konstnärliga praktik. I en del projekt har det handlat om att samla andra människors historier eller att låna ljud eller bild från filmer eller ljudinspelningar som på något vis berört någon nerv  Konst för mig kan handla om förkunskapen om att ett föremål, filmklipp eller ljudinspelning har en bakgrundshistoria. Då förändras värdet även om det som faktisk finns där tillsynes är helt utan betydelse. Ett av dessa spår är de mycket offentliga och genomtröskade bandinspelningarna ”The Nixon White House tapes”. Den paranoida presidenten Richard Nixon spelade in alla samtal som ägde rum i det ovala rummet i Vita huset i mellan februari 1971 och juli 1973. Det som speciellt intresserat mig har varit de 18 1/2 minuter raderade ljud från band 342. Ljudet spelades in i juni 1972. Endast ett brus eller bitvis ett pipande sprakljud finns kvar, omöjliga att uttyda några ord ur men så laddat av historiskt skimmer eller potentiell dramatik. Vad pratade presidenten och hans chief of staff om? Man har ända sedan skandalen Watergate var ett faktum till i dag försökt att restaurera eller återskapa ljudet men inte lyckats. Även om man skulle lyckas skulle ingenting förändras, allt som är viktigt har ju redan skett då för nästan femtio år sedan. 

Det finns ett slags ljus från den tiden som jag kopplar samman med upplevelsen av en tid då jag var nyfödd och min pappa ung. Det finns en målning av honom från just 1973 med Nixon i en kyrka med skugga  som en best, och ett hakkors på altartavlan, som en Dick Bengtsson-målning, men så tidstypisk i sitt politiska utryck. När jag senare fann röntgenbilder av min pappas hjärna från en hjärntumör på 90-talet blev det ett verk. Både röntgenbilderna och ljudet hade något gemensamt, ett slags löfte om information. Något har registrerats som skulle kunna innehålla information med betydelse. Bandet historisk information och hjärnan en ledtråd till faderns psyke. Men det fins inget där bara det potentiella, som ljuset av en tid i målningen 

”Den historia som bevaras i arkiven är alltid ett urval som aldrig är givet eller självklart. Ordet ’historia’ har åtminstone två betydelser: dels det förflutna i sig självt, dels beskrivningar av detta förflutna. Dessutom kan beskrivningarna av historien tjäna olika syften. Det finns en skillnad mellan å ena sidan strävan att beskriva det förflutna så sant eller rimligt som möjligt, och å andra sidan det förflutnas funktion för att skapa känslor och identifikation. Dessa två aspekter går ofta in i varandra, men det vore alltför relativistiskt att påstå att det inte finns en skillnad, om inte annat vad gäller anledningarna till att historien används.

Edquist, Samuel, “De enskilda arkiven i historisk kontext”, ur Enskilda arkiv, red. Charlotte Hagström & Anna Ketola (Lund: Studentlitteratur, 2018)

Eller mitt ständigt pågående processverk Liminality (2004 - ) en samling gatuposters som jag antingen själv har tagit från gator i städer runt om världen eller fått skickat till mig från vänner som vet att jag samlar. Budskapen är allt i från reklam om att en finsk komediserie släppt på DVD  eller personliga meddelanden om en bortsprungen hund i New York till valaffischer ett presidentval i Ghana där president John Atta Mills vill associeras med den i USA nyvalda president Obama, eller Donald Trumps valslogan ”Vote for Trump There Will be hell toupée”, en infokampanj av Nato strax efter invasionen av Afghanistan 2001, en martyraffisch från Västbanken. Händelser som har passerat även om de just då ägde rum i nuet, som röster från det offentliga rummet eller snarare som ett eko av dessa små och stora händelser som borde säga något om tiden. En slags föraning i efterhand om en våldsam förändring, ett paradigmskifte som fortfarande pågår mellan industrisamhället och något annat något nytt – miljökatastrofen och inbördeskriget – men frågan är om dessa fragment av ett passerat nu säger oss något alls. 

Men det finns ett löfte om något, att om jag tittar mer noggrant och finner en tråd kan se ett mönster som avslöjar både det förflutna och framtiden. Återskapa bandet genom att samla på affischerna som berättar något om det stället, landet eller staden vars människor de ursprungligen var menade för. Eller om jag eller på något sätt komma min pappas tankar genom att se ett registrerande av han hjärna. 

 Det finns något lovande med båda dessa verk men till slut lämnas man djup otillfredsställd och utan någon djupare kunskap om världen och dess historia. Men vetskapen om att ljuden som bara hörs som brus eller tjutande toner är inspelad på en SONY-TC-800B reel-to-reel voice recorder mitt i, ett historiskt skeende, eller att alla de där affischerna som var och en bär spår av tejpbitar eller klotter, spår av mänsklig påverkan som tillsammans med det riktade budskapet från en specifik plats, som skapar en konkret magi.

 Following the rules and standards put forward by such organizations as the International Council on Archives,1 an archive materializes as a system, a hierarchical arrangement that begins with the building or institution itself, a place that is also somewhat confusingly termed ‘the archive’. Placed inside this outer ‘bricks and mortar’ casing is a network of strongrooms and shelves. Here, the archive object is placed in a folder; the folder within a box; the box stacked with associated boxes at a specified shelf location. In this way, an archive presents itself physically as a series of containers that appear from the outside as. 

Birkin, J., Archive, Photography and the Language of Administration. Amsterdam: Amsterdam University Press 2021
$%&: 10.5117/9789463729642_'(03 

Så nu står jag här och undrar vad som är så irriterande med dessa högar av uppdelade små objekt och över golvet spridda dokument från ett fantasiland. Har de något att säga mig eller någon annan? För att en samling eller ett arkiv skall få en mening måste det finnas en kontext och en bakgrund, ett urvalskriterium.

Jag har sökt ledtrådar efter detta kriterium eller den urvalsprincipen. Allt borde vara pappas konstverk. Det jag förväntar mig att finna är något som skiljer det utvalda föremålet och dokumentet från det som inte är värt att spara, det som kan ses som skräp eller överflödiga prylar. Och att det borde vara riket som är det stora konstnärligt projekt där allt kan sammanföras som bitar i ett pussel som skapar en helhet. Men det finns liksom inte där. Det är som ett språk utan grammatik, enskilda ord och meningar som inte utgör helhet men verkar som att de skulle göra det. Det som blir mitt konstprojekt är att skapa skillnad mellan ordning och kaos. Att skapa en samling och dokumentera den, att ordna och sortera det personliga eller göra ett arkiv av rikets alla dokument. Jag leker med formen. Jag ber min vän Tim, filmfotograf och filmare, att komma till ateljén. Jag använder vita handskar, plockar, flyttar, skriver ner, beskriver. Han filmar och ber mig göra om ett moment, röra vid något långsammare. Jag kommer lite närmare, ja vad? Ett verk, en ofrivillig samling, ett arkiv eller min pappa.

Alexander Mood