BL: Skal vi bare starte med å introdusere oss selv?
K: Ja varför inte. Ni kan börja. Och kanske säga något om varför man kallas blålera när man egentligen är grå?
BL: Ja, det kan jo være litt forvirrende det der. Du må jo også huske at det er ikke vi selv som har gitt oss det navnet. Det er folks samlebetegnelse på oss i Norge fordi de fleste har denne mørkegrå, nesten skimrende overflaten med et blåskjær. I våt tilstand da. Nå som vi er tørre er vi mer grå og matte. Vi som har ligget ganske dypt under jordskorpa har levd i et oksygenfattig miljø, fordi vi er så tettpakka. Da får vi denne mørke fargen, og en litt metallisk lukt, mens dem som har ligget høyere opp i skorpa har sakte blitt mer brune. Men ja, det meste av leire i Norge, om den er brun eller mørkegrå-blå, er fra siste istid. 10-15000 år siden, da isen trakk seg tilbake, etterlot den et fint sediment som er oss. Akkurat vi er fra inni Oslofjorden, nærmere bestemt lå vi under Fredensborgveien i bydel Sant Hans Haugen i Oslo, ganske sentralt under hardpresset olje blandet med pukk. Vi ble lagt igjen under havoverflaten, men etter den mange kilometer tykke isbreen trakk seg tilbake, hevet landet og vi kom til slutt 20 meter over havet.
K: Okej, så intressant. Urban och ung! Vi känner oss som fossiler jämfört med er. Vi gillar egentligen inte att prata om ålder, men i sammanhanget är det faktiskt lite relevant.
BL: Hehe, ja nå er vi spente.
K: De mänskliga översättarna är ganska säkra på att vi bildades under kritatiden som varade för 145-66 miljoner år sedan, så det är ett lite större tidsintervall vi pratar om här. Medan ni bildades i kylan skapades vi i ett väldigt varmt, tropiskt klimat. Den tektoniska plattan vi befann oss på låg längre söderut, där södra Europa ligger idag. Dinosaurier, svanödlor, mosasaurier och en helt annan typ av växtlighet levde omkring oss på den tiden och vi blev långsamt vittrade från granitmoderberget av väder och vind. Detta hände först långt under jordens yta, och sedan kom vi längre och längre upp i luften allt eftersom. Vegetationen såg också till att kolsyravätska cirkulerade i jordens yttre och var med i omvandlingen från sten till kaolinlera. Det är en kemisk vittring som uppstår när granit omvandlas till ett lermineral, men det är som bekant inte lätt att sätta ett specifikt datum för omvandlingen. Det är en lång och smidig övergång. Det tog ungefär 1 000 år att bilda en millimeter kaolinlera. Och som mest var vi ett fyrtio meter djupt lag, så du kan själv räkna ut hur lång tid det har tagit.
BL: Oj! Den lineære matematikken har aldri vært vår styrke, men siden vi er vant til å bli presset, knadd, dratt fra hverandre, frostsprengt, vasket, tørket og satt sammen i alltid nye kombinasjoner har en vi en mer dybdegående og sanselig forståelse av tid vil vi påstå.
K: Det är sant! Innan vi hade det här samtalet var vi faktiskt lite oroliga om vi ens kunde förstå varandra med den åldersskillnaden, men för att vara ung som lera måste vi säga att ni är ganska smarta. Ni minns säkert mycket från när ni var sten och lava också. I den meningen är allt fysiskt sig likt sedan tidernas gryning, eller hur? Det har bara blivit omformat så många gånger. Kan du säga något mer om hur du förvandlades från sten till lera?
BL: 21000 år siden var siste istid, Weichsel, på sitt største. Den isen var jo også med på å trykke dere ned ikke sant?
K: Ja, det känns som igår. Det var ganska tungt.
BL: Ja, denne gigantiske isbreen flytta på seg og var utrolig tung, så den gnissa og gnukka på fjellene under, som ble til mindre stein som ble ført videre av isen. Disse steinene fortsatte å forvitre og ble ført videre til bekker som var på vei til innsjøer og havet. Mange forskjellige bergarter ble slipt ned fra stein til grus, fra grus til sand, fra sand til silt og så fra silt til leire. Der, i munningene ut til havet, skjedde en sedimenteringsprosess der de tyngste og letteste mineralene ble avsatt i forskjellige lag. Leiremineralene i oss er for det meste illitt, som er et forvitringsprodukt av glimmer. Kanskje det er derfor vi glitrer litt i overflaten? Vi inneholder også mineraler som kloritt, ortoklas, plagioklas, mikroklin, kvarts og amfibol. Vakkert, ikke sant?
K: Mycket vakkert!
BL: Men siden dere spurte om hvorfor vi blir kalt blåleire når vi faktisk er grå, så har vi også et utseendespørsmål til dere, hvis det er greit?
K: Okej, kör på!
BL: Siden det ikke er noe kaolin rundt oss, så har vi bare hørt rykter om hvordan dere ser ut nemlig. At dere skulle være så hvite og finkornede, og populære blant mennesker, verdt mye gull og papirlapper for å si det sånn. Og så sanser vi nå at deler av dere er ganske grove og at dere ikke er så hvite som vi hadde tenkt, men kanskje mer lilla? Det er ikke for å være frekk altså, men ja dere var litt mer grumsete i farge og tekstur enn ryktene forteller.
K: Så, lyssnar ni på rykten nu? Vi är för gamla för att bli kränkta, så det är ingen fara med det. I vår familj kom vi faktiskt i många olika kvaliteter, kompositioner och färger. Det berodde på hur tunga och stora vi var. Lätta i botten, och större och större mineraler efter hand och i lager uppåt mot luften. De mest populära av oss bland människor var de som var helt vita och hade den finaste mineralstorleken. Dessa låg i botten och innehöll mest kaolinit och inte så mycket sand. Människorna fick mest guld för dem. De som ser ut som oss är en blandning av sand och kaolin som har legat högre upp i jordskorpan och den lila nyansen kommer från oxider från vår mamma; det lila-rödaktiga granitberget. Även om vi inte var så vita var vi ändå värdefulla eftersom vi kunde brännas väldigt högt, krossas, blandas med annan lera och brännas igen till tegelstenar som tål extrem värme. Ja, vi var faktiskt så populära, både vi, den rena kaolinen under oss och kritlagret ovanför oss, att de flesta av oss grävdes ur. Kaolinet blev fina, genomskinliga behållare för mat och dryck, vi brändes till eldfasta tegelstenar och kritskiktet som bildades av ben och skalrester från den tropiska kritaperioden brändes för cementframställning. Nu är området vi kommer ifrån faktiskt skyddat, vilket gör att ingen längre får gräva ur oss. Hur är det med er? Är ni också skyddad?
BL: Nei, det kan man ikke akkurat si, det er jo veldig mange av oss. Under Oslo for eksempel er det et 30-90 meter dypt lag under store deler av byen. Menneskebygd geologi bygges videre oppå oss hele tiden i sement blandet med steinfamilie, stål, glass, importert marmor fra Carrarra, skifer og granitt. For å få plass til alt dette, graver de oss ut fra jorda, frakter oss ut av byen og graver oss ned igjen i nye landskap. De bruker ingen av oss lenger til å bygge menneskegeologi med. For bare hundre år siden ble mange av oss blanda med sand og treflis og brent til tegl som menneskene bygde med. Nå kjøper de bare tegl fra langt borte. Så vi har ikke noe bra rykte på oss. Vi blir bare omtalt som ustabile og uønskede masser som må fjernes for å få plass til det nye.
K: Intressant... Så människor får inget av värde för er?
BL: Nei, de som blir kvitt oss, får guld og lapper! Altså, de blir jo ikke kvitt oss da, de bare flytter oss til et annet sted der folk ikke kan se oss. Eller det er forresten ētt sted som bruker oss til å bli brent til små lavalignende kuler, som brukes sammen med jord og planter eller i lecablokker der kulene blandes med sement. Men utenom det, er vi ikke særlig populære, nei. Men nå prater vi jo veldig ut fra menneskenes behov da. Vi er jo veldig populære ellers i naturen. Vi kan absorbere og holde på væske så planter elsker oss. Og vi er gode venner med både skifer, annen stein og grunnfjellet, ikke minst. Bestevennene våre er vel vann; alt blir så mye morsommere med vann; vi vokser, beveger oss raskere og skifter farge. Vi kan legge oss helt inntil grunnfjellet, og trenge oss inni alle kriker og kroker av den. Det er utrolig fint og intimt.
K: Ja det är sant. Så är det med oss också. Vi älskar vatten! Då kommer liksom våra mer spännande egenskaper fram. Allt glider och vi kan röra oss och svälla. Nu är vi torrare och tråkigare. Vi får hoppas på lite regn snart.
