Disa Karngård 

Disas docka 

Min farmor Disa fick tuberkulos när hon var 8 år. Hon överlevde men smittade sin mamma Davida som inte överlevde. Jag tror att dockan tillhörde henne tillsammans med en nalle. Disa knäppte igen runt sina känslor och höll krampaktigt en fasad av hurtfriska skämt och pigg och glättig femtiotalsytlighet. Farmor var väldigt begåvad på språk. Hon hade utbildning i sju språk och talade att par till någorlunda. Efter hennes svåra skilsmässa från farfar på på 1960-talet reste hon runt med professor Lars Gunnar Silén och jobbade som dennes sekreterare på en föreläsningsturné. En slags revansch på ett liv som hemmafru, ett liv som inte passade henne alls. Hon bodde på Råsundavägen i Solna tills hon blev senil och var tvungen att flytta in på hem. Hon kände igen mig men trodde att jag var en del av personalen och tackade för att jag hälsade på en ledig dag och allt jag försökte säga att jag var hennes barnbarn hon använde då det lilla som fans kvar där av språkkunskaper, tittade ilskt på mig och sa piss off 


Erik Anton Berg 1926 Erik Anton Berg blev vid 11 år lärling hos Carl Viktor Heljestrand och redan 1880 startade han sin egen smedja för knivtillverkning. Bergs stål- och verktygsföretag växte snabbt och hade efter femton år 60 anställda. 

 

Sven Gideon Karlsson ägare av rakkniven, 1920-tal och medaljen, 1962

Min pappa upplevde sin farfar som i det närmast magisk. Han var en person med många olika arbeten och intressen. Arbeten som han utförde av nödvändighet på grund av fattigdom. Han hade inte några andra val än att fiska, snickra och bruka den lilla jord han arrenderade. Men det mest spännande för sonsonen var att han var biodlare och enligt min fars utsago hade så känsliga fingrar att han kunde lyfta ett bi från köksbordet ut i genom fönstret till trädgården utan att det märkte något. De bodde i ett litet hus som en gång i tiden hade varit sjökrog, Tärnsund i Upplands bro. Det sägs vara omnämnt av Love Almqvist. Sven sjöng i Stockholms allmänna sångförening på fritiden. 

Mått

Bredd 20.0 mm 

Längd 152.0 mm 

Höjd 7.0 mm 

Vikt mindre än 0.1 kg 



Stockholms allmänna sångförening bildades den 5 mars 1862 av August Jahnke, av medlemmar som då tillhörde den upplösta ”Handtverkssångföreningen” och hette under första året av sin tillvaro ”Euterpe”. Föreningen anordnade varje år "tonträffningskurser" för nybörjare. Kören uppträdde med ca 300 sångare under sin storhetstid vid 1800-talets slut.

 

Kören sjunger klassisk fyrstämmig manskörssång med tonvikt på nationalromantik, men även mer modernt material förekommer. Den har ett trettiotal medlemmar. Kören håller varje år sedan starten 1862 en konsert i Riddarholmskyrkan den 6 november till minne av Gustav II Adolfs dödsdag. 

Varje påskdag sedan 1920-talet framträder kören tillsammans med några andra manskörer utanför Koppartälten i Hagaparken i en vårkonsert. Påsksången startade 1874 då konserten hölls i Stadshagen, men flyttades senare till Hagaparken. Ett bildalbum finns bevarat som visar framträdanden från 20-talet fram till nutid. Albumet finns på Arbetarrörelsens arkiv


Bengt Gideon Karlsson (Karngård) akvarellasken, 40-tal och miniatyrmålning 1941

Jag har i många år gått och fingrat på min farfars akvarellask, provat att måla med färgerna. Jag har inte sedan min grundläggande konstutbildning var så intresserad av måleri men jag har alltid känt starkt för farfar Bengts små miniatyrakvareller. Min farfar Bengt gjorde en klassresan han gick från torpare till lärare i bild. Han förfinade sina vanor med konst och klassisk musik. Jag vet inte men jag tänker mig att det började med den lilla akvarellasken och strövtåg i Upplands bro som resulterade i den lilla miniatyrmålningen av trädet i skymning som sitter på lilla toaletten i ögonhöjd om man sitter ned. Den ger mig alltid känslan av längtan bort från landsbygden och fattigdomen. Han lämnade allt det där för det finslipade och kultiverade, i vart fall bilden av det Han var den första i sin släkt att ta studenten och blev sedan bildlärare utbildad på Tekniska skolan, dagens Konstfack. Han förkovrade sig i litteraturen, konsten och musiken och historia. Han bytte namn från Karlsson till Karngård och han skapade ett släktvapen som han använde som exlibris. Jag kan inte låta bli att tänka på att han älskade körsång hela livet som sin far. I övrigt drog de efter förändringen och steget till aspirerande medelklass aldrig jämt.

Akvarellasken lära vara från 40-talet, målningen från samma tid. Min farfar var ganska hård i personlighet och barsk i tonen. Han drillade sina barn att lära sig allt nödvändigt för att lyckas smälta in i den nya klassen: språk, instrument och i mina pappas fall måleri och teckning. 


Kökkenmöddingen eller skräphögen, små saker lagda i ett gammalt medicin vitrinskåp där saker som på något sätt berättade något om en tid, som avlagringar av ett liv eller flera. Den sista orökta ciggen i det allra sista paketet som pappa köpte. Längst fram en coca cola-burk med skummande låtsasläsk som jag något år under 80-talet gav till min pappa i födelsedagspresent och som han blev oproportionerligt glad för. En kopia av Karl XII:s dödsmask, kritpipor från 1600-talets Stockholm som pappa snodde från en utgrävning vid Slussen. En King Kong-figur från 70-talet och prinsessan Amidala från Star Wars från min pappas gudbarn Lisa. Allt får plats här som avlagringar av tid, souvenirer från olika platser och tider, kanske utvalda för att de lämnar en smak eller doft från just den tiden eller för att dom berättar om en speciell människa i hans liv