Boken, De anonyma (Carlsson, 2019. Stockholm), är den första delen i expositionen.
Berättelserna från byn och lägret transformerades till en essä i novellform. I boken är det vandraren, han som går, han som observerar, som är i fokus. Jag vandrar fram och tillbaka i byn och lägret, iakttar platser och miljöer, vill inte gärna bli sedd där jag går, känner mig påträngande, men det finns inget annat sätt. Jag tycker om att gå, att tigande gå. Det är inte så att jag vanligen undviker sällskap, att samtala i det där gåendet kan många gånger vara en välsignelse. Men det är inte målet med dessa vandringar. Målet är att bara gå, inte tänka, inte medvetet utforska, bara förflytta sig och att iaktta.
Texten, det skrivna, ska mätta berättandet, tänker jag. Det ska täcka in alla sinnen, det ska ge helheten, allt; bilder, ljud, dofter, tystnad, stillhet, rörelse, tankar, oändlighet. Texten får inte hjälp av något. Orden får klara sig själva. Skrivandet är ljudlöst, jag hör och ser mig själv där. Det föds mellan hjärnans minnesspår och handen. Det skiljer det från de andra, det audiella och det visuella. Under skrivandet finns det en avskildhet. En sorts ensamhet. Skrivandets ensamhet, skriver Marguerite Duras. I ljudverket finns närheten till lyssnaren, och i filmen till betraktaren, men i texten upprättas istället en närhet till mig själv. Som rösten, eller kroppens rörelse, något ursprungligt, rent och avskalat. Skrivandet är en långsam konst.
Nedan är ett utdrag ur boken De anonyma (Carlsson, 2019. Stockholm), sid. 17–18 och sid. 30–36.
Framför mig är stationen för avrättningar – nackskott eller gas. I det ändlösa tomrummet kan jag följa deras väg, steg för steg. Det är som om en lukt av smärta sänker sig.
Lägret är så platt, tänker jag när jag står där. Märklig tanke men det är så jag ser det. Som en evig horisont, ett slags öken. Kanske är vi alla som går här rädda. Rädda för oss själva och våra tankar. Rädda för det förgångna som tränger sig in i oss. En underström av liv? Här i lägret prövade de gasens effektivitet, den skulle ersätta skjutandet som tog för lång tid. Jag ser mig omkring, men ser inget annat än grus och damm. Jag filmar det där gruset och horisonten med min digitala kamera. En liten svart sak som jag alltid bär med mig. Det är blött på den enorma grusplanen, jag filmar mina steg när jag sicksackar mellan vattenpölarna. Det finns så mycket tystnad där mellan de grå barackerna. Om jag försöker se dem framför mig, de som fyllde barackerna och grusplanen, om jag försöker framkalla bilder av dem blir allt oklart, suddigt. Visst, jag kan se dem stå där i tusental på raka led. Men de träder inte fram. De är genomskinliga som vatten.
Jag var inne i en av de där lägerbarackerna för en tid sen. Mörka väggar, bastanta plankor, sovsalar fyllda med smala sängar staplade på varandra. Tätt, tätt ihop. Blankslitna golv. Allt är så mörkt. Det är som att omslutas av något totalt klaustrofobiskt. Jag går runt där inne, långsamt. I barackens tvättrum möter jag en kvinna. Jag har lagt märke till henne tidigare under dagen. Vi är inte så många som går runt här för oss själva. Hon betraktar mig. Kanske är hon i trettioårsåldern, kanske ett par år yngre. Hon går runt mig ett par varv, tittar på mig. Är det något hon vill berätta? Efter ytterligare något varv ser hon mig i ögonen.
– Min farfar tjänstgjorde här, säger hon lågmält, nästan försynt. Han var en väldigt ung SS-officer.
Jag minns inte om jag svarar henne men jag följer henne ut från tvättrummet. Vi går långsamt över de blankslitna golven. Hon ser sig försiktigt om, som om hon vill att bara jag ska höra.
– Han berättade för mig hur fångarna krälade i sin egen avföring. Deras huvuden var som klot och kropparna som smala pinnar. De var som hjälplösa skelett. Det var en njutning att plåga dem, sa han ... att misshandla dem. En sann njutning, sa han. Det hände att de slog ihjäl dem för att de var så ömkliga, han hatade den där ömkligheten ... att de inte kunde försvara sig. Det ser ut som om hon fryser. Varför berättar hon det här för mig? Hon ser sig om igen men det är bara vi här. Höjdpunkten för honom var när han fick vara med att välja ut de som skulle till gasen, berättar hon. Att se dem i ögonen, att se hur de reagerade, om de blev apatiska eller om de hatade honom. Hatet respekterade han, och de som hatade honom gav han en klapp på axeln som ett tecken på aktning. Han såg efter dem när de lämnade kön och mötte de andra dödsdömda. De visste vad som väntade dem, men det var som om hatet och skräcken försvann när de förenades inför döden. Han tyckte det var vackert, säger hon. Det blir som en fysisk reaktion i min kropp när jag hör henne, jag kan inte styra den. Kroppen rycker och stöter och det känns som om jag för ett kort ögonblick darrande knäböjer. Jag tror inte att hon märker det, jag vet inte ens om det syns. Hon liksom vallar mig genom barackens olika rum.
– Jag tror farfar blev besatt av det där. Makten över människors liv. När han blev äldre pratade han mycket om ensamhet, mörker och död. Men det där mörkret var inget han la över på pappa eller på mig. Han bar det väl inom sig. Och det här med lägret berättade han aldrig för pappa, bara för mig. Jag tyckte mycket om honom och förstod nog inte vad han gjort. Han berättade saker för mig och det tyckte jag om, men han var märklig på många sätt. Allt skulle vara rent och snyggt, inga fläckar, inga skrynklor. Pappa och jag hade rätt roligt åt det där, vi förstod inte var det kom ifrån. Allt skulle vara så perfekt. Hon tittar på mig och småskrattar lite. Hon verkar så oneurotisk när hon berättar. Hur kan hon vara det? Hon måste ha befriat sig själv på något sätt, tänker jag. Det är inte så att hon är oberörd, inte alls. Allt det här finns i henne, det förstår jag. Djupt i henne. Kanske som en förnimmelse, en varseblivning. Vi går tysta bredvid varandra, omslutna av rummen. Hennes farfar utbildade sig till läkare efter kriget, till kirurg. Han beskrev operationer för henne när hon var barn. Hur han skar upp huden och hur kroppen pulserade där inne. Han ritade exakta anatomiska teckningar till henne och pratade om livet som magiskt, något som hade med moral och naturvetenskap att göra.
– Han ville förstå livet. Han ville fånga det. Han ville nå den fysiska verkligheten. Han var helt uppslukad av det där. När de sen öppnade lägret många år senare kom han tillbaka hit flera gånger om året ... då var han ju rätt gammal.
Hon stannar till framför ett av barackens fönster och ser ut. Jag ställer mig bredvid henne. Hon är övertygad om att han återvände hit för att han var tyngd av skuld, att han sökte försoning. Varför skulle han annars komma tillbaka gång på gång och gå här ensam timme efter timme, säger hon. Nu är han död och hon tänker att hon kommer hit i hans ställe. Att hon fortsätter där han slutade. Vacker tanke, tänker jag. Kanske har hon rätt, kanske kom han hit för att återupprepat be om förlåtelse. Men det skulle också kunna vara motsatsen, att han kom hit för att på något sätt bekräfta och fortsätta sin gärning. Jag nämner inte mina tankar för henne. Nu är det hon som söker försoning. Kanske är hon en ängel och kanske är baracken ett tempel. Jag frågar om hennes pappa, om hon berättat för honom att hon går hit. Hon skrattar lite åt mig.
– Han tänker inte på sånt här.
Det starka ljuset utifrån bryts genom fönsterrutornas prisma och bildar ett spektakulärt färgspektrum på den mörka väggen. Vi stannar och betraktar det och kanske förvånas vi båda över dess skönhet. Utanför baracken skiljs vi åt. Jag förstår att hon har ett namn, men jag frågar inte efter det.