Tolkning och analys av den insamlade empirin kommer göras genom begreppen thing-power, konst-som-görande, ännu-icke-sedda, släta rum och lerbaserad språklighet

Thing-power är mitt huvudbegreppet genom arbetet i teori och praktik men samverkar med ännu-icke-sedda, släta rum, konst-som-görande och lerbaserad språklighet för att få en helhet i arbetet och en bredd i min analysmetod.

THING-POWER

mänskligt, icke-mänskligt, bli medveten om krafter, vara i världen med andra

Jane Bennett vill vrida och vända på begreppen liv och materia. I artikeln The Force of Things: Step toward an Ecology of Matter beskriver Jane Bennett den västerländska världsbilden som handlar om den centrala skillnaden mellan organiskt och icke organiskt liv och materia. Det kan beskrivas som att liv är aktivt, material är passivt.³² 

Från det perspektivet är människan ett handlande subjekt och allt annat såsom djur, växter och mineraler är enbart passiva mottagare av människans skaparkraft. Bennet vill uppmärksamma oss och förändra våra invanda föreställningar om vem och vad som räknas som ett handlande subjekt. I boken Vibrent matter förklarar Bennett vad hon menar:

By “vitality” I mean the capacity of things – edibles, commodities, storms, metals – not only to impede or block the will and designs of humans but also to act as quasi agents or forces with trajectories, propensities, or tendencies of their own.³³ 

Med begreppet “Thing-power” vill Bennett sätta ord på de aktiva krafterna och potentialen som kommer från det icke-mänskliga. Låta begreppet utmana oss att se bortom människocentrerade perspektiv och inkludera icke-mänskliga aktörer i våra tankar. Bennet vill också ge ett filosofiskt uttryck för vitalitet, viljestyrka och motsträvighet som innehas av icke-mänskliga enheter och krafter. Den materiella kraft som kan hjälpa eller förstöra, berika eller inaktivera, förädla eller nedvärdera oss.

I boken Vibrant matter skriver Bennett: 

"I want to highlight what is typically cast in the shadow: the material agency or effectivity of nonhuman or not-quite-human things." ³⁴  

Bennet menar att det är en nödvändighet att uppmärksamma och skapa förståelse för människans relation med sin omgivning, där exempelvis våra människokroppar är intimt sammankopplade med icke-mänskliga element som bakterier och mikroorganismer. Att erkänna detta kan förändra vårt perspektiv och leda till att vi tar mer ansvar för våra handlingar gentemot miljön. Denna vitalitet beskrivs som ett komplexa nätverk av relationer som formar världen. Den politiska potentialen som Bennet vill frambringa är en större samhörighet mellan mänsklighet och icke-mänsklighet som kan ha betydelse för viljan att förändra konsumtion i en mer ekologiskt hållbar riktning. Bennetts lägger också fram en kritik av konsumtionskulturen och hur man behandlar tingens materialitet som förbrukningsvaror. Genom att lyfta fram tingens "Thing-power" uppmanar Bennett till en djupare förståelse för tingens inneboende betydelse och handlingskraft. Genom att integrera konceptet kan vi utveckla mer holistiska och ekologiskt hållbara perspektiv på samhällsutveckling och mänskligt beteende.³⁵ 

Jag har valt begreppet “Thing-power” för att ordet står tydligt för kraften som det icke-mänskliga har och att det i ett bildpedagogiskt sammanhang kan bli förståeligt och användarvänligt. Begreppet är den teoretiska grunden för mitt undersökande genom de olika händelserna i skogen som har skapat det empiriska materialet till analysarbetet. I mina undersökningar använder jag “Thing-power” som ett verktyg för att möta ett nytt sätt att tänka om människa och icke-människa, skapande, lärande och omvärlden. Bennetts koncept om "Thing-power" erbjuder ett teoretiskt ramverk som utmanar och utvecklar händelser i skogen. Jag vill med det upptäcka nya infallsvinklar och metoder för bildundervisning med inriktning på en dynamisk och inkluderande lärandemiljö. Genom att integrera konstnärliga och filosofiska metoder vill jag utforska materialitetens rika värld och dess komplexa relationer till mänskliga och icke-mänskliga deltagare. I boken Vibrant matter beskriver Bennet sin tro på att möta krafterna och hur mötet kan påverkar vårt förhållande till livet på jorden:

“ I believe in one matter-energy, the maker of things seen and unseen. I believe that this pluriverse is traversed by heterogeneities that are continually doing things. I believe it is wrong to deny vitality to nonhuman bodies, forces, and forms, and that a careful course of anthropomorphization can help reveal that vitality, even though it resists full translation and exceeds my comprehensive grasp. I believe that encounters with lively matter can chasten my fantasies of human mastery, highlight the common materiality of all that is, expose a wider distribution of agency, and reshape the self and its interests.” ³⁶ 

KONST-SOM-GÖRANDE

bildundervisning, pedagogik, dialog, 

I Konst som undervisning skriver Gert Biesta om sitt intresse för konst i uttrycket av att göra konst, eller “konst-som-görande”. Biesta beskriver konst som ett utforskande möte med det andra och den andre. Begreppet “konst-som-görande” innebär att vara i ett ständigt undersökande av förbindelsen mellan människan och omvärlden. Det handlar om att vara i dialog med den materiella världens verklighet och att möta motstånd och utforska gränser för att skapa nya former och möjligheter. Det är en syn på konst som inte strävar efter att kontrollera omvärlden, utan istället visa vördnad och vara närvarande. Målet är att vara i dialog, förbli i dialog och förbli öppen för det oväntade i mötet.

“Att möta färgens, stenens, träets, metallens, ljudets, kroppars realitet inklusive den egna kroppens, att möta motstånd och undersöka möjligheter, att möta gränser och begränsningar och ur detta skapa former, sätta upp former, hitta former som gör det möjligt att vara i dialog, det är vad jag ser i konst-som-görande.” ³⁷

Biesta skriver om att försona sig med verkligheten och försöka vara hemma i världen och att det handlar om att låta sig bli berörd och tilltalas. Ett sätt att vara i dialog med världen kan vara genom konstens olika modaliteter som det visuella, det taktila, det auditiva.³⁸ Genom att utforska seende, kännande och hörande öppnar vi upp för olika dimensioner av mänsklig existens. Biesta skriver att målning, skulptur, dans och musik inte bara är olika uttryck för att göra konst eller konstformer utan främst olika sätt att vara i dialog med världen med potential att ge oss en mängd olika lektioner i vad det innebär att finnas till som subjekt i och med världen.” ³⁹

I mitt arbete kan jag relatera till “Konst-som-görande” genom de mål jag har i den konstnärliga process som jag har arbetat med. Syftet har varit att gå i dialog och förbli i dialog med omvärlden som skogen, materialet och litteraturens teorier. Min intention är att möta motstånd och utforska gränser både i mitt eget skapande och i pedagogiken. Det kreativa arbetet har varit att undersöka ett görande som utgår från att följa materialen och inte lägga fokus på den tekniska skickligheten och dess resultat. Utan istället lämna huvudet och låta handen och kroppen styra tanken. En vilja att ge utrymme till något ursprungligt i görandet för att komma närmare den verkliga världen.

LERBASERAD SPRÅKLIGHET

språk, konst, hantverk, tom form, tyst kunskap

I avhandlingen Lerbaserad erfarenhet och språklighet skriver Mårten Medbo om hur keramikern uttrycker sig genom leran och formen och hur leran är en medskapare till det konstnärliga uttrycket. Konstnären använder sin kroppsliga och hantverksmässiga skicklighet för att ge form åt sina idéer genom materialet. För att beskriva denna form av kommunikation som keramikern skapar så har Medbo kommit på begreppet "lerbaserad språklighet”. Istället för att betrakta leran som ett passivt material för skulptering eller formgivning, visar begreppet “lerbaserad språklighet” hur leran är ett språk som förmedlar tankar, känslor och idéer. Medbo argumenterar för att konst ska ses som språkpraktiker och vill med “lerbaserad språklighet” bidrar med teoribildningen kring konsthantverkets teori praktik och en fördjupad förståelse för keramikerns praktiska kunskap.⁴⁰ 

Som bakgrund till begreppet “lerbaserad språklighet” utforskar avhandling hur konstnärligt skapande har förändrats under nittonhundratalet med ett ifrågasättande av det traditionella sättet att göra konst. Det finns föreställningar om att formen i sig själv inte längre är konstnärligt giltig utan kräver en idé med specifik innebörd. Medbo skriver om hur vissa materialiteter inte längre anses bära fram ett relevant språkligt innehåll och kallas då "tom form". Det kan kopplas ihop med åsikter om att materialitet skulle vara ett hinder och immaterialitet en frihet i konstnärligt skapande. Dessa tankar har påverkat riktningar i samtida konst, konsthantverk och "teori praktiken" inom hantverksområdet. Medbos ord om tematik och innehåll av konsten, konsthantverket och giltighet kan vidare ge förståelse för hans uttryck “lerbaserad språklighet”. 

“ jag är kritisk till att konsthantverk instrumentaliseras och blir en plattform eller metod varigenom en normkritik kan formuleras. Även om syftet kan sägas vara gott, så menar jag att det på ett drastiskt sätt begränsar vad konsthantverk kan vara. Konsthantverk är en språklig möjlighet som kan användas för att ge uttryck åt allt möjligt” ⁴¹

I relation till min undersökning så tror jag att dessa föreställningar om “tom form” också har påverkat utvecklingen av Skolverkets kunskapsmål för bildundervisning. Jag kritiserar inte kunskapsmålen utan intresserar mig för hur man avkodar dem. Det kan i sig uppfattas som en rädsla för “tom form” som i sin tur leder till att bildundervisningen utvecklas till stor del riktade mål. Min önskan är att dessa ramar ska luckras upp till mer fria instrument för lärande och kreativitet. Platsen för det oväntade i processer eller för undersökningar i materialet hamnar ofta i skuggan av det starka fokuset på att skapa tydligt uttalade idéer. Min tanke är att det kan vara svårt att vara kreativ utan att ha tidigare erfarenheter av ett material. Därför vill jag med händelserna i skogen finna olika sätt att jobba med material på ett mer lekfullt sätt där man skapar idéer tillsammans med material med ett fokus på att lyssna till materialets eget språk.

ÄNNU-ICKE-SEDDA

bildundervisning, pedagogik, dialog, 

I avhandlingen Tillblivelsens pedagogik: Om att utmana det förgivettagna använder Lotta Johansson Deleuze och Guattaris begrepp "ännu-icke-sedda". I mitt arbete utgår jag från hur Johansson skriver fram begreppet. Avhandlingen är en postkvalitativ studie av det ännu-icke-seddas pedagogiska möjligheter. Det blir också intressant för min undersökning att tänka med Deleuze och Guattaris filosofiska begrepp “ännu-icke-sedda”, eftersom det handlar om att rikta uppmärksamheten mot det som ligger bortom nuet. Genom att fokusera på det potentiella och det ovissa blir etablerade positioner och befintlig kunskap mindre viktig. Det “ännu-icke-sedda” skapar på så sätt utrymme för att tänka vidare kring hur pedagogik kan förstås utifrån erfarenheter och ger möjlighet för nya former av kunskap vilket utmanar tankens vanliga ramar och leder till nya perspektiv och förståelser.⁴²

 I avhandling beskriver Johansson:

“Som begrepp syftar det ännu-icke-sedda till att ge uttryck för det ontologiska, för de personliga rörelserna, det virtuella och icke-aktualiserade. Det är ett samlingsbegrepp för allt det som existerar och närvarar utan att ha brutit fram empiriskt. Det synliggör öppenheterna och möjligheterna som inte finns i den linjära framtiden utan som istället är belägna geografiskt,” ⁴³

Det "ännu-icke-sedda" representerar en geografisk och rumslig förståelse av möjligheter och förändringar utan en förutbestämd riktning, vilket betonar det abstrakta och virtuella i tillvaron och tillvaratar det ovissa.⁴⁴ Begreppet anknyter till idén om det som ännu inte har uppenbarat sig eller blivit fullt synligt. I ett pedagogiskt sammanhang kan detta begrepp användas för att betona potentialen och möjligheterna för lärande och utforskande som ännu inte har realiserats. Att integrera det “ännu-icke-sedda” i händelserna i skogen kan ge mig ett större utrymme att utforska, experimentera och tänka utanför ramarna. Med begreppet tillåts jag ha en större nyfikenhet på idéer, tankar och känslor som uppstår genom händelser och material men som jag inte vet vad det betyder eller vart de leder mig. Det i sin tur gör mig närvarande med de olika material som sker i samarbete med skogen genom det “ännu-icke-sedda” kontinuerliga potential för nya händelser som kan uppstå. Detta genom utvecklingsprocesser som ännu inte inträffat. 

En plattform för begreppet “ännu-icke-sedda” som kan skapa form tillsammans begreppet “släta rum” där rummet erbjuder en miljö där det okända kan utforskas och förverkligas genom rörelse och förändring.

SLÄTA RUM 

bildundervisning, pedagogik, det pedagogiska rummet 

Det "släta rummet" är också ett begrepp som introducerades av Gilles Deleuze och Félix Guattari där det motsätter sig idén om det "strukturerade rummet" som representerar stabilitet, hierarkier och fasta gränser. Jag kommer använda detta begrepp genom Johanssons tolkning från hennes avhandling Tillblivelsens pedagogik: Om att utmana det förgivettagna. Där skriver Johansson att i de “släta rummen” får flödena och rörelserna stort utrymme och olika element och krafter kan röra sig fritt utan att begränsas av fasta former eller strukturer. Rummen öppnar upp för att tänka utanför det traditionella ramverket och utforska nya möjligheter för potentiella förbindelser och sammankopplingar. Motsatsen är de “räfflade rummen” som är struktureras av exempelvis normer och lagar och där finns det betydligt färre möjligheter för produktiva rörelser.⁴⁵

 Johansson skriver om att producera “släta rum” i pedagogiska sammanhang har ett syfte att luckra upp hierarkier och positioner och istället skapa utrymme för det virtuella, det oriktade och en kreativitet. Vidare bildas en miljö där elever ges möjlighet att utforska och skapa på ett icke-hierarkiskt sätt och där det traditionella klassrummet luckras upp. Relationerna förändras eftersom det släta rummet ger inga framträdelser för stabila positioner och uttryck av det redan befintliga. Johansson anser i sin text att kunskap har företräde i pedagogiska situationer och att den som vet mest om ett ämne får störst utrymme att yttra sig. Men inför det “ännu-icke-sedda” är alla okunniga. Att vara stark eller svag i ett ämne förlorar sin betydelse och detta innebär att det “släta rummet” blir en plats för öppenhet och utbyte av information och idéer som möjliggör nya perspektiv och insikter. Rummet utmanar både självbilder och föreställningar om våra egna begränsningar vilket öppnar upp för nyskapande av sig själv och sin framtid.⁴⁶

Jag är intresserad av hur man lyckas skapa “släta rum” och om det lyckas uppstå undrar jag hur det påverkar mötet med skogen, materialen och kreativiteten. Jag är också nyfiken på att i analysen se nyanserna av hur det kan finnas både stora och små “släta rum” som uppstår vissa tydliga och andra i hemligare och när hierarkierna suddas ut undrar jag om det öppnar upp för mer experimenterande och lekfullt lärande.

³² Bennet, Jane, “The Force of Things: Step toward an Ecology of Matter”, Political Theory, Vol. 32, no, 3, 2004, s. 347-372.

³³ Bennett, Jane, Vibrant matter: a political ecology of things, Duke University Press, Durham, NC, 2010, s. viii.

³⁴ Ibid., s. ix.

³⁵ Bennet, 2004, s. 367.

³⁶ Bennett, 2010, s. 122.

³⁷ Biesta, Gert, Konst som undervisning: konstundervisning "efter" Joseph Beuys, MTM, [Malmö], 2021, s. 66.

³⁸ Ibid., s. 39.

³⁹ Ibid., s. 108.

⁴⁰ Medbo, Mårten, Lerbaserad erfarenhet och språklighet, Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet, Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2016, Göteborg, 2016, s. 18.

⁴¹ Ibid., s. 154.

⁴² Johansson, Lotta, Tillblivelsens pedagogik: om att utmana de förgivettagna: en postkvalitativ studie av det ännu-icke-seddas pedagogiska möjligheter, Lund University, Faculty of Social Sciences, Diss. Lund : Lunds universitet, 2015,Lund, 2015, s. 277.

⁴³ Ibid., s. 29.

⁴⁴ Ibid., s. 84.

⁴⁵ Ibid., s. 30.

⁴⁶ Ibid., s. 279-281.

I undersökningen kommer jag att referera till min empiri som olika händelser. Jag använder mig av Fredrika Spindlers bok Deleuze tänkande och blivande för att beskriva hur jag använder begreppet "händelse". Där beskrivs händelsens karaktär som en svårfångad natur, utan klockslag och brist på att inrymmas i ett givet rum, händelsen har heller ingen kropp och låter sig inte identifieras. Händelsen är det som drabbar oss, inkarneras, slår rot i vår kropp och lämnar oss med sina effekter. Händelsen befinner sig i mitten, i spänningen, i sprickan mellan det yttre och inre. Händelsen bär en alldeles egen tid, en stämning, en atmosfärisk variation eller störning. Den motstår alla beteckningar men gör skillnad.¹⁷ Fredrika Spindler citerar Deleuze från Dialogues II:

“Att skapa en händelse, hur liten den än är, är det mest ömtåliga av allt, det är motsatsen till att ställa till med ett drama eller att ställa till med en historia. Att älska dem som har den förmågan: när de kommer in i ett rum är de inte personer, karaktärer eller subjekt, de är en atmosfärisk variation, en nyansförändring, en oförnimbar molekyl, en diskret befolkning, en dimma eller ett duggregn. Då har i sanning allt förändrats. De stora händelserna är heller inte av annat slag: kampen, revolutionen, livet, döden…”¹⁸

Det är fem händelser i skogen som skapar empirin. Utsnittet av det empiriska materialet finns presenterat genom foto och film och minnesanteckningar från händelserna. Platsen för händelse 4 är i skogen på ön Kungshatt som ligger belägen i östra Mälaren. Dagen tillbringades i Trollskogen där träden står tätt och sträcker sig högt mot skyn och marken täckt med mossa och ormbunkar. Händelserna 1, 2, 3, 5 utspelar sig i Älvsjöskogens naturreservat som ligger i mitt bostadsområde. Det är en skog av naturskogskaraktär med en varierande miljö av kuperad mark och ett rikt biologiskt liv. Jag har i arbetet valt att ha med alla 5 händelser för att de skapar en helhet för de pedagogiska delarna i arbetet. Jag har avgränsat mig till att analysera händelse 3 och 4 för att de är mest relevanta i relation till forskningsfrågans problemställning.

17. Spindler, Fredrika, Deleuze: tänkande och blivande, Glänta Produktion, Göteborg, 2013, s. 197-198.

18. Ibid., s.197.

Att svara etiskt på något, bli berörd. 

I Introduktion till postkvalitativ metodologi betonas hur etiken är ständigt närvarande i alla relationer.²⁹ Tillsammans med medforskare Mallika Ålander har det varit en pågående diskussion om våra roller som människa, vilket ansvar vi har i undersökandet och hur vi etiskt förhåller oss till mänskliga och icke-mänskliga aktörer, eftersom skogen och materialen är våra medskapare i arbetet. Att agera etiskt handlar om att möjliggöra nya sammankopplingar och skapandet av nya verkligheter som i sin tur ifrågasätter det vi annars tar för givet. Gunnarson och Bodén skriver om mikro-intensiteter som små men betydelsefulla händelser vilket jag under arbetet har lagt stor vikt på. Jag har noggrant studerat hur detaljer i görandet påverkas av alla inblandade aktörer och hur materialet styrs av nyfikenhet och intresse. Vilket i sin tur har påverkat de olika val och utsnitt som jag har studerat i min undersökning.³⁰ Mitt tillvägagångssätt stämmer in på Gunnarsson och Bodens beskrivning, där jag som forskare inte varit ett isolerat subjekt för etik eller kunskapsproduktion, utan har genom hela arbetet varit sammanflätad med undersökningen och varit en deltagande aktör av det empiriska materialet.³¹ 

²⁹  Gunnarsson, Karin & Bodén, Linnea, Introduktion till postkvalitativ metodologi, Stockholm University Press, Stockholm, 2021, s. 33.

³⁰  Ibid., s. 38.

³¹ Ibid.,  s. 36.

Solen skiner skarpt och himmelen är krispigt klarblå, det är 3 grader kallt eller kanske varmt. Mars månad börjar imorgon och mitt bleka vinter ansikte ler stort av lycka när Mallika och jag är på väg till skogen. Våren är på väg och vi har längtat efter att få komma ut i skogen och prova nya idéer. Idag har vi bestämt att vi ska gå en tyst promenad till vår plats på berget. Vanligtvis brukar vi prata men nu vill vi undersöka vad som händer i tystnaden när vi går tillsammans genom skogen. Syftet är att vi ska bli mer närvarande med skogen. Promenaden till berget tar ca 15 min och den startar där stigen in i skogen börjar.

Vi tar stegen in i skogen och slutar att prata. Det är jättevackert, stigen är barmark men jorden är hård av kylan och runt om i skogen ligger det snö med skara på. De nakna höga träden låter solen ta sig igenom och träffa marken, det är ännu ett tag kvar tills det täckande lövverket kommer att ge marken skugga. Det känns som att fåglarna sjunger högre när det är sol. Första biten av promenaden är jag upptagen av att se och ta in skogen men helt plötsligt börjar det kännas konstigt att vara tyst. Jag gick först för att jag visste vägen bäst, det började påverkade min närvaro i skogen, mina tankar kom att handla om hur jag gick, vilken takt som var bra och hur snabbt Mallika kanske ville gå? Jag gillade inte att gå först, men avståndet mellan oss var för stort för att vänta in och byta plats, det kanske också skulle vara störande. Att leda utan ord gav obehag, jag började se mig själv utifrån i alla mina rörelser, det skapade en irriterande självmedvetenhet, det blev ett möte med mig själv istället för med skogen. Jag tänker på fotstegen, får de vara livliga med stor rörlighet eller menas det att tystnaden ska hålla kroppen lugn, ska man visa en kroppslig vördnad för tystnaden som att det är något heligt? Måste jag gå försiktigare och vara allvarlig för att jag delar tystnaden med andra? 

Jag sätter handen framför munnen och blir medveten om luften som passerar ut och in genom mina näsborrar. Nu riktar jag all koncentrationen uppåt mot den blåa himlen, tunna nästan osynliga moln gör att himlen är i rörelse och de höga magnifika trädtopparna svajar meditativt av den lätta vinden. Tankarna saktar ner och jag landar i skogen igen. Min blick lämnar den blå himlen och tittar in i skogen. Jag återupptar det performativa uppdraget att promenera tyst. Nu känner jag frihet att få upptäcka skogen på mitt eget sätt i sällskap med Mallika. Vi kommer fram till berget och sätter oss ner på en gammal trädstam som ligger ner för att sedan börja skriva minnesanteckningar över händelsen. När vi är klara finns en spänning i luften, fokuset ligger nu i det mänskliga, det känns som att vi håller andan, när och vem bryter tystnaden?

Undersökningen har genomförts inom ramen för postkvalitativ metodologi, genomförande och undersökningsmetod är a/r/togaphy, insamling av empiri genom minnesanteckningar, analys genom diffraktiva analysmetoden

POSTKVALITATIV METODOLOGI

Den övergripande inramningen i min undersökning är den postkvalitativa metodologin. Det är en syn på en forskningsprocess som uppmärksammar hur både mänskliga och icke-mänskliga aktörer påverkar kunskapsproduktionen i undersökningen. För mig som forskare ger det en möjlighet att delta genom att vara medskapare av det som studeras. Arbetssättet fokuserar på materiella, kroppsliga och affektiva aspekter och lyfter fram möten mellan alla aktörer som deltar i forskningen.¹⁹ 

Metodologin ger mig verktyg till ett nytt sätt att förhålla mig till omvärlden i mitt undersökande i skogen men också ett perspektiv på hur jag som människa är i världen. Detta skapar nya tankebanor. Gunnarsson och Boden skriver att det är centralt för den postkvalitativa metodologin med en öppenhet för nya vändningar under hela arbetsprocessen. Det beskrivs som en ”materiell vändning” och en ”affektiv vändning” en forskning där språket inte har ett avgörande fokus utan man ser materialiteter och affekter som aktiva deltagare i kunskap och verklighetsskapande processer.²⁰ 

 Det är i görandet som metodologin tar sin form med betoning på det samskapande där det samtliga beståndsdelarna samspelar och har god inverkan på varandra i de relationer som skapas i forskningsapparaten.²¹

Metoden omfamnar traditionella tillvägagångssätt och öppnar upp för att utforska ämnet på ett mer okonventionellt sätt. Eftersom jag använder mig av minnesanteckningar i min undersökning kan jag tillföra kunskap som ligger till grund för min undersökning, som inte endast innefattar det skrivna språket. Utan även fotografier, film, skulptur och andra medel. 

A/R/TOGRAPHY

Jag kommer genomföra undersökningen som en A/R/tografer där man på ett icke hierarkiskt sätt utgår från de tre subjekt positionerna: konstnär, pedagog och forskare. A/R/tografi beskrivs som en levande undersökning, den är praktiknära där man testar metoder utifrån ett rhizomatiskt förhållningssätt. Att förhålla sig så möjliggör förståelsen för hur teori, praktik och processer samverkar. Teorin är inte längre ett abstrakt begrepp utan snarare en förkroppsligad levande undersökning, ett mellanrum av relationer för att skapa, undervisa, lära och forska i ett pågående tillstånd av utveckling.²² 

I artikeln Becoming through a/r/tography, autobiography and stories in motion uppmärksammas vikten av att hitta sitt eget lärande, undersökande och konstnärskap för att bli pedagogisk. Att bli uppslukad av att lära för att förstå lärande.

”To live the life of an artist who is also a researcher and teacher is to live a life of awareness, a life that permits openness to the complexity around us, a life that intentionally sets out perceive things differently”

In that sense, a/r/tography as living enquiry” ²³

I likhet med vad artikeln beskriver om lärarstudenter har jag försökt att utveckla min pedagogiska förståelse genom konstnärliga undersökningar. Genom att engagera mig i lärmiljön har jag skapat erfarenheter i möten med skogen och materialen. Jag strävar efter en kunskap som inte bygger på att utveckla en exakt förståelse eller en färdig verklighet utan snarare en kunskap av en mer komplex och kreativ art. Undersökandet och det aktiva engagemanget i mitt eget lärande ger kunskaper till att kunna urskilja vad som händer i lärandesituationer och ger mig erfarenhet till att skapa undervisning som inte bygger på prestation och representation. En pedagogik som påverkas av en passion att göra konst själv och viljan att föra den passionen vidare.

RHIZOMATISKT TÄNKANDE 

I Posthumanistiska nyckeltexter redogörs för den franske filosofen Gilles Deleuzes teorier om rhizomatiskt tänkande och lärande. Det rhizomatiska tänkandet tillåter arbetet att förgrena sig i oförutsedda riktningar och främjar ett vetande med hemvist i kroppen som inte alltid går att fånga i orden. Filosofin ger utrymme för icke-linjära processer och ett intresse för det som finns emellan, i sprickorna och i skuggorna.²⁴ Att implementera ett rhizomatiskt tänkande skapar en frihet för arbetets utveckling och genomförande som passar min vilja att vara i en konstnärlig process. Jag har i min undersökning utforskat stigarna, snarare än att följa den breda vägen,jag har uppmärksammat alla inblandade element, mänskliga, liksom icke-mänskliga medforskare.

MINNESANTECKNINGAR

I min undersökning har jag använt minnesanteckningar som metod för att samla in empiri. Gunnarsson och Bodén beskriver hur forskare inom postkvalititva forskningsprocesser eftersträvar ett kreativt sätt att skriva på för att skapa nya strukturer som kan omfatta den rörliga och sammanvävda verkligheten och bearbetar hur forskning kan skapa uttryck för såväl det icke-verbala som den icke- mänskliga kommunikationen.²⁵ Postkvalitativ metodologi utgår från att praktik och reflektioner alltid är sammanvävda och samskapande. Vanligtvis brukar minnesanteckningar till empiriskt material komma fram ur ett görande och deltagande för att sedan transformeras till skriven text. De består av ”affektiva spår” som sammanväver möten med teori, tidigare forskning och empiri.²⁶ I detta arbete använder jag minnesanteckningar som ett multimodalt verktyg där både foto, text och artefakter får vara dokumentation från händelser. Jag låter det icke-mänskliga fortsätta vara en aktör som kan påverka undersökningen och inte förvandlas till ett objekt i min text utan låter dialogen fortsätta. Post kvalitativ metodologi öppnar upp för den möjligheten att leka med och förändra språket och dess materialitet.²⁷ Eftersom jag i mitt arbete undersöker samverkan mellan de olika språken och hur olika sätt att berätta påverkar skapande processer så undersöker jag här hur de multimodala anteckningarna kan göra minnet både mer kroppsligt och sinnligt där icke-mänskliga kan förstärka vikten av vad som hände i skogen. 

ANALYSMETOD 

Jag har valt den diffraktiva analysmetoden som framförallt är en kartläggning av samhandlingar mellan olika beståndsdelar som från början inte verkar relatera till varandra men ändå hör ihop. Nya mönster och idéer uppstår. De beskriver i Introduktion till Post kvalitativa metoder begreppet diffraktion genom hur vågor överlappar, sprider och böjer sig när de möter hinder och hur en våg aldrig kan avgränsas utan alltid är ett svar på de hinder som vågen möter. Analysmetoden handlar om att läsa en mängd olika material med olika teoretiska perspektiv för att öppna upp en ny förståelse för forskningens material och frågor samtidigt som den producera fenomen genom samhandlingar och överlappningar. Metoden synliggör något i ständig tillblivelse, en relationen mellan tid, rum och materia som gör att teorier, begrepp och metodologier binds ihop och leder till att gränser måste ifrågasättas. Diffraktiva analysens intresse riktas mot de praktiker med dess förståelser och skeenden som själva forskningsapparaten producerar. Forskaren kommer alltid vara en del av fenomenet och hur det framställs.²⁸

I mitt arbete har de teoretiska perspektiven undersökts genom det praktiska görandet med material i skogen. Det har en stor betydelse och har utgjort en viktig del av min process och mitt analysarbete. I mötet mellan mig som forskare och produktionen av det empiriska materialet skapas utrymme och kreativitet. Med diffraktiva analysmetodens läsningar genom teoretiska ramverkets begrepp hoppas jag kunna bryta upp mina tidigare förståelser och föreställningar om pedagogik. 

¹⁹ Gunnarsson, Karin & Bodén, Linnea, Introduktion till postkvalitativ metodologi, Stockholm University Press, Stockholm, 2021, s. 18.

²⁰ Ibid., s. 10.

²¹ Ibid.,  s. 87.

²² Springgay, Stephanie, Irwin, Rita L., Leggo, Carl & Gouzouasis, Peter (red.), Being with a/r/tography, Sense Publishers, Rotterdam, 2008, s. 206.

²³ Irwin, Rita, Becoming through a/r/tography, autobiography and stories in motion, International Journal of Education through Art 11, no 3, 2015, s. 355-374. 

²⁴  Åsberg, Cecilia, Hultman, Martin & Lee, Francis (red.),  Posthumanistiska nyckeltexter, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2012, s. 95-96.

²⁵ Gunnarsson, Bodén, 2021, s. 51.

²⁶ Ibid.,  s. 57.

²⁷ Ibid.,  s. 51.

²⁸ Ibid.,  s.75-77.

Efter att vi gått den tysta promenaden kommer vi på att vi ska testa hur det är att “smyga på skogen”. Vi skrattade mycket när vi kom på idén men samtidigt kändes det också som ett rätt vettigt sätt för att upptäcka platsen. Att smyga blir spännande och roligt eftersom det är lite knasigt. Eftersom vi undersöker skogen både som aktörer men även som vår lärare, så testar vi att smyga på skogen på samma sätt som man skulle smyga på en människa eller som en fågelskådare som smyger på fåglar. Syftet med att smyga är att observera platsen från ett annat perspektiv och också göra något ovant som man inte vet vad det leder till. Vi ställer ett larm på 15 minuter på våra telefoner för att vi ska kunna vara helt närvarande i smygandet.

Vi går åt olika håll för att inte smyga på varandra. Jag bestämmer mig för att först smyga på solen. Snön med den hårda skaren på ytan skapar ett kraschande högt ljud för varje steg. Min koncentration och fokus faller på hur jag sätter ner fötterna och försöker försiktigt rulla foten över snön för att dämpa ljudet, det går långsamt men det fungerar. Jag hör ett ljud längre bort i skogen och stannar upp, står blixtstilla likt ett träd utan rörelse och hoppas att jag inte blir upptäckt. Det blir tyst igen och jag tittar upp mot solen och träffas av strålarna, solen ser mig hela tiden, jag måste bort från de öppna ytorna i skogen där jag lätt kan bli upptäckt. När man smyger kan man inte gå på de vanliga upptrampade stigarna utan istället måste man korsa dem snabbt, hoppa över dem från ena sidan till andra. I smygandet blir allt tvärtom, alla ytor som jag vanligtvis beträder måste jag nu undvika. För att inte synas måste jag in i det som finns i mellan, i skuggorna. Från mitt förstelnade tillstånd likt ett träd gör jag en hastigt manöver och hoppar över stigen, kastar mig ner i ljungen och krälar in under en stor gran. Plötsligt ligger jag på den jordiga marken, skyddad av det dunkla ljuset under grenverket. Jag känner att jag är i säkerhet nu och har hittat en dold utkiksplats, inga blickar kommer att riktas hit och solens strålar tar sig inte fram. 

Det gick snabbt att leva sig in i smygandet, kanske för att jag är en van smygare, det blev nästan som en tidsresa där min kropp känner samma spänning som i barndomens lekar. Jag pausar en liten stund innan jag sätter mig upp på den kalla jorden med barr, kottar och små grenar, det luktar gran, jorden är ännu så kall så den doftar inte så mycket. Från min plats hör jag hur vinden viner i granen och tillsammans med de andra träden i skogen skapas en symfoni av läten där fåglarna sjunger i olika stämmor. Jag kryper fram och försöker spana ut från mitt gömställe, jag ser solens strålar slå ner på marken mellan trädstammarna och solen träffar mig rätt i ansiktet. Det går helt enkelt inte att smyga på solen så nu börjar jag smyga på ett träd längre bort istället. Jag springer från ett träd till ett annat, gömmer mig bakom en stam, rör vid trädet, lutar mig emot, tar skydd, omfamnar, jag anpassar min kropp efter grenarna. När jag successivt närmar mig trädet som är mitt mål måste jag ducka och väja mer för att inte bli upptäckt. Jag håller mina händer runt ett träd med grepp om barken för att inte trilla när jag lutar mitt huvud fram bakom stammen. Det är bara två meter fram till trädet nu där det står lite ensamt på sin plats i ett hav av ljung. Då ringer alarmet till verkligheten.

Som grund för min undersökning ligger handens arbete, lärande, kreativitet, material och utomhuspedagogik. Vidare i min process och grund står begreppet  multimodalitet, det vill säga kommunikationsformer och uttrycksmedel men även vikten av samexistens mellan olika aktörer. Som grund ligger även tyngdpunkten för utveckling av framtidens utbildning med fokus på ett inkluderande och holistiskt tillvägagångssätt. 

Utbildningssystemet står inför ständiga utmaningar och förändringar, särskilt med tanke på det ökande behovet av att anpassa sig till en allt mer komplex och mångfacetterad värld. I artikeln Begåvning i samhället skriver Roland S Persson om att vår tids samhällsförändringar eftersöker en ny sorts kompetens för att lösa de problem vi möter i världen. Kreativitet är enligt Persson avgörande för innovation och framsteg. Innovation är en av de viktigaste pelarna i Europeiska unionens handlingsplan för framtiden. För att kunna vara kreativ krävs vidare referensramar med olika erfarenheter och kunskap från många olika ämnesområden. Persson skriver att han idag kan mötas av motstånd på föreläsningar när han försöker skapa förståelser för vissa fenomen eller metoder och sätter dem i en kontext. Studenterna kan ge kritik för att de undrar om kunskapen verkligen är relevant för ämnet. Persson beskriver också att det är allt vanligare att studenter förväntar sig konkreta instruktioner och praktiska råd från sina lärare, istället för att att utforska eller reflektera abstrakt över ämnen.² 

I boken Design för lärande skrivs det om kunskap som en aktiv handling och praktik snarare än enbart som faktakunskaper. Genom olika sätt att representera världen produceras och förmedlas kunskap, det ger oss möjligheten att artikulera och hantera olika utmaningar och att fatta välgrundade beslut. Lärande skrivs fram som en process där individen utvecklar förmågan att engagera sig meningsfullt i världen. Det innebär att förstå och använda olika teckenvärldar inom specifika kunskapsområden för att kunna tolka och agera i olika situationer. Lärandet handlar inte bara om att inhämta information, utan att också aktivt delta och bidra till kunskapsutvecklingen i samhället.³

I Design för lärande tar man också upp hur den digitala utvecklingen skapar förändringar för hur och var lärandet tar plats. I boken använder de begreppet ett “vidgat lärande” som syftar på ett lärande som sker utanför den formella undervisningen i skolan. Ett lärande i mellanrummet utanför det förutbestämda, där den som lär drivs av egen motor och får ett eget expertkunnande.⁴ Det “vidgade lärandet” kan utmana den traditionella läroplanen men även berika lärsituation i skolan om undervisningen är öppen och tar hänsyn till hur kunskap formas och utvecklas i olika miljöer.⁵

Multimodalitet inom utbildning handlar om att använda olika kommunikationsformer och uttrycksmedel för att förstå och kommunicera information, det kan exempelvis innebära att man använder bilder, ljud, film och text. Genom att ta hänsyn till elevernas olika inlärningsstilar och kunna förmedla kunskap på olika sätt kan lärandemiljön bli mer engagerande och stimulerande. I boken beskriver de att “design för lärande” menas alla arrangemang för lärande som tänks ut och produceras i olika sammanhang. Design riktar blicken mot framtiden, strävar efter förändring och formar såväl objekt som villkor för kommunikation. Läraren blir en designer av undervisning genom sin planering, sitt sätt att skapa lektionerna och material för lärandet.⁶                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          

En ständigt pågående debatt inom skolan idag handlar om vilken relevans de så kallade praktiska ämnen har i skolundervisningen. Handkirurgen Göran Lundborg är flitigt förekommande i debatten om bild och slöjd ämnena och förespråkar vikten av att arbeta praktiskt med material. Lundbergs bok Trepunktnoll - Handen, Hjärnan, Tiden tar upp hur handens och huvudets intelligens är integrerade och sammanbundna med varandra. Handens och kroppens aktivitet har en stor betydelse för inlärning, kreativitet och att praktiken “görandet” är nyckeln till förvärvad kunskap. De praktiska ämnen i skolan är enormt viktiga för barns utveckling för att de får träna sina kreativa, fantasifulla och experimenterande sidor. Lundberg poängterar att om man skär ner på de praktiskt skapande ämnena så påverkar det barnens intelligens eftersom konstnärligt görande tillför andra former av tänkande och en kreativ miljö har inverkan på all sorts inlärning.⁷ 

Gert Biesta diskuterar i sin bok “Konst som undervisning” hur han uppfattar en kris i dagens bildundervisning genom en instrumentalisering av konstens roll i utbildning. Biesta menar att ämnet inte längre handlar om konst utan vad konsten kan tänkas vara bra för. Bildundervisningen berättigas genom att stärka “något annat” som att exempelvis höja prestationerna i ämnen som språk, matematik och naturkunskap eller att utveckla empatiska och sociala förhållningssätt.⁸ Det är en viktig aspekt att stärka bildämnet för sin egen natur och värna om de egenskaper som gör de estetiska ämnena unika och höja denna plats som ger möjligheter att kommunicera på ett annat sätt.

I Andreas Nobel avhandling Dimmer på upplysningen understryker Nobel vikten av de olika språken. I texten diskuterar han problematiken i att vi höjer texten, orden och hur kravet på reflekterande genom text kan stoppa ett kreativt och problemlösande sätt att tänka.⁹ 

I en föreläsning på Konstfack sammanfattar han hur betydelsefulla de erfarenheter och kunskaper man får genom design, bild och slöjd. Det vill säga vikten och tyngden av dessa ämnen och vad de ger i form av kunskap. Nobel belyser lärande som sker i en hantverks- process i sin föreläsning på Konstfack:

“Hantverkaren är ensam herre över sin egen situation och måste själv ta ansvar att planera sina projekt, det tränar viljan och förmågan att driva komplexa projekt. Förmågan att lära ökar om det finns moment som är stimulerande kroppsligt, intellektuellt och estetiskt, när det finns ett syfte att lära sig saker i samband med att lösa ett problem, blir lärandet mer meningsfullt och engagerande.”¹⁰

Nobels beskrivning ger en inblick i hur stor kunskap och erfarenheter som hantverket ger och vilken holistisk närvaro praktiken kräver. Gert Biesta skriver om hur man i bildundervisningen är i dialog med världen genom att man går i dialog med materialen.¹¹ Denna dialog har fått en ökad uppmärksamhet genom det pedagogiska utforskandet av samexistensen mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer i lärande och tänkande. 

Det har under de senaste åren exempelvis skett en betydande ökning i intresset för utomhuspedagogik. Melanie Bradshaw skriver i sin artikel Natural Connections: Forest Schools, Art Education, and Playful Practices hur bildundervisning utomhus kan öppna upp för nya experimenterande sätt för elever att arbeta på. Bradshaw beskriver hur samspelet mellan miljö, elev och lärande är en intressant faktor att studera och observera hur skolor som integrerar naturområden i sin undervisning betraktar skogen/naturen som en tredje lärare.¹² 

"Students experience a change of scenery that can stimulate creative energy

and prompt them to look at discarded objects in new ways".  

Bradshaw betonar hur äventyr och risker erbjuds genom en förändring av plats, presentation av nya material, eller lektioner som uppmuntrar eleverna att utforska idéer eller material på nya sätt.¹³ 

I Margaretha Häggströms avhandling Estetiska erfarenheter i naturmöten - En fenomenologisk studie av upplevelser av skog, växtlighet och undervisning vill hon bidra med nya perspektiv på människors relation till skog, andra-än-människor och utomhuspedagogisk undervisning.¹⁴ Häggström undersöker skapandet med direkta naturmöten som inkluderar “andra-än-människor” för att öppna upp till att se och notera omgivningen på ett nytt sätt för individen. Häggström frågar:

“Om andra-än-människor ses som individer, blir det då möjligt att också se dem som egna subjekt med egen agens? ¹⁵

Jane Bennet skriver om den icke-mänskligas agensen i boken Vibrant matter, a political ecology of things som har som syfte att ge filosofiska uttryck för vitalitet, viljestyrka och motsträvighet som innehas av icke-mänskliga enheter och krafter. Med begreppet “ Thing-power” vill Jane Bennet öppna upp en medvetenheten för de icke-mänskliga i den eko-politiska debatten. Potentialen i det politiska ligger i att framkalla en större samhörighet mellan mänskligheten och det icke-mänskliga vilket kan skapa förändring till viljan att förändra konsumtion i en mer ekologiskt hållbar riktning.¹⁶ 

Med denna bakgrund vill jag undersöka hur skogen kan fungera som en stimulerande lärmiljö och öppna upp för en större närvaro med material och omvärlden.

Det är den 4 mars och det är ännu väldigt kallt men solen skiner idag. Jag försöker arbeta utforskande med leran i verkstan men inspirationen uppstår inte i de konstiga former som skapas. Tanken och händerna är osäkra och instängda. Det finns en stress över tiden och allt jag borde göra. Verkstaden kräver något annat av mig, hyllorna gapar tomma och ugnen väntar på att få bränna. Jag känner inte att jag får experimentera med leran även om det är vad jag bestämt och jag bär på en påträngande frustration. Jag bestämmer mig för att gå ut i Älvsjöskogen. Jag tar med mig 6 kilo lera i en rosa plasthink. Varför går jag ut i skogen? Vad hoppas jag på ska förändras där? 

Nu står jag i skogen, det blåser lite lätt så jag bestämmer mig att stanna nedanför berget. Jag ser mig omkring och letar efter en arbetsplats. Solens strålar visar vägen till en liten glänta, ingen stig leder dit så det känns som en ostörd plats. Jag kliver in i gläntan och träden runt omkring skapar ett rum där jag kan arbeta. 

Det är rätt kallt och den mjuka leran stannar inte i formerna jag vill skapa, jag bygger men leran sjunker och jag försöker rädda den. Jag uppmärksammar att jag inte är särskilt lugn utan mer respektlös i min hantering av leran. Jag bara gör och gör men landar inte och leran fortsätter att vägra formas på det sätt jag vill. Fingrarna blir nu snabbt kalla och stela så jag sätter mig ner och bara tittar istället och låter materialet bara vara ifred i mitt knä. Det känns som att min erfarenhet är i vägen eller kanske mer mina tankar. Börja om, sluta tänka!

Jag tar stöd av trädet för att skapa former, bygger som skålar ut från grenhål, de ser ut som trattar. Hålen framträder nu så tydligt när leran omger dem, det blir som en kommunikationsväg, trädet kan både lyssna och prata genom trattarna och jag kan lyssna och konversera med trädet genom leran. Formerna kommer nu fram av sig själv i stunden, det formas av balans, fäste, komposition, och relation till varandra. Det sker bara naturligt och känns tydligt, jag ifrågasätter inte längre utan bara gör.

Solen vandrar och har en inverkan på mitt arbete, jag upplever och noterar nya saker genom hur ljuset faller. Gläntan förvandlas till ett galleri och solen blir lamporna som riktas mot tingen. Tallen bredvid får ljuset på sig. Jag börjar sprida ut lera på tallens bark, leran tar fäste i springorna och jag kan bygga utan att den faller ner. Tiden försvinner, skogen påverkar känslan av tiden, det är som att den sätts på paus, inte längre kan räknas. Vinden susar i skogen och mina händer fortsätter skulptera fram något med trädet, leran klamrar sig fast med armar och ben runt stammen. Helt plötsligt känner jag mig drabbad av något, materialet fylls med känslor när det börjar likna en liten apunge som klamrar sig fast vid trädet. Något kommer nära, ett möte i leran som sitter på barken. Mina händer är så kalla nu, jag känner inte längre vart fingrarna börjar och slutar ihop med leran, gränsen finns inte längre, kylan har smält oss samman. Jag backar och tittar, går runt, går ifrån och närmar mig. Jag ser lera på träden men känner att det inte bara är lera. Jag sätter mig ner en stund och tittar och försöker få tillbaka värmen i mina leriga kalla fingrar.

ANALYS

Förflyttning från verkstaden till skogen kan förstås som ett sökande efter det släta rummet. Lotta Johansson skriver att i “släta rum” får flöden och rörelser stort utrymme och olika element och krafter kan röra sig fritt utan att begränsas av fasta former eller strukturer. Dessa rum öppnar upp för att tänka annorlunda och utforska nya möjligheter för potentiella förbindelser och sammankopplingar.⁶⁶

Det släta rummet blir då motsatsen till vad jag upplevde i verkstaden den dagen. Väggarna och verktygen bar på en stark historia av tillverkning och effektivitet som påverkade beteendet och tänkandet. Små detaljer som lerstänk på kaklet berättade om drejning som väckte känslor av krav. Verkstaden var som Johansson beskriver ett “räfflat rum” som struktureras av normer och lagar, vilket skapar betydligt färre möjligheter för nya produktiva rörelser.⁶⁷ Rummet och verktygen blev hinder istället för medhjälpare och mina tidigare erfarenheter påverkade den nya situationen. Mårten Medbo skriver om hur han är präglad av sin hantverksgrund. “Som hantverkare har jag kvar den grundläggande viljan att göra ett gott hantverk utifrån hantverks perspektivet”. Medbo förklarar att:

“även utifrån en konstnärlig intention att göra något fult så kommer jag att vilja göra det på ett hantverksmässigt och materialmässigt kunnigt och hedervärt sätt. Det är ett förhållande jag får dras med på gott och ont.” ⁶⁸

Det Medbo beskriver ger mig förståelse för att delar av min frustration ligger i min vilja att göra ett gott hantverk vilket påverkade mitt försök att skulptera fritt i verkstan. Målet var att öppna upp mitt skapande för något oväntat. Lotta Johansson beskriver det med begreppet "ännu-icke-sedda" som handlar om att rikta uppmärksamheten mot det som ligger bortom nuet, det som ännu inte empiriskt brutit fram. 

Jag ville skapa en form av skulpterande med leran som inte hade några förutbestämda idéer. Ett mål att låta leran leda arbetet. Men när jag kommer till skogen och börjar arbeta med leran så fortsätter jag att försöka kontrollera leran. Jag uppmärksammar att jag inte är särskilt lugn utan mer respektlös i min hantering av leran. Jag bara gör och gör men landar inte och leran fortsätter att vägra formas på det sätt jag vill. Här kan man läsa in hur jag som människa tror att jag ska styra världen utifrån mig själv. Jane Bennet skriver om det filosofiska projektet att namnge var subjektiviteten börjar och slutar ofta blir sammankopplat med fantasier om mänsklig hybris. Det blir vanligtvis en flykt från materialitet eller en behärskning av naturen.⁶⁹ Jag visar prov på just det behovet av behärskning av naturen när jag utan respekt för lerans natur bara gör och gör. Jag är fullt upptagen av min egen frustration och strävan efter att bli kreativ och styra materialet. Det blir ett stressigt möte med materialet och en ren motsats till det önskade mötet med det "ännu-icke-sedda" jag eftersträvade. 

Genom begreppet “Thing-power” vill Jane Bennett sätta ord på de aktiva krafterna och potentialen som kommer från det icke-mänskliga. Att tänka genom begreppet kan hjälpa oss bort från det människocentrerade perspektiv och inkludera icke-mänskliga aktörer i våra tankar. Förståelsen för hur intimt sammankopplade vi är i relation till det som omger oss kan förändra vårt perspektiv och leda till att vi tar mer ansvar för våra handlingar.⁷⁰ Jane Bennett skriver:

“ I believe that encounters with lively matter can chasten my fantasies of human mastery, highlight the common materiality of all that is, expose a wider distribution of agency, and reshape the self and its interests.”⁷¹

Det blir tydligt att för att kunna skapa med leran i skogen måste jag landa i skogen och bjuda in omgivningen och de krafter som innehas av de icke-mänskliga. Fingrarna blir nu snabbt kalla och stela så jag sätter mig ner och bara tittar istället och låter materialet bara vara ifred i mitt knä. Att bara sätta sig ner och koppla upp sinnena genom att lyssna till hur vinden får trädtopparna att svaja, känna dofterna och titta på skogen med all den livskraft som finns där, skapar ett nytt rum för att undersöka lerans inneboende handlingskraft. Gert Biesta beskriver hur vi genom att utforska seende, kännande och hörande öppnar upp oss för olika dimensioner av mänsklig existens, att det blir ett sätt att försona sig med verkligheten genom att låta sig bli berörd och tilltalas. Konstens olika uttrycksformer som det visuella, det taktila, det auditiva kan skapa en väg till en dialog med världen.⁷² 

Biesta beskriver “konst-som-görande” som genom att vara i dialog med den materiella världens verklighet och att möta motstånd och utforska gränser för att skapa nya möjligheter. Konsten strävar här inte efter att kontrollera omvärlden, utan istället visa vördnad och vara närvarande.⁷³ När jag skriver, den mjuka leran stannar inte i formerna jag vill skapa, jag bygger men leran sjunker och jag försöker rädda den uppfattar jag inte att jag är i dialog med materialet. Här ser jag att försöket att rädda leran känns mer som att försöka forma den till något som den inte kan vara just då. Jag eftersträvar en form som inte plockar fram lerans styrkor utan vill att den ska passa in i en annan form som ska följa min idé. Mitt handlande saknar närvaro och kreativitet och styrs av en bestämd tanke över vad jag kan göra med materialet. Biestas beskrivning av möte i skulptera:

“mötet mellan en idé eller en intention och en bit sten. Vi kan naturligtvis ha vissa önskningar om vad vi hoppas få ut ur mötet, men till sist måste vi komma i dialog med stenbiten för att finna ut, långsamt, sansat och trevande, vad som är möjligt och vad som inte är möjligt, vad stenen kommer medge och inte medge. Går vi på för hårt kanske stenen spricker i bitar; använder vi för lite kraft kanske ingenting alls händer.”⁷⁴

Biestas beskrivning om mötet med material och intention tycker jag att man kan se som en metafor för en pedagogisk lärande situation i mötet med eleven. En beskrivning över hur viktig dialogen är för att ett lyckat lärande ska kunna uppstå.

Solens strålar visade mig ett skyddat rum i skogen, det är de höga träden som skapar rummet och förståelsen för att det är en skyddad plats visas genom att det inte finns några stigar som leder dit. Tingen visar, talar och berör. Skogen lugnar ner mig när jag låter den komma nära, stressen försvinner och jag kan börja om. Jag tar stöd av trädet för att skapa former, bygger som skålar ut från grenhål, de ser ut som trattar. Hålen framträder nu så tydligt när leran omger dem, det blir som en kommunikationsväg, trädet kan både lyssna och prata genom trattarna och jag kan lyssna och konversera med trädet genom leran. 

 Här skapas inte hierarkier och positioner utan istället skapas utrymme för det virtuella, det oriktade och en kreativitet som öppnar upp sig för nyskapande. När jag släpper tanken och möter materialens egenskaper kan man säga att händerna vet vad som ska göras innan huvudet vet och att mina tidigare erfarenheterna av att arbeta med lera gör det lätt för mig att följa materialen när jag tillåter mig att saker bara får  hända. Formerna kommer nu fram av sig själv i stunden, det formas av balans, fäste, komposition, och relation till varandra. Det sker bara naturligt och känns tydligt, jag ifrågasätter inte längre utan bara gör.

Det som händer i stunden handlar om det spontana och ursprungligt skapandet. Mårten Medbo identifierar tillståndet med en känsla som kan jämföras med barndomens lekar när det var som intensivast. Leken blir så uppfyllande att tidsuppfattningen rubbas och ett tillstånd av öppenhet uppstår där allt är möjligt. Lekens logik och verklighet tar över. Inlevelseförmåga är centralt för både den lustfyllda leken och ett lustfyllt konstnärliga skapandet. Genom leken och konsten är det något som kommer till uttryck.⁷⁵

Jane Bennet skriver om att uppmärksamma sakers kraft kan öppna sinnena för en förändrad relation till världen:

“ Thing-power perhaps has the rhetorical advantage of calling to mind a childhood sense of the world as filled with all sorts of animate beings, some human, some not, some organic, some not. It draws attention to an efficacy of objects in excess of human meanings, designs, or purposes they express or serve. Thing-power may thus be a good starting point for thinking beyond the life-matter binary, the dominant organizational principle of adult experience. “⁷⁶

Både skogen och materialen har egenskaper som gör det lättare att närma sig både fantasi och lek i arbetet. Bennet skriver om den invanda föreställningen av att liv är aktivt och material passivt. Att människan är det handlande subjekt och det icke-mänskliga enbart passiva mottagare av människans skaparkraft.

 Helt plötsligt känner jag mig drabbad av något, materialet fylls med känslor när det börjar likna en liten apunge som klamrar sig fast vid trädet. Något kommer nära, ett möte i leran som sitter på barken. Formerna berättar något för mig, jag fick syn på något jag inte visste skulle dyka upp. Det är lite lera som sitter på barken men det är hur det formar sig runt stammen som drabbar mig. Jag ser lera på träden men känner att det inte bara är lera. Medbo skriver om hur keramikern uttrycker sig genom leran och formen och hur leran är en medskapare till det konstnärliga uttrycket. Begreppet "lerbaserad språklighet” står för den form av kommunikation där leran är ett språk som förmedlar tankar, känslor och idéer och inte betraktas som ett passivt material för skulptering eller formgivning.⁷⁷ 

Man kan se hur arbetet med leran i skogen blev en process som var intimt kopplad till omgivningen och de resurser som naturen erbjöd. Formerna var enkla i sig själva, men när de kombinerades med trädet blir de levande och får tydliga uttryck, materialet och miljön vägledde arbetet. Alla deltagande aktanters olika verkligheter skapade ett gemensamt universums i händelsen. Mina händer är så kalla nu, jag känner inte längre vart fingrarna börjar och slutar ihop med leran, gränsen finns inte längre, kylan har smält oss samman.

Jane Bennett understryker hur viktigt det är att uppmärksamma och skapa förståelse för människans relation med sin omgivning. Exempelvis är våra människokroppar intimt sammankopplade med icke-mänskliga element som bakterier och mikroorganismer. Detta perspektiv utmanar idén om mänsklig exceptionalitet och understryker det faktum att inte ens människokroppen är uteslutande mänskliga;

“My “own” body is material, and yet this materiality is not fully or exclusively human. My flesh is populated and constituted by different swarms of foreigners. The crook of my elbow, for example, is “a special ecosystem, a bountiful home to no fewer than sex tribes of bacteria” ⁷⁸

Avslutningsvis suddar Bennet ut gränserna mellan det mänskliga och icke-mänskliga genom det intima samexisterande med kroppar:

“In a world of vibrant matter, it is thus not enough to say that we are “embodied.”

We are, rather, an array of bodies, many different kinds of them in a nested set of microbiomes.” ⁷⁹

⁶⁶ Johansson, Lotta, Tillblivelsens pedagogik: om att utmana de förgivettagna: en postkvalitativ studie av det ännu-icke-seddas pedagogiska möjligheter, Lund University, Faculty of Social Sciences, Diss. Lund : Lunds universitet, 2015,Lund, 2015, s. 30.

⁶⁷ Ibid., s. 30.

⁶⁸ Medbo, Mårten, Lerbaserad erfarenhet och språklighet, Konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet, Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2016, Göteborg, 2016, s. 43-44.

⁶⁹ Bennett, Jane, Vibrant matter: a political ecology of things, Duke University Press, Durham, NC, 2010, s. 122.

⁷⁰ Ibid., s. ix.

⁷¹ Ibid., s. 122.

⁷² Biesta, Gert, Konst som undervisning: konstundervisning "efter" Joseph Beuys, MTM, [Malmö], 2021, s. 39. 

⁷³ Ibid., s. 66.

⁷⁴ Ibid., s. 66.

⁷⁵ Medbo, 2016, s. 30.

⁷⁶ Bennett, 2010, s. 20.

⁷⁷ Medbo, 2016, s. 18.

⁷⁸ Bennett, 2010, s. 112.

⁷⁹ Ibid., s. 112.

I den här texten kommer jag att undersöka och redovisa min dokumentation från en workshop som jag deltog i under Research Week på Konstfack. Jag tillbringade en dag i skogen på Kungshatt med en grupp studenter och konstnärer. Workshopen utgick ifrån en ursprungsform av görande som handlar om att kunna överleva i skogen. Dagen bestod av att man samlade ved och gör upp eld, band rep av blast och rötter och hittade material för att hålla sig varm. Det sociala sammanhanget var nytt med andra lärare och studenter från Konstfack, men att vara i skogen för ett konstnärligt ändamål kändes hemvant. Händelserna i skogen fördjupas dagen efter med föreläsningen “Making and the sense it makes” av Mikkel B Tin där han diskuterar om görandet, den tysta kunskapen och konstnärlig forskning.⁸⁰ I samband med föreläsningen kunde man delta i en diskuterande workshop genom samtal och broderi.

Jag kallar minnesanteckningarna från Kungshatt och föreläsningen för en multimodal dokumentation. Empirin består av bilder, rep och ett broderi. Den multimodala dokumentationen använder jag för att med materialens hjälp återvända till minnet av händelserna och på ett öppet sätt kunna skapa ny förståelse för de erfarenheterna de gav. Jag minns något som jag kände då av händelserna under dagen men när jag lyssnar på dokumentationen vill jag att mina minnen ska få utvecklas i ett rhizomatiskt tänkande.Tankarna får breda ut sig med dokumentationen för att se om det uppstår nya reflektioner, idéer och tankar. 

Bilder

Jag fotograferade bilder med min Iphone under dagen som anteckningar, de flesta bilderna är på elden. När jag tittar på bilderna minns jag hur spännande jag tyckte det var att få delta i workshopen på Kungshatt och känslan av närvaro och nyfikenhet. Jag ser på en bild av elden när den precis har tagit fart i de tunna grenarna och den konstnärliga ledaren X har blivit helt insvept i ett rökmoln så nästan bara hans hand syns. Det som framträder på bilden är ett vitbeiga skinn, elden och röken. Jag tänker på när skinnet rullades ut på marken och vi fick i uppgift att samla pinnar för att förbereda för elden. Pinnarna skulle ha olika tjocklekar och sorterades noggrant efter storlekar i högar på skinnet. Förberedelserna var viktiga för och de olika högarna av ved skulle användas i olika skeden när elden skulle ta fart. När bilden är tagen har många av grenarna redan slukats av elden och på skinnet ligger bara rester kvar av händelsen. 

Skinnet gjorde mig uppmärksam redan när vi var på Kungshatt. Det kändes som att skinnet hade en stor plats i Xs vardag och att det hade många olika funktioner. Just i denna stund var det ett arbetsbord och vid ett senare tillfälle blev det något att sitta på. Det var något vackert och äkta i skinnet och jag undrade om dess historia? Bilder dyker upp på näthinnan av en stark kropp full av liv och rörelse, jag ser skinnet som ett andandes skydd runt en varm bultande kropp med muskler, fett, ben, leder och ligament. Nu är skinnet en matta som skydd för den fuktiga jorden, förr vandrade det i det öppna landskapet. X berättar om en resa han gjorde till Grönland, han blev inbjuden att bo med den lokala befolkningen i en liten by. X bodde i ett tält och var på äventyrliga vandringar tillsammans med bybor. Kanske kommer skinnet från den resan, från ett landskap som inte många av oss har upplevt och från en helt annan kultur. 

X borstar av gren resterna med sina händer, rullar varsamt ihop skinnet och fäster det på sin ryggsäck. Det känns som något ursprungligt i hur materialet används, en historia om andra tider och liv på andra platser. Materialet är fortfarande sig själv med sina naturliga egenskaper, det skyddar, andas och lever och kan finnas oändligt länge i sin nya form.

Repet

Jag håller nu repet i min hand, det ger mig en upprymd känsla, jag är stolt över det välbalanserade hantverket. Repet har en jämn flätning med en bra hårdhet. När jag tittar på det kommer jag ihåg hur otålig jag var för att få börja göra repet. Det var som om att mina händer inte kunde vänta längre. Det fanns en gemensam iver i luften hos alla deltagare när tobaks blasten kom fram. Konstnären visade först hur man gör och alla andras händer stod på startlinje och bara väntade på att få försök.

Jag minns hur luften öppnades upp i de sociala mötena, något gjorde plötsligt det lättare att vara i kontakt med varandra. Händernas arbete band oss samman genom materialets närvaro och våran gemensamma vilja att arbeta med händerna.

Görandet skapade en annan andning, ett annat rum som öppnade för möte, vi delade något, likt ett basketlag som jagar efter bollen. Ivrigt flätades tobaksplantans blast till rep i de vana hantverks händerna och snabbt så suddades rollerna ut om vem som lär eller lyssnar. Vi stod alla lika inför repet. 

Broderiet

En liten bit sladdrigt linnetyg, en broderinål och trådar i olika färger. Stygn efter stygn byggs på varandra och bredvid varandra. Tiden går och materialet blir stadigare och stadigare för varje stygn som läggs till. Jag broderar för att kunna tänka och för att inte behöva tänka i pauserna från det teoretiska skrivandet. Det är som om jag gör något fast ändå ingenting. Minuter, timmar och dagar går och den tunna linnebiten har nu transformerats till en tjock massa av färgsprakande material. 

I det broderande samtalet valde jag att brodera elden från Kungshatt. Ögonblicket då röken förvandlades till eld i konstnären Xs händer är det starkaste minnet från dagen. 

Eld är enligt mig alltid häpnadsväckande men den nya erfarenheten var att X visade upp hur man gör eld som en konstart. Förberedelsen av materialet gjordes med sådan vördnad, noggrannhet, koncentration och största närvaro. Vi fick beskåda ett hantverk där de eldstärkande materialen behandlas som smycken av guld och ädelstenar när de placerades ut på skinnet. Materialen bands samman till ett fågelbo för de första gnistorna från bågdrillen. Fågelboet började ryka och X tog det i sina händer och höll det högt upp i luften, när de första lilla flamman syntes skingrade sig röken och elden tog fart. Det var en sensation och jag fylldes av förundran, elden lystes upp i händerna och när flammorna slog upp var det som om vingarna vecklades ut på en fågel som flög ut från boet. 

Elden är både vår överlevnad och utveckling men också en kraft som kan förinta om den släpps fri. Att göra eld kan historiskt och i nutid ses som ett vardagligt görande. Trådarna i mitt vardags broderande gjorde att elden höll sig brinnande länge i mina händer. Görandet blev en paus för tiden och ett sätt att reda ut tanken.

I den här delen kommer jag att sammanfatta vad som framkom i analysen av händelserna Leran och skogen och Multimodal dokumentation. I de undersökande händelserna har jag intresserat mig för hur bildundervisning i skogen kan främja ett experimenterande i materialet lera och hur en multimodal dokumentation kan möjliggöra mer öppna idéprocesser. För att återkoppla till undersökningens frågeställning upprepas de här:

Hur skapar skogen ett “lärandets rum” som främjar sättet att undersöka material i en bildpedagogisk process? 

Hur stimulerar perspektivet "Thing-power" en utveckling av konstnärliga arbetsmetoder?

Arbetet med leran i skogen börjar dåligt för att jag arbetar på ett invant sätt med materialet. I analysen kan man se hur jag försöker kontrollera och styra leran till något som inte går i den nya miljön. I Häggströms avhandling undersöker hon om det är möjligt att ge andra-än-människor egen agens. Jag var tvungen att anpassa mig till skogens rum för att kunna arbeta med leran som till exempel när leran behövde stöd av trädet för att kylan gjorde den för mjuk. Man kan se det som att skogen hjälpte mig att tillåta saker att bara hända. Arbetsmetoden kan kopplas till Lotta Johanssons forskning om de pedagogiska möjligheterna i det ännu-icke-sedda. Att byta plats för lärandet kan vara en metod för att komma bortom prestationskrav, strävan efter perfektion och färdiga resultat i bildundervisningen. 

Nobel skriver om hur texten och orden ibland kan skapa självcensur i idéprocesser. I analysen framkommer det hur den multimodala dokumentationen skapar utrymme för minnen att utvecklas på ett spontant sätt i närvaro med materialet. Jag upplever att arbetsmetoden med dokumentationen utgår mycket från det multimodala designteoretiska perspektivet på lärande, där det läggs ett stort fokus på ett prövande och utforskande av tingen och dess omvärld med alla sinnena. Dokumentationen visar hur materialitet och kreativitet samverkar, vilket i sin tur kan luckra upp hierarkier i lärandeprocessen och skapa en mer inkluderande och öppen miljö där alla deltagare är aktiva. Ett närvarande och respektfullt förhållningssätt till material och natur kan leda till nya insikter och kreativa uttryck. Skogen blir medhjälpare till att möta leran på ett nytt sätt när jag släpper behovet av mänsklig kontroll och dominans. Men skogen ger inga garantier för att lärande och kreativitet ska uppstå, det handlar om hur man designar möjligheterna och utrymmet för att det ska kunna uppstå. Genom dessa erfarenheter öppnas ett nytt sätt att relatera till sin omvärld, där samverkan och lyhördhet blir centrala för att förstå och lära sig.

Häggström, Margaretha, Estetiska erfarenheter i naturmöten: en fenomenologisk studie av upplevelser av skog, växlighet och undervisning, Acta Universitatis Gothoburgensis, Diss. (sammanfattning) Göteborg : Göteborgs universitet, 2020,Göteborg, 2020. 

Johansson, Lotta, Tillblivelsens pedagogik: om att utmana de förgivettagna: en postkvalitativ studie av det ännu-icke-seddas pedagogiska möjligheter, Lund University, Faculty of Social Sciences, Diss. Lund : Lunds universitet, 2015,Lund, 2015. 

Selander, Staffan & Kress, Gunther R., Design för lärande: ett multimodalt perspektiv, Andra upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2017. 

Nobel, Andreas, Dimmer på upplysningen: text, form och formgivning, Arkitekturskolan och Konstfack, Kungliga Tekniska högskolan, Diss. Stockholm : Kungliga Tekniska högskolan, 2014, Stockholm, 2014. 

Jag hälsar på trädet med sina knaggliga formationer som blev en skiss till förändring. Jag tittar in mot gläntan där leran lät mig lyssna till trädet. Jag går förbi älgen med den stora kroppen av materia som hos mig väckte ett mer lekfullt förhållningssätt till skapande. Dessa fysiska platser känns nära och skogen har blivit en spelplan för undersökande dit jag återvänder hela tiden. Mitt samarbete med Mallika har gjort arbetsprocessen mer lärorik och vi har på ett lekfullt sätt utmanat oss själva både personligt, pedagogiskt och konstnärligt.