De anonyma

– Ett dokumentärt minnes- och transformeringsprojekt

 

Att gå från ett till något annat. Att transformera, att omvandla, att omskapa, att förvandla.


Det dokumentära berättandet är ingen spegling av verkligheten, inget redovisande. Det är en rörelse genom berättaren. Berättaren som materialets möjlighet.


Det här är ett forskningsprojekt i tre delar: en bok, ett ljudverk och en film. Expositionen kan upplevas i delar eller som helhet. Läsaren kan fördjupa sig ytterligare genom att läsa rapporten över forskningsprojektet.


Del 1. Boken, De anonyma (Carlsson, 2019. Stockholm).

Del 2. Ljudverket. Ett dokumentärt radiodrama, De anonyma. (Premiär 2020, Sveriges radio).

 

Del 3. Filmen, De anonyma. (Premiär 2022, Göteborgs filmfestival).

Intro

 

Minnet har en central roll för hur vi ser på oss själva som personer och för vårt förhållande till andra. Minnen från det förflutna och hur vi berättar om dem är avgörande för vår identitet och hur vi hur vi samspelar med vår omgivning. Sambandet mellan minne, identitet och narrativ är grundläggande i den berättelse som handlar om oss själva. En livsberättelse som blir tillgänglig genom återkallandet av minnen. Det kan också, utifrån minnen, handla om att konstruera sin egen person eller persona. Vad ligger nära mina ursprungliga upplevelser och vad har jag format? Eller vad har mitt minne format? Är jag själv och mitt minne densamme? Vad är minnet egentligen? En föreställning om något? En illusion? Minnet i sig själv har ju aldrig hänt. Det är en återgivning i min hjärna av något jag tror mig upplevt.

 

Jag har de senaste tjugo åren regelbundet återkommit till ett före detta koncentrationsläger norr om Berlin. Det är något där som hela tiden drar mig tillbaka. Är det så att när man iakttar en och samma plats under en längre tid omvandlas nyfikenheten till ett djupare och djupare intresse och det är då man verkligen börjar se? Lägret ligger omgärdat av en by, ett samhälle. Tätt, tätt inpå. När jag först såg det chockades jag av närheten. Hur kan man leva så nära? Hur kunde man leva så nära? Byn fanns även där när lägret var i bruk. De är på något sätt sammanlänkade. De hör ihop.

 

Jag vill närma mig människorna i byn och spela in mina samtal med dem. Jag vill berätta deras historia i relation till lägret. Jag söker upp några av dem och blir inbjuden till deras hem. De är nyfikna på mig och vill gärna berätta men jag får inte spela in dem, inte på några villkor. Jag står där och vet inte hur jag ska bete mig. Men jag vill möta dem och vill på något sätt återge dessa möten. Men hur? Hur ska det göras? Mitt sökande formar sig till en dokumentär metod som bygger på upplevelsen, på deltagandet, iakttagandet. Inga inspelningar, bara ett observerande och sen hitta en form att återge det på. Jag börjar då, efter ett par år, utifrån minnet skriva ner vad jag varit med om, vad som sagts, vad som hänt. Vad har då skett med materialet när det gått genom medvetandet in i det undermedvetna och sen efter ett antal år återigen ”materialiseras” genom att minnet berättar vad jag varit med om. Jag tillför mig själv, tänker jag. Materialet har bearbetats i mig, berättaren, utan att jag gått och tänkt på det. Det är här idén om forskning föds. Vad är det jag minns? Varför minns jag just det? Vad är egentligen viktigt för mig, utan att jag kanske känner till det? Vad stannar i mig av allt det jag tagit in? Hur har jag omformat det jag upplevt?  
Berättelserna från byn och lägret har transformerats till en essä i novellform som i sin tur transformerats till ett ljudverk och sen till en film. Vad är specifikt för de olika uttrycken, de olika verken? Vilka berättarkomponenter följer med, vilka försvinner och vilka tillkommer? Transformeringsprocessen (från bok till ljudverk till film) redovisas i rapporten över forskningsprojektet.