Denna text om komedi hade varit betydligt torrare utan följande personer: Först och främst vill jag tacka Anna Claesson, Tobias Johansson, Dejmis Rustom Bustos och hela filmteamet för deras insats i att förverkliga konsten och därmed underlaget till denna forskning. Tack riktat till Henrik Dorsin, Felix Herngren och Niklas Ejnar för deras bidragande insikter i det komiska hantverket. För alla diskussioner om konstnärlig forskning tackar jag Alexander Skantze. Emelie Anttila och Johan Stavsjö förtjänar också min tacksamhet för bollplank, stöd och kloka råd.
Jag dedikerar denna text till Arne Lindblad som lärde mig om humorns betydelse i livet.
Jag kommer ihåg första gången jag noterade det.
Det andra skrattet.
Jag hade hört det vid flera tillfällen tidigare utan att särskilja det som något speciellt. Oreflekterat betraktade jag skratt som en klumpsumma. Man skrattade åt ett skämt och sen skrattade man åt ett annat skämt. Det verkade inte vara mer komplicerat än så. Men just den här kvällen uppfattade jag för första gången en skillnad.
Filmen som sändes denna kväll var ’Four weddings and a funeral’ (Newell 1994). Sekvensen som kom att vidga min syn på skratt var när Hugh Grants charmiga men tafatta karaktär plötsligt fann sig själv i samma rum som ett älskande brudpar. Brudparet var inte medvetna om hans närvaro. Publiken (mig själv och min familj i tv-soffan) trodde att Hughs karaktär hade lyckats smyga genom rummet och tagit sig osedd ut genom en dörr. Det visade sig dock att dörren ledde till ett tvättställ. Ovanpå detta tvättställ tvingades karaktären sitta hukandes generat och obekvämt, tyst som en mus, medan den allt längre och mer intensiva kärleksakten fortlöpte. När brudparet nått klimax trodde både vi i tv-soffan och Hugh Grants karaktär att hans plågsamma upplevelse var nära sitt slut. Situationen förvärrades dock när bruden föreslog ännu en rond av älskog. Detta blev droppen för Hughs karaktär. Han hoppade ut från tvättstället, annonserade sin närvaro och gick spelat avslappnat ut ur rummet.
Vi i soffan skrattade åt karaktärens vånda och den besvärliga situationen. Det var nu jag noterade det andra skrattet - tack vare min mamma. När hon fick se de förvånade ansiktsuttrycken från brudparet som plötsligt upptäckte en tredje person i rummet fick hennes härliga skratt ny energi. För mig var det en tydlig markering. Hon hade upplevt något som förhöjde den komiska nivån genom medskådespelarnas reaktioner.
Några år senare upptäckte jag David Zucker, Jim Abrahams och Jerry Zuckers fantastiska filmer. Framförallt titlarna ’Top Secret’, ’Airplane!’ och ’The Naked Gun: From the Files of Police Squad!’. Jag noterade en gemensam nämnare hos deras verk som skilde sig från andra komedier; ofta reagerade inte karaktärerna realistiskt på de absurda och orimliga incidenterna som skedde. Jag kunde inte avgöra om den i mitt tycke höga komiska nivån var hög på grund av just detta - eller om det i själva verket skulle bli ännu roligare om realistiska reaktioner skulle ha gestaltats.
Funderingar om reaktionernas effekt väcktes om och om igen efter att jag gett mig in i filmbranschen. Som assistent till 1AD (First Assistent Director) och sedan som 1AD själv har jag observerat många repetitioner mellan regissören och skådespelarna. Min upplevelse är att majoriteten av repetitionstiden fokuseras på att stega igenom aktioner som leder fram till den komiska utlösandet i situationen. Man diskuterade aspekterna kring vad som gjorde att informationen blev komisk, som ett hantverk. Men ytterst lite tid ägnades åt att diskutera själva reaktionerna som kom efteråt, såvida inte själva reaktionen ledde berättandet framåt. ”Och så tar vi en reaktionsbild på det”, kunde regissören och fotografen säga till varandra. Min uppfattning är att skådespelare oftast har varit medvetna om vilka reaktioner som passar världen som scenen utspelar sig i samt enligt karaktärens karaktär. Jag saknade diskussionen om vilka kategorier av reaktioner som finns att välja emellan och vilken som skulle vara roligast för just den här specifika situationen.
Jag gav mig in i filmbranschen på grund av min fascination för konsten att få människor att skratta. Med denna forskning försöker jag bättre förstå komik, närmare bestämt vikten av reaktionen för komiska nivån. Jag hoppas att detta utforskande arbetet ska stilla min långtgående nyfikenhet, och er just väckta nyfikenhet, om min mammas härliga andra skratt.
Varför och hur vi människor uppfattar något som roligt är ett ämne som filosofer och sedermera forskare från en mängd olika praktiker har ägnat mycket tid åt att fundera över. Teorierna är därmed många. De tre största och mest spridda är överlägsenhets teorin (Superiority theory), lättnads teorin (Relief theory) och orimlighets teorin (Incongruity theory).
HUMORTEORI: ÖVERLÄGSENHETS TEORIN
Grundarna av överlägsenhets teorin tillägnas Plato och Aristoteles. Överlägsenheten i vinnarens syn på förloraren är fundamentet i teorin.
Aristoteles skriver:
”Komedin är som vi sade en efterbildning av människor som är sämre, dock inte alltigenom usla; utan det löjliga är bara något fult eller skamligt. Det löjliga är nämligen en sorts fel eller fulhet som varken vållar smärta eller skada; ett löjligt ansikte är fult och förvridet men vållar ingen smärta, för att ta ett exempel som ligger nära till hands.” (Aristoteles 1994, s.31)
Jeanette Bicknell skriver i inledningen av sin essä “What Is Offensive about Offensive Jokes?”:
”There is an element of malice in much humor. (That slipping on a banana peel is funny does not make the fall any less painful, after all.) A good deal of our laughter in comedy is directed at misfortune, presented in such a way as to elicit amusement rather than outrage, tears or compassion.” (Bicknell 2007, s.458)
Sheila Lintott menar att för Plato handlade skrattet åt någon annan om ett förakt i objektets personliga egenskaper. Plato värdesatte kontroll och självinsikt högt. Därmed ansåg han att laster såsom bristande självinsikt skapade nöje genom en slags illvilja mot människorna med dessa laster (Lintott 2016). Hon skriver hur känslan av överlägsenhet landar i mottagaren av komiska informationen:
”The superiority theory is concerned with the affective response that often accompanies comic amusement, which it maintains is an enjoyable feeling of superiority to the object of amusement.” (Ibid. s.347)
HUMORTEORI: LÄTTNADS TEORI
Enligt denna teori är skratt och munterhet ett resultat av frigörelsen av nervös energi i kroppen. Lättnads teorin tog avstamp som observation av biologisk mekanism men plockades sedan upp av psykoanalytikern Sigmund Freud.
”According to Freud, the emotions which are most repressed are sexual desire and hostility, and so most jokes and witty remarks are about sex, hostility, or both. In telling a sexual joke or listening to one, we bypass our internal censor and give vent to our libido. In telling or listening to a joke that puts down an individual or group we dislike, similarly, we let out the hostility we usually repress. In both cases, the psychic energy normally used to do the repressing becomes superfluous, and is released in laughter.” (Morreall 2020)
En mer konventionell version av denna teori är att vi upplevern en nöjsam sensation när humor ersätter negativa känslor såsom smärta och ledsamhet. (Mulder & Nijholt 2002)
HUMORTEORI: ORIMLIGHETS TEORIN
Kärnan i teorin är att mottagaren genomgår en kognitiv process för att klargöra logiken i den komiska informationen. Att det finns en skillnad och därmed orimlighet mellan vad som förväntas och vad som faktiskt sker.
”Nothing makes people laugh so much as a surprising disparity between what they expect and what they see” - Blaise Pascal, fransk 1600-tals filosof (Ludovici 1932 s. 27).
Dan O’Shannon, som vi ska återkomma mer till, menar att den bristande överensstämmelsen i orimligheten är den klyfta som skapas genom överlagringen av två begrepp som vi förstår dem (O’Shannon 2012). Komikern Groucho Marxs har en mängd kända one-liners. Som i filmen Animal Crackers när hans karaktär pratar om sin resa till Afrika; ”One morning I shot an elephant in my pajamas. How he got in my pajamas, I don't know” (Heerman 1930). Enligt orimlighets teorin skapar den här one-linern två mentala bilder. Första bilden är hur en man iklädd pyjamas skjuter en elefant. Andra bilden korrigerar första genom att det istället är elefanten som har på sig mannens pyjamas, en orimlig tanke som därmed blir rolig. Logiken i one-linern går också att tolka som att elefanten är innanför pyjamasen som mannen har på sig, vilket också är en orimlig och rolig tankebild.
Det finns många subteorier av denna, vågar jag påstå, mest utbredda humorteori.
HUMORTEORI: KRITIK OCH FLER TEORIER
Den största enhälliga kritiken mot teorierna är att samtliga misslyckas med att vara är allomfattande. De kan endast förklara varför något är roligt i ett urval av situationer. Till exempel kan orimlighets teorin förklara varför vi skrattar åt en ordvits, men inte varför vi skrattar när vi blir kittlade.
Sheila Lintott resonerar om misstaget i själva verket ligger hos kritikerna genom deras antagande att en enda teori kan vara tillräcklig att förklara samtliga perspektiv om humoruppfattningen på egen hand. Hon menar att upphovsmännen aldrig avsedde den enskilda teori att vara just allomfattande. Kanske kan en teori ge en god insikt om humorns funktion från ett perspektiv som sedan behöver kan kompletteras med andra teorier?
”We might say that the incongruity theory focuses on the cognitive aspects, superiority the emotive, and relief the physical of comic amusement. So, just as my heart quickens (physical) and I am fearful (emotive) when I judge (cognitive) a car is about to hit me, it is likely that the experience of comic amusement often includes some or all of these aspects.” (Lintott 2016)
De flesta humorteorier har uppkommit av filosofer döda sen länge. Det finns dock mer nutida forskare som gett sig på att ge en heltäckande förklaringsmodell med en hållbar teori för samtliga humoristiska situationer. Peter McGraw vände på frågan och undrade varför de existerande teorierna misslyckades att förklara varför något inte var roligt.
”Accidentally killing your mother-in-law would be incongruous, assert superiority, and release pent-up aggressive tensions, but it’s hardly a gut-buster” (McGraw & Warner 2014)
Thomas C. Veatch menar att kravet för att något ska uppfattas som roligt är att två tillstånd sker parallellt.
”V: The perceiver has in mind a view of the situation as constituting a violation of a ”subjective moral principle… That is, some affective commitment of the perceiver to the way something in the situation ought to be is violated.” Han fortsätter: ”N: The perceiver has in mind a predominating view of the situation as being normal.” (Veatch 1998)
Vad Veatch gjorde med sin V+N teori, och senare även McGraw med ”Benign Violation theory”, var att diktera förutsättningar och villkor för humorns närvaro. En annan humorteoretiker som gjorde detsamma var tidigare nämnda Dan O’Shannon, som kommer bli en viktig person för denna forskningen.
REAKTIONER INOM KOMEDI
Humorteorierna är alltså många och varierande men gemensamt för samtliga är att de lägger absoluta fokus på att förklara den utlösande komiska aktionen. Alltså var uppgiften lättare sagd än gjord att lokalisera böcker, artiklar eller forskningsprojekt som tar upp betydelsen av reaktioner på den komiska aktionen. Baserat på faktainsamlingsperioden inför detta forskningsprojekt är min uppfattning att komiska reaktionen är ett ovanligt ämne. Så pass ovanligt att jag tillochmed upplevde svårigheter att diskutera forskningssubjektet med professorer, bibliotekspersonal och yrkespersoner från komedibranschen. Jag saknade helt enkelt ett vokabulär för mina tankar och frågeställning.
Ofta kom jag retfullt nära. Som när Karin Helander citerar Gösta Ekman i samlingsverket ’Den skrattretande teatern: ett år med Gösta Ekman och hans vänner’. Gösta pratar om skådespeleri som en triangel. Han menar att skådespelaren är den första punkten, medspelaren är den andra och den tredje är publiken (Helander 2009). Tyvärr går varken författaren eller Gösta in närmare på samarbetet inom nämnda triangel för att få fram humor, men jag tar ändå med mig Göstas åsikt i boken om att det heter ”medskådespelare”, inte ”motskådespelare”.
I ett samtal med regissören, skådespelaren och komikern Felix Herngren angående min forskningsfråga tar han upp termen ’straight guy’. Han ger sin syn på vad funktionen med en straight guys är:
”En straight guy ska inte ha för mycket humor i sig. De ska reagera på ett sansat sätt. Behöver vara socialt rustad, men reagera med förvirring istället för skratt. Till exempel dead pan. Den reaktionen gör situationen extra kul på grund av att tittaren känner igen sig själv i karaktären.”1
Herngren menar att att skrattet är en bekräftande signal som visar att man som betraktare allierar sig med straight guy personen. Fler erfarna komiker stämmer in på betydelsen av att ha någon som reagerar på det komiska:
”When I started, I used to think that comedy was watching someone do something silly. We later came to realize that comedy was watching someone watch someone do something silly.” - John Cleese, inte en fransk 1600-tals filosof. (Kaplan 2013, s. 171)
Att en reaktion på den komiska informationen påverkade humorupplevelsen stod klart. Men hur? I Dan O’Shannons bok ’What Are You Laughing At? A Comprehensive Guide to the Comedic Event’ hittade jag en tes som behandlade medskådespelares reaktioner.
”Let’s say a joke has just been executed. Rather than allowing someone to do an extreme take (reaction), adding new incongruity, what if we show someone reacting to the joke in a more realistic way, in effect tracing back and reinforcing the original incongruity?… The shot is like a echo - the joke takes us from normal to crazy, and the reaction takes us from crazy back to normal” (O’Shannon 2012, s. 221)
O’Shannon påstår att en realistisk reaktion från medskådespelaren förstärker den orimlighet som fick oss att skratta från början. Hans litteratur hamnar inom kategorin humorteori. Precis som Peter McGraw och Thomas Veatch yrkar han på att bokens teori ger en allomfattande förklaring varför vi skrattar, varje gång vi skrattar. O’Shannons kommer från stand-up världen och har arbetat med tv-serier som Modern Family, Fraiser och Cheers. Hans teori härstammar från orimlighetens lära och påstår att att ett skratt uppstår genom processen av en rad förutsättningar och villkor. Här kommer en överblick över denna process:
- Reception Factors (urval)
Faktorer som påverkar redan innan den komiska informationen har hunnit nå mottagaren:
- Mottagarens nuvarande mående
- Vem mottagaren är; ålder, könstillhörighet, utbildning, komiska preferenser med mera
- Social interaktion. Upplever mottagaren den komiska informationen själv eller tillsammans med andra? Blir skrattet en del av det sociala samspelet?
- Har den komiska informationen ett större format? Är den ett fristående skämt eller en scen från ett sitcom?
- Kan mottagaren kommunicera med källan av den komiska informationen eller inte?
- Comic Information (urval)
- Komisk information innehåller två komponenter; set-up och punchline
- Set-up lägger upp reglerna för världen som komiska informationen existerar i. Om inget annat nämns är reglerna i skämtets värld samma som regler som i mottagarens värld.
- Punchline ska leverera någon typ av orimlighet i förhållande till reglerna som sattes upp i set-up
- För att lösa logiken i punchlinens orimlighet krävs någon nivå av kognitiv process
- När mottagaren har löst logiken i punchlinen presenteras en nivå av orimlighet
3.Enhancers/inhibitors (urval)
Efter att mottagaren har löst logiken och presenterats för orimligheten i komiska informationen kan ett antal individuella känslor beröras. Känslor som antingen förstärker humor, till exempel:
- Överlägsenhet
- Lättnad
- Inkludering
Eller tvärtom dämpar humorn, till exempel:
- Kränkt, hån
- Exkludering
- Respons
Antingen skratt eller inte skratt.
Obs. Ett uppskattat komisk information framkallar inte nödvändigtvis ett fysiskt skratt.
O’Shannon påpekar också att skatt kan uppkomma av anledningar som har lite med hur roligt mottagaren tyckte att informationen var. Såsom viljan av att passa in i ett socialt sammanhang.
O’Shannons teori ger sig som sagt på att ge en heltäckande förklaring av den komiska processen men notera att den är full av reservationer, brasklappar och förbehåll om icke-kontrollerbara faktorer. Jag gör ett urval i alla hans faktorer som är relevanta för min forskning. Mer om dessa i ’Metodik och Process’.
KONSTNÄRLIG FRÅGESTÄLLNING
Enligt O’Shannon förstärker alltid en realistisk reaktion den komiska informationen. Hur kommer det sig då att filmer som Zucker, Abraham, Zuckers kan vara framgångsrika när skämten oftast inte har realistiska reaktioner? Min konstnärliga frågeställning är om det verkligen alltid blir roligare med en realistisk reaktion.
För att testa om det alltid blir roligare med realistiska reaktioner kommer två resultat jämföras med varandra; ett med realistiska reaktion och ett med uteblivna reaktioner. Båda variationer av reaktioner kommer efterfölja samma komiska information. Om O’Shannons teori stämmer borde den realistiska reaktionen vara roligast varje gång eftersom den förstärker orimligheten i den komiska informationen genom att ta publiken från den galna världen tillbaka till den normala. Skulle ett skämt med en ’utebliven reaktion’ bli roligare än samma skämt med en realistisk reaktion fallerar alltså O’Shannons teori eftersom att förstärkningen i realistiska reaktionen inte var roligare än utan.
1. Felix Herngren, regissör, skådespelare och komiker. Telefonintervju den 18 januari 2023
Jag kommer forska på O’Shannons teori. Nedan sammanställs en ordlista på termer som kan vara bra att ha koll på från O’Shannons bok tillsammans med fler termer som återkommer i denna essä:
Double take - En fördröjd reaktion på en överraskande eller betydelsefull situation efter ett första misslyckande med att märka något ovanligt. (Merriam-Webster 2023) En ’double take’ klassas som en extrem reaktion.(O’Shannon 2012)
Extrem reaktion - eng ’extreme take’. En reaktion som fungerar som ett fristående skämt. En ny orimlighet presenteras (O’Shannon 2012).
Komisk information - eng ’comedic information’. Ett skämt eller komisk stimulans. Innehåller set-up och punchline samt någon grad av orimlighet. Orimlighetens logik reds ut med någon grad kognitiv process (O’Shannon 2012).
Publiken - Vid hänvisning till publiken i texten syftas jag som konstnärlig bedömare.
Realistisk reaktion - eng ’realistic take’. En reaktion som förstärker den existerande orimligheten som den föregående komiska informationen presenterat. När den komiska informationen tar publiken från normal till crazy tar realistiska reaktionen tillbaka publiken till normal (O’Shannon 2012). Min tolkning av O’Shannon är att den realistiska reaktionen går i linje med publikens uppfattning om vad som är normal.
Spit take - En reaktion där karaktären okontrollerat spottar glasets innehåll rakt ut. (Merriam-Webster 2023) En ’spit take’ klassas som en extrem reaktion.(O’Shannon 2012)
Utebliven reaktion - Utebliven reaktion är mig veterligen endast använd i detta arbete och menas att syftas på att inte markera på den komiska informationen som orimlig. Termen är framtagen för att agera motsats till en realistisk reaktion. Den uteblivna reaktionen tar därmed inte publiken tillbaka till den normala världen.
Manuset
Min konstnärliga praktik är manusförfattande. Jag gjorde dock bedömningen att reaktionerna som skulle undersökas i denna forskning behöver gestaltas genom skådespelare. Alternativet hade varit att enbart använda manus som forskningsunderlag och i manuset skriva detaljerade reaktioner. Min uppfattning är att manusförfattare undviker att beskriva rörelser eller aktioner som inte är väsentliga för berättandets fortskridning. Sådana detaljdirektiv riskerar att låsa skådespelaren snarare än att inspirera. Jag motiverar att ta hjälp av aktörer inom skådespelarpraktiken för att tillsammans med dem undersöka vilka reaktioner i de olika kategorierna som kan användas.
Jag applicerar O’Shannons teori på manusets komiska situationer genom att kontrollera att set-up presenterar regler för hur filmens värld fungerar. I förhållande till dessa regler ska en orimlighet uppstå när punchline läggs fram.
För att varje skämt ska kunna gestaltas med två olika reaktioner krävs att den komiska informationen når medskådespelaren. Om karaktären inte uppfattar vad som händer i bakgrunden (till exempel att ett barn kör en saxlift utanför fönstret på 10:e våningen) kan karaktären inte heller reagera på informationen.
Den uteblivna reaktionen bör dessutom visas för publiken. För att kunna analysera vilken reaktion som blev roligast motiverar jag att den uteblivna reaktionen redovisas för att publiken har förstått hur karaktären reagerade.
Manuset: innehåll
Eftersom manuset ska filmatiseras begränsas berättelsens möjliga innehåll. Teknik, inspelningsplatser, inspelningsdagar, team och cast måste anpassas till budget. Risken med att sikta för högt är att kvalitén blir lidande, tittarupplevelsen blir lidande och därmed också humorupplevelsen. Alltså anpassas och formas innehållet i manuset efter fysiska förutsättningarna. Jag utgår från universitetets handrekvisita, lokaler, inspelningsteknik när jag skriver.
För att versionerna ska vara så jämförbara som möjligt anser jag att själva reaktionen hos medskådespelaren inte ska påverka händelseförloppets riktning. Händelseförloppen i båda versionerna ska därför helst vara identiska. Det enda skillnaden i filmernas resultatet bör vara reaktionerna.
Manuset: format
Jag skriver en kortare berättelse med fler scenarion än en sketch. Argumentet för att testa frågeställningen på en kortfilm snarare än flera sketcher baseras på möjligheten att i ett längre format variera reaktionerna. Förutsättningar att lära känna karaktärerna och världens regler blir mer gynnsamma för publiken vid ett längre format än enbart sketcher. Därmed kan mottagaren blir påverkad när reaktionerna plötsligt inte stämmer överens med världen som filmen uppgett sig utspelas inom. Det skulle vara intressant att undersöka just hur publiken påverkas. Hur blir humorupplevelsen om en utebliven reaktion helt plötsligt byts ut mot en realistiskt reaktion? Eller tvärtom. Med ett längre format än en sketch kan jag undersöka detta sidospår.
Inspelning
Vid inspelning av scenen och dess olika skämt filmas varje karaktärs reaktion i två varianter. Jag väljer att börja filma den realistiska reaktionen för att jag ska vara säker på att skådespelaren är medveten om hur och när manusets avser att vara komiskt. När den förståelsen är uppnådd och realistiska reaktioner levererade ber jag skådespelaren göra detsamma igen men nu med uteblivna reaktioner.
Analysering
Vad som är roligt är subjektivt, vilket O’Shannon ständigt återkommer till. Jag kommer vara noggrann vid analyseringen om vilken reaktion som förstärker den grundläggande orimligheten mest. Gällande vad som är roligt och inte kommer jag utgå från min personliga åsikt. Jag ser inte detta som ett problem så länge som jag uppfattar den grundläggande komiska informationen som rolig. Däremot finns det en risk att jag som också ska klippa materialet, version efter version, inte längre kan avgöra vad som är roligt och inte. Det är vid dessa tillfällen som utomstående feedback är otroligt givande. Jag bedömer att jag skulle kunna höra andra personers åsikter och sedan ha tillräckligt med självinsikt för att i efterhand kunna skilja deras åsikter från mina. Givetvis spelar dokumentation en viktig faktor för i efterhand kunna kartlägga intryck och beslut.
På grund av filmatiseringen av manuset kommer jag mötas av åsikter genom hela processen från cast och team. Jag tror som sagt inte att det är fel att höra deras åsikter förutsatt att jag som frågeställningens forskare är den som har sista ordet samt att jag kan dokumentera och i efterhand se varför vilka beslut togs.
Tidsram - 10 veckor
Manus - 3 veckor
Förproduktion - 2 veckor
Inspelning - 1 vecka
Postproduktion - 2 veckor
Analysering och färdigställning av masteressä - 2 veckor
Dokumentation
Eftersom det skrivna ordet är min praktik skapas en automatisk dokumentation i och med manusutkast. Samtidigt för jag processdagbok för att kartlägga tidslinje och parallella tankar.
Det filmade materialet och klippversioner blir en dokumentation.
Samarbetet med skådespelare dokumenteras genom ljudinspelning.
Med min forskningsprocess medföljande risker. Vissa nedanstående har jag diskuterat i texten ovan men de tåls att upprepas.
Definitionen av utebliven reaktion
Det är värt att fundera över om en utebliven reaktion egentligen tillhör kategorin extreme reaktion. Skapar den uteblivna reaktionen en ny orimlighet genom att inte reagera på det orimliga i den komiska informationen? Jag skulle argumentera för att en extreme reaktion kan stå för sig självt som ett skämt. I filmen ’The Mask’ reagerar Jim Carreys karaktär på den förföriska sångerskan spelad av Cameron Diaz. Hans extrema reaktion är att hans haka dunkar ner i bordet och tungan rullar ut (Russell 1994). Och den orimligheten skrattar vi åt även om det karaktären reagerar på inte är roligt. Det skrattet kan inte en utebliven reaktion skapa utan en föregående komisk information.
Jag argumenterar för att en utebliven reaktion kan användas i den här forskningen för att jämföras med en realistisk reaktion eftersom den uteblivna reaktionen blir motsatsen till en realistisk.
Reaktionens påverkan på händelseförloppet
Som nämnt tidigare konstrueras reaktionerna i manuset på ett sätt som inte har någon påverkan på händelseförloppet. Detta för att storyn ska ha samma linje i båda klippversionerna och lättare kunna skifta i reaktionsversioner. På vilka vis begränsas storyn och humorn genom att isolera reaktionernas påverkan? Är det en viss typ av humor som inte kan existera i den ena version?
Filmatisera eller inte filmatisera
Fördelarna med att filma är framförallt att jag får se och arbeta med skådespelare som är kunniga inom sitt konst. Nackdelarna med att filma är flera:
- Jag får avsätta kreativ tid för att få ihop logistiken.
- Budgetens begränsningar påverkar valen jag kan ta i manuset.
- Framförallt blir det många fler steg och beslut som i långa loppet kommer ha inverkan på forskningsresultatet. Alltså ett mer osäkert resultat.
Fler riskfaktorer med filmatisering är att jag får fler hattar än enbart manusförfattare. Som regissör och klippare har jag mindre erfarenhet vilket humorkvalitén slutligen kan lida av.
Bedömaren av humor
Vem är det som avgör vad som är roligt eller inte? Eftersom resultaten inom konstnärlig forskning inte är lika mätbara som i traditionell forskning kommer jag själv vara publik och bedömaren av vilket scenario som är "roligare".
Samtidigt finns såklart en mer generell åsikt än den individuella. I en drömvärld hade jag gärna engagerat en testpublik av ett respekterat antal individer, välvalda för att representera samhället, för att bedöma mitt forskningsresultat och konst. Jag skulle kunna förhöra individerna och få en uppskattning vad som var generellt roligast. I realiteten finns inte tiden för att ordna fram tillräckligt många individer eller för att samla in och processa datan utan att det blir halvdant. Därför blir jag min egen bedömare.
PROCESS
Författarhatten: Manuset
Först skrev jag tre karaktärer. Gemensamt var att samtliga karaktärers bevekelsegrund kunde kopplas till titeln på filmen - ’Om du kunde se mig nu’. Innan ett händelseförlopp och specifika mål utformades för karaktären tog jag i beaktning vilka komiska situationer jag kunde skapa utifrån skolans resurser. Exempel på detta är en golvlampa i studenternas matsal som är designad som en enorm skrivbordslampa. Av denna rekvisita skrev jag in en polisförhör scen med den traditionella lys-lampan-i-ansiktet-på-den-misstänkte . När ett dussin genomförbara komiska situationer hade skapats satte jag mina karaktärer i ett sammanhang, med varsitt mål och hinder.
Totalt tog det tre manusbearbetningar innan jag ansåg att jag hade kommit fram till en story som passade forskningen. De första två tenderade att fokusera mer på etableringen av karaktärer och därmed liknande ett pilotavsnitt till formen. Jag justerade manuset till att låta skämten ta större plats och minska expositionen av karaktärers bakgrund samt kontext. Jag fick påminna mig själv om att det var ett forskningsprojekt med huvudfokus på skämten och reaktionerna.
Ursprungstanken var att skriva två manus med olika reaktioner som enda skillnaden. Men eftersom det bestämdes att arbetet med skådespelare skulle vara en del av forskningsprocessen valde jag att endast fetmarkera i manuset när en reaktionsvariant skulle förmedlas. Skådespelarkonsten är aktörernas praktik och genom samtal diskuterade vi vad en lämplig reaktion skulle kunna vara. Istället för att jag bestämmer det på papper. Detta betyder att jag i manusstadiet inte fick en känsla för vilken reaktion som var roligast.
Regissörhatten: Inspelning och arbetet med skådespelare
Tempo är ett måste för att täcka 10 manussidor på två dagars inspelning. I förväg hade jag, fotografen Viktor Envall och producenten Viktor Juholt kommit överens om att kvalité var viktigare än kvantitet. Hellre att vi filmade en scen väl än fem scener halvbra. Konstigt nog var det just jag som ramlade tillbaka i den påskyndade inspelningsledarerollen under andra dagens inspelning. Jag ville ha med alla scener för att de strukturella skämten inte skulle gå förlorade. Överenskommelsen glömdes därför bort en stund och resultatet av en specifik scen blev lidande i klippningen.
Skådespelarna som till min stora glädje ville delta i projektet heter:
Anna Claesson - Aktiv komiker på sociala medier och vinnare av Pantameras humorstipendium 2021
Tobias Johansson - Skådespelare på amatörteater i Borås
Dejmis Rustom Bustos - Skådespelare inom teater och film. Har erfarenhet av både drama och komedi
Klipphatten: Postproduktion
Vid agerandet som regissör upplevde jag att jag inte hade de nödvändiga verktygen för att hantera alla situationer som dök upp. Den känslan eskalerade vid klippbordet. Eftersom stora delen av min erfarenhet från film kommer från inspelningsplatsen har jag observerat många regissörer och deras arbete. Postproduktion har varit en för mig dold del av filmvärlden. I klippningen upptäcker jag en avgörande risk som jag inte tagit i beaktning; tajmingens betydelse för humorupplevelsen. Blir skillnaden i komiken som dag och natt om klippen är en mikrosekund rätt eller fel? Om så är fallet, och jag misslyckas träffa just den mikrosekunden, kan hela resultatet stå och falla.
En tidig insikt i klipprocessen var att de reaktioner som tenderade att funka bäst var när skådespelarna har något att göra. De gånger när reaktionen upplevdes stum, både i den realistiska och uteblivna, var till stor del när reaktionen endast bestod av blickar. Klippet kändes då omotiverat. På inspelningsplats märkte jag att skådespelarna ville agera vidare i ytterligare aktioner men på grund av orolighet för att de två versionerna skulle bli för olika satte jag stopp för många sådana infall. Vilket påverkade humorupplevelsen negativ. En svår balans som kanske blir omöjlig i denna forskningens struktur.
Den uteblivna reaktionen som endast bestod av blickar var svårast att motivera att klippa till. Min grundtanke var att även den uteblivna reaktionen skulle visas för publiken, som jag nämner i ’Metodik’. Men i de fall som den uteblivna reaktionen är ett ignorerande av den komiska informationen finns det egentligen inget motiv att klippa dit. Dessutom påverkades tempot och därmed humorupplevelsen.
Notera att jag fokuserade på klippning, inte ljudläggning eller färggradering.
Exempel 1: Enormt stor kontorslampa
Komiska informationen: En traditionell polisförhör scen med hög igenkänningsfaktor. Den ikoniska lys-lampan-i-ansiktet-på-den-misstänkte blir en trestegs raket med en absurt stor lampa som avslutning.
Analys av roligaste reaktionen: Den realistisk reaktionen är rolig men roligaste blev den uteblivna reaktionen. Genom Fabians trötta blick förstår vi att han inte blir förvånad eller överraskad över den absurt stora lampan. Hans reaktion säger snarare att detta har hänt förut, kanske tillochmed är en rutin i deras arbetsrelation. Vilket är varför det hela blir roligare; det blir större och mer omfattande än vad som syns på skärmen. Med den realistiska reaktionen blir det bara ett engångs infall.
Exempel 2: ”Förlåt, jag zonade ut”
Komiska informationen: Astrid tar upp ett känsligt ämne och tror sig nått motparten Fabian. Tvärtom visar det sig att Fabian bara har slutat lyssna på Astrid.
Analys av roligaste reaktionen: Precis som i exempel 1 reagerar Astrid med trötthet i den uteblivna reaktionen. Varför tycker jag då att den realistiska reaktionen är roligare i det här exemplet? Jag tror att Astrids uteblivna reaktion är så mild att den blir ett mellanting. Ett mellanting som säger någonting men inte tillräckligt mycket för att publiken ska få ny information om Fabians fräckhet. Vi leker med tanken att hon var medveten om att Fabian zonar ut och hon släpper ifrån en suck i förväg. På så vis hade vi fått information om att detta är vardag.
Jag märker hur snabbt jag återkommer till frågan vad definitionen av en utebliven/icke-realistisk reaktion är.
Analys av roligaste reaktionen: I manusprocessen översåg jag denna, skulle det visa sig, komplexa situation. Karaktären Fabian ska enligt manuset reagera (antingen realistiskt eller uteblivet) på att Jamal plötsligt befinner sig i rummet. För publiken är det en överraskning och på inspelningen filmade vi flera tagningar när Fabians realistiska reaktion är i linje med förvånade känslan. Diskussion uppstod på inspelningsplatsen kring fortsättningen av manuset:
- Fabian känner inte igen Jamal.
- Jamal påminner Fabian om att de visst känner varandra, ganska väl dessutom.
- Astrid anklagar Fabian att vara löjlig för att han låtsas inte känna Jamal på grund av en tidigare konflikt.
- Fabian erkänner att han vet vem Jamal är.
Fabians förvånade reaktion i exempel 3 blir därmed ologisk. Ologisk av den typ som inte tillför en orimlig komisk aspekt, utan istället skapar en inkonsekvens som riskerar att kasta ut publiken ur berättelsen. Därför bytte vi karaktären som skulle reagera på orimligheten till Jamal. Jamal har alltså en reaktion på att Fabian inte har uppfattat att Jamal sitter i samma rum. Reaktionen som blev roligast var den som gick i linje med publikens överraskning - den realistiska förvånade reaktionen.
I samma situation har Jamal ytterligare en reaktion, på exempel 4, som kommer från att Fabian upplever Jamal som en total främling. Till min egen häpnad ansåg jag att den uteblivna reaktionen blev roligast. Det finns ett par faktorer som påverkar det valet:
- Vi har sett Jamal bli perplex alldeles nyligen, och ytterligare en gång kan upplevas som kaka på kaka, men framförallt…
- … att publiken får information om att Fabian visst känner Jamal och att Fabian därmed bara låtsas inte komma ihåg honom. Jamals uteblivna reaktion på exempel 4 kan alltså tolkas som ett slags uttråkat försök från Jamals sida att bemöta Fabians irrationella beteende med sarkasm. Detta väcker frågan om Fabians fejkade aktion kan höra hemma i en värld med uteblivande reaktion. Om den uteblivna reaktionen istället automatiskt tolkas som sarkasm av publiken.
Exempel 5: Flera resningar
Komiska informationen: Fabian ställer sig upp från kontorsstolen flera gånger, tillsynes utan att sätta sig emellan gångerna.
Analys av roligaste reaktionen: I manuset hade jag endast skrivit in två resningar. På inspelningsplats kom jag tillsammans med skådespelarna fram till att en tredje resning skulle utföras innan Fabian lämnade rummet. En gemensam magkänsla som jag turligt nog hörsammade. Andra gången som Fabian oförklarligt ställer sig upp igen uppfattas lätt som ett oavsiktligt tekniskt fel. Speciellt tillsammans med utebliven reaktion då Jamals blick inte registrerar vad som just hänt. Den realistiska reaktionen hjälper publiken att förstå vad skämtet och blir den roligaste reaktionen.
Det bör också påpekas att i exempel 5 är det endast Jamal som reagerar på det komiska. Fabian är komiska informationen och Astrid noterar inte att Fabian reser sig flera gånger. Detta förstärker ytterligare den realistiska reaktionen eftersom publiken kan sympatisera med Jamal förvirring. I det här fallet blir den realistiska reaktionen; ”Ser ingen annan det här? Är det jag som är galen?”, vilket förstärker den komiska informationen.
Analys av roligaste reaktionen: Mellan de två inspelade versionerna tycker jag det är tydligt att den roligaste reaktionen är den realistiska. Jamals blick blir publikens. Skillnaden är att publiken hoppar in mitt i yogasessionen. Jamal borde ha sett Astrid beställa alkohol samt dricka större mängden av glaset innan publiken kommer in i scenen. Alltså är Jamals realistiska reaktion i linje med publikens men egentligen det en ologisk reaktion. Här återkommer vi till tolkningen av ’realistiskt’ och jag har valt att tolka O’Shannon genom att den realistiska reaktionen är i linje med publikens reaktion.
Den uteblivna reaktionen är egentligen den mer logiska - Jamal reagerar inte nämnvärt på varken Astrids drickande eller servitören. Det blir inte roligare med avsaknaden av reaktion i detta fall.
Exempel 8: Astrids telefonskräck
Komiska informationen: Astrid kämpar med telefonskräck på sitt jobb som telefonoperatör på SOS larmcentral
Analys av roligaste reaktionen: I det här exemplet är komiska informationens punchline och reaktionen inte i samma scen. Till skillnad från exempel 6 som påbörjades i en scen och punchline samt reaktion kom i scenen efteråt. Jag upplever i det här fallet att ingen reaktionvariant har någon påverkan på skämtet. Den uteblivna reaktionen är att föredra för att den är rappast och låter storyn fortlöpa snabbast.
Exempel 9: Fabian vägrar svara i mobilen
Komiska informationen: Fabian stirrar på Jamal som väntar på att Fabian ska svara på det inkommande telefonsamtalet. Istället lägger Fabian mobilen i byrålådan och låter det fortsätta ringa.
Analys av roligaste reaktionen: I det här fallet finner jag inte komiska informationen rolig. Därmed blir reaktionen att föredra den uteblivna eftersom den låter storyn fortsätta snabbare.
Exempel 10: Lyften
Komiska informationen: Fabian håller Jamal upptryckt mot väggen med fötterna över marken. Jamal lyfter därefter upp Fabian.
Analys av roligaste reaktionen: Den helt klart roligaste reaktionen från Fabian är den realistiska. Blicken ner mot marken när också han blir upplyft skapar en mycket roligare upplevelse än när han inte tar in det ologiska i den uteblivna varianten.
Det ska sägas att den uteblivna reaktionen kanske inte fick de bilder som den behövde. Både fotograf och skådespelare insisterade på att vi skulle filma när båda fötterna var i luften samtidigt. Jag motsatte mig detta. Jag ansåg att den bilden var överflödigt eftersom den visade skämtet. Den logiken ville jag hellre att publiken skulle skapa i sin egna fantasi. Därför tog jag beslutet att det var bättre att lägga inspelningstiden på mer värdefulla bilder. När jag analyserar den uteblivna reaktions klippningen begrundar jag om en sådan förklarande bild hade varit perfekt för den scenen. Tåls att tänka på, men inkluderas inte i forskningens resultat.
Exempel 11: Hotfull lapp ändrar text
Komiska informationen: När Astrid tittar på den hotfulla lappen andra gången har texten ändrats
Analys av roligaste reaktionen: Premissen med den här komiska informationen var att scenen skulle utspela sig i genren thriller. Optimistiskt förutsatte jag att jag skulle kunna lyckas leda team och skådespelare att skapa en thrillerscen. Tanken var att skämtet och den realistiska reaktionen skulle skapa en kontrast till den hotfulla, obehagliga stämningen. Både hos Astrid och hos publiken. Det var en svårare uppgift att lösa än jag trodde och därtill väsentlig för komiska informationens funktion. Som manusgurun Robert McKee skriver ges en stor utmaning från en genre-sofistikerad filmpublik till manusförfattaren genom att denne måste uppfylla publikens förväntningar.
”While scholars dispute definitions and systems, the audience is already a genre expert. It enters each film armed with a complex set of anticipations learned through a lifetime of moviegoing” (McKee 1997)
Varför intentionen att försätta publiken i önskad sinnesstämning/referenser inte uppnåddes var på grund av mina bristande kunskaper som regissör och klippare. En obearbetad ljudbild och avsaknaden av färggradering påverkade såklart också resultatet.
Manusmässigt förvarar jag dock scenen. Vi vet att det är Fabian som mest troligt ligger bakom scenariot som Astrid upplever, men däremot vet vi inte vilken uppsåt han har. Den största kritik scenen kan få ur ett manusperspektiv är om man kan gestalta en ny genre mitt i storyn. Men det är en annan diskussion.
Oavsett orsak påverkar denna bristande förutsättning skämtets därmed efterföljande reaktions möjlighet att analyseras.
Exempel 12: Hotfull lapp ändrar text - igen
Komiska informationen: När Fabian tittar på lappen har den ändrat text och budskap ytterligare en gång
Analys av roligaste reaktionen: Som anspelning på ett tidigare skämt tenderar den realistiska reaktionen att bli kaka på kaka, det vill säga om det tidigare reaktionen också var realistisk. Den uteblivna reaktionen blir roligare genom att Fabian bekräftar orimligheten att lappen faktiskt kan byta budskap själv. Lappen blir som en fjärde karaktär.
I det här exemplet är Fabian själv i rummet. Argumentet kan läggas fram att ytterligare en karaktär i rummet skulle kunna leverera en realistisk reaktion för att förstärka orimligheten att Fabian inte tycker lappen är orimlig. Men jag kan bara analysera det existerande exemplet och där är den uteblivna reaktionen roligare.
Exempel 13: Fortfarande bunden
Komiska informationen: Jamal ligger bunden i kontorsstolen medan Astrid utövar yoga.
Analys av roligaste reaktionen: Detta var ett intressant exempel att analysera. Jag velar fram och tillbaka gällande vilken reaktion jag tycker gör den komiska informationen roligast. Anledningen till varför jag tycker båda fungerar är för att de berättar två olika men lika roliga berättelser.
Astrids realistiska reaktionen berättar att hon har varit så arg och uppe i sina egna känslor att hon inte förrän nu har märkt att Jamal fortfarande är bunden. Det betyder att hela vägen från deras kontor till yogastudion, under tiden Astrid bytte om och tillochmed när hon placerade Jamal på yogamattan var hon så arg att hon var omedveten om Jamals prekära situation.
Astrids uteblivna reaktion berättar att hon däremot har varit och är medveten om Jamals uppbundna tillstånd men att hon faktiskt inte har engagerat sig tillräckligt för att frigöra honom.
Båda dessa scenarion är väldigt roliga.
Exempel 14: Fel polaroidfoto
Komiska informationen: Astrid tar upp fotot som Fabian tog på henne men det är fel bild.
Analys av roligaste reaktionen: Här är tyvärr ännu ett fall av en komisk information som inte levererades tillräckligt väl av regissören och manusförfattaren. I klippningen förstod jag inte varför skämtet inte funkade, någonting med strukturen förhindrade den roliga intentionen. I analysen inser jag att tittaren brottas med logiken. Den största faktor är att Astrid har andra kläder på sig än den skjorta som Fabian stoppade ner polaroidfotot i. När hon plockar upp fotot ur yogakläderna förstår tittaren inte direkt att det är en tidigare referens som syftas på.
Exempel 15: Ett andra telefonsamtal
Komiska informationen: När Jamal tror att Fabian äntligen talar till honom har Fabian egentligen tagit ett andra telefonsamtal.
Analys av roligaste reaktionen: Jag tyckte att den komiska informationen levererades väl, både av skådespelaren och i klippningen. Men jag upplevde att den uteblivna reaktionen kändes distanserad. Eftersom jag valde ett längre format på manuset kanske det helt enkelt är så att den uteblivna reaktionen inte passar storyn. Med tanke på att Jamal och Fabian har varit i handgemäng blir en utebliven reaktion från Jamal inte bara ologisk utan rakt av motsägelsefull. En motsägelsefullhet som riskerar att kasta publiken ur berättelsen. Som ensamstående sketch skulle helheten försvinna; varken Jamal eller publiken hade inte tyckt att Fabian var otrevlig och Jamals uteblivna reaktion skulle eventuellt därför bli roligare.
En djupare analys visar att den komiska informationen och därmed reaktionen skulle potentiellt bli mer lyckade om ytterligare ett telefonsamtal skull kommit efter det andra samtalet. En tre-stegs raket. I manuset slutade skämtet efter andra telefonsamtalet vilket lämnade publiken på spänn efter mer snarare än att ta in reaktionerna. Den realistiska reaktionen blir därmed roligare men inte nämnvärt.
Precis som i exempel 4 återkommer jag till funderingen om komisk information baserat på sarkasm och underförstådda gliringar kan existera i världar med uteblivna reaktioner. I exempel 15 tolkar jag Jamals karaktär som eftergiven och fogsam vid hans uteblivna reaktion. Inte för att skådespelaren agerade med ett sådant mål utan på grund av att Fabians medvetna härskarteknik som kom innan. Publiken tolkar Jamals neutrala ansiktsuttryck i förhållande till Fabians socialt oacceptabla handling. En biprodukt av denna forskning blir alltså slutsatsen att komisk information innehållande normbrytande karaktärer och sarkasm passar inte in i en värld utan reaktioner.
RESULTAT AV:
REAKTIONER I LÄNGRE FORMAT
Som nämnt i ’Metodik’ motiverade jag att skriva en kortfilm för denna konstnärliga frågeställning på grund av möjligheten att testa olika reaktioner i ett längre format. Först klippte jag två renodlade kortfilmer med varsin reaktions variant. Den realistiska reaktions kortfilmen fungerade generellt bäst ur ett berättandeperspektiv. Det var inga fnurra på tråden som påverkade hur publiken tog in händelseförloppet eller karaktärernas ark. Däremot tenderade den uteblivna reaktionen att ha lättare vara inkonsekvent.
Utifrån vilka enskilda reaktioner som jag ansåg var roligast klippte jag ihop en mixad version av kortfilmen. Jag tittade inte igenom materialet förrän alla reaktioner var på sin plats. Jag blev förvånad över hur väl både händelseförloppet och komiken kom fram. Eller snarare hur lite jag som publik reagerade på att reaktionerna ibland var realistiska och ibland inte.
BLIR DEN KOMISKA INFORMATIONEN ALLTID ROLIGARE MED EN EFTERFÖLJANDE REALTISKT REAKTION? VARFÖR, VARFÖR INTE?
Genom att ytterligare kokat ner resultaten finner jag fem tydliga exempel på när den realistiska reaktionen är roligare. Exempel 2, 5, 6, 7, 10 och 15. Precis som min definition av realistisk reaktion går karaktärernas reaktion i linje med publikens ingång och uppfattning av situationen.
Dock finns det tre exempel på när utebliven reaktion är roligare än den realistiska. Exempel 1, 4, och 12. Både exempel 4 och 12 baseras på tidigare anspelningar. Det är alltså ingen ny komisk information som presenteras, utan hur karaktären förhåller sig till tidigare informationen.
Kvar återstår exempel 1. Här vill jag också hänvisa till exempel 13 som bedömdes som likvärdigt roligt med båda reaktions varianterna. Den uteblivna reaktionen hos både exempel 1 och 13 är mycket rolig eftersom samtidigt som reaktion inte går i linje med publikens reaktion berättar den något mer om orimlighetens grund. Exempel 1 handlar om den absurt stora kontorslampan. Genom Fabians trötta reaktion tolkar publiken händelsen som ett vanligt inslag i Fabians och Astrids relation - vilket blir ännu orimligare. Samma sak med exempel 13 där Astrids uteblivna reaktion tolkas som att hon har noterat att Jamal fortfarande är fjättrad. Reaktionen går inte i linje med publiken reaktion på den komiska informationen, men istället ger Astrids reaktion en bild av en större orimlighet. Vilket blir roligare.
I fallet med att Jamal inte reagerar på att Astrid dricker alkohol under yogasessionen (exempel 6 och 7) bidrar hans uteblivna reaktion inte med ytterligare information. Det finns inget mer för publiken att läsa in, förutom att Jamal inte tycks tycka att situationen är konstig.
Jag går tillbaka till klippalternativen för exempel 15. Det finns en version av den uteblivna reaktionen som valdes bort i klipprocessen - Jamal tar inte in att Fabian tar ett andra telefonsamtal.
Jag upplevde skådespeleriet som frånvarande, varav reaktionen inte kom med i slutresultatet. Nu återgår jag till den här tagningen för att jag tycker mig finna ett svar däri. Jamals reaktion är i denna varianten sannerligen utebliven. Karaktären ser inte den komiska informationen. Publikens upplevelse blir att karaktären är blind, att han befinner sig i en helt egen värld, frånskild från den värld där den komiska informationen existerar. Gemensamt för alla lyckade reaktioner är att den komiska informationen och reaktionen ser varandra och existerar i samma värld.
Min slutsats blir därmed att reaktionen som blir roligast är den som förstärker orimligheten mest.
Genom denna slutsats omvärderar jag min definition av utebliven reaktion. Forskningsprocessen har visat att en icke-realistisk reaktion kan vara mer nyanserad än min ursprungliga definition av ”utebliven”. Snarare skulle jag formulera en ny definition av utebliven och parallellt skapa ytterligare en term för min komiska ordbok; ”normaliserande reaktion”.
Den uteblivna reaktionen ser inte och kan därför inte tolka den komiska informationen. Medskådespelare existerar plötligt inte i samma värld som den där komiska informationen utspelas. Exempel på dessa kan finnas i filmer där komiska event utspelar sig i bakgrunden och inte uppmärksammas av scenens huvudkaraktär(er). Till exempel i långfilmen ’Dogma’ när Matt Damon och Ben Afflecks roller är mitt uppe i en diskussion märker de inte nunnan som stjäl en drink från en bakomliggande pub (Smith 1999). Karaktärerna är omedvetna om komiska informationen.
Den normaliserande reaktionen ser den komiska informationen men tolkar inte den såsom publiken anser vara realistiskt. Den extrema reaktionen skapar en ny orimlighet men den normaliserande reaktionen försätter ursprungs orimligheten i en större kontext genom att ge ytterligare information. På så vis kan orimligheten förstärkas istället för att bytas ut eller ignoreras.
Att svara på om O’Shannons tes håller eller inte blir mer komplicerat än vad jag inledningsvis trodde. I och med den nya termen ”normaliserade reaktion” blir frågeställnings ja/nej struktur mer nyansrik. Vi tittar igen på O’Shannons teori:
”Let’s say a joke has just been executed. Rather than allowing someone to do an extreme take (reaction), adding new incongruity, what if we show someone reacting to the joke in a more realistic way, in effect tracing back and reinforcing the original incongruity?… The shot is like a echo - the joke takes us from normal to crazy, and the reaction takes us from crazy back to normal” (O’Shannon 2012)
Utifrån min forskningsprocess och resultat hävdar jag att den normaliserande reaktionen förstärker original orimligheten, precis som O’Shannon beskriver att den realistiska reaktionen gör. Däremot tolkar jag mitt forskningsresultat att den normaliserande reaktionen däremot inte tar publiken tillbaka till publikens normala värld. Vilket den realistiska reaktionen gör. Istället formar den normaliserande om publikens uppfattning vad normalt är, precis som den uteblivande reaktionen. Den bekräftar själva orimligheten som en del av berättelsens värld.
Premissen som O’Shannon bygger sin teori på att är genom reaktionen ta publiken tillbaka till vad som anses vara normalt. Detta anser jag inte vara ett krav för att förstärka orimligheten.
HUR BEGRÄNSAS ANVÄNDNINGEN AV OLIKA REAKTIONER AV ETT LÄNGRE BERÄTTARFORMAT?
Som utforskandet har visat finns det ett par aspekter att tänka på vid valet av reaktion på komisk information. Först och främst riskerar berättelsens händelseförlopp att stanna av eller ta fel riktning om reaktionen som förmedlas är inkonsekvent. Vilket kan resultera i att publiken kastas ut ur berättandet. Lärdomen jag drar från resultatet är dock att det inte har med själv reaktionskategorin att göra. Reaktioner tycks kunna varieras flitigt i varianter (realistiska, normaliserande, uteblivna) så länge de levereras genom karaktären vi lärt känna på ett konsekvent vis.
Vid skapandet av en komedi i längre format är det viktigt att ställa frågan vilken funktion både komiska informationen och reaktionen ska ha. Syftet är inte alltid att använda reaktionen som förhöjning av humorupplevelsen. Det tar filmens tid i anspråk och genom att hoppa över den (med användningen av utebliven reaktioner) undviker filmen att ta upp logiken och berättelsen kan fortlöpa snabbare. I ett längre format uppstår därför en annan diskussion om taktik; vilka komiska informationer som ska läggas vikt på och vilka som ska passera min uppmärksammade?
Den viktigaste aspekten kring varför reaktioner funkar är naturligt vis den individuella smaken, precis som hos komisk information. Jag hoppas ändå att genom forskningen kommit fram till en generell princip gällande reaktionens påverkan på komiska informationen och därmed på publiken.
Det är dessutom min förhoppning att detta arbete kan ge verktyg för att lättare kunna diskutera komik vid skapande processer. Verktyg som smidigare blir vägledare i praktiken för att få fram det önskade resultatet och förhoppningsvis lockar fram ännu ett härligt andra skratt hos min mamma.
Double take - En fördröjd reaktion på en överraskande eller betydelsefull situation efter ett första misslyckande med att märka något ovanligt. (Merriam-Webster 2023) En ’double take’ klassas som en extrem reaktion.(O’Shannon 2012)
Extrem reaktion - eng ’extreme take’. En reaktion som fungerar som ett fristående skämt. En ny orimlighet presenteras (O’Shannon 2012).
Komisk information - eng ’comedic information’. Ett skämt eller komisk stimulans. Innehåller set-up och punchline samt någon grad av orimlighet. Orimlighetens logik reds ut med någon grad kognitiv process (O’Shannon 2012).
Normaliserande reaktion - förstärker den komiska informationens orimlighet genom att ge ytterligare information. Reaktionen går därför inte i linje med publiken initiala realistiska reaktion.
Publiken - Vid hänvisning till publiken i texten syftas jag som konstnärlig bedömare.
Realistisk reaktion - eng ’realistic take’. En reaktion som förstärker den existerande orimligheten som den föregående komiska informationen presenterat. När den komiska informationen tar publiken från normal till crazy tar realistiska reaktionen tillbaka publiken till normal (O’Shannon 2012). Min tolkning av O’Shannon är att den realistiska reaktionen går i linje med publikens uppfattning om vad som är normal.
Spit take - En reaktion där karaktären okontrollerat spottar glasets innehåll rakt ut. (Merriam-Webster 2023) En ’spit take’ klassas som en extrem reaktion.(O’Shannon 2012)
Utebliven reaktion - uppfattar inte den komiska informationen och kan därmed inte reagera på den. Den komiska informationen får stå för sig själv. Den uteblivna reaktionen tar därmed inte publiken tillbaka till den normala världen.
REFERENSER
Aristoteles (1994), Om diktkonsten, översättning Jan Stolpe, Stockholm: Alfabeta Bokförlag, 1449b s.31
Bicknell, J. (2007). What Is Offensive about Offensive Jokes? Philosophy Today, 51(4), s.458.
doi:10.5840/philtoday200751430
Helander, K. (2009) Den skrattretande teatern: ett år med Gösta Ekman och hans vänner. Carlsson Bokförlag. s. 18.
Heerman, V. (1930) Animal Crackers. [film]
Kaplan, S. (2013) The Hidden Tools of Comedy: The Serious Business of Being Funny. Michael Wiese Productions. s. 171
Lintott, S. (2016) Superiority in Humor Theory. The Journal of Aesthetics and Art Criticism 74(4) ss. 349-350, s. 347.
Ludovici, A,M. (1932) The Secret of Laughter. Constable & Co Ltd. s. 27
McGraw, A.P. & Warner, J. (2014) The Humor Code: A Global Search for What Makes Things Funny. Simon & Schuster Paperbacks. s.8
McKee, R. (1998) Story: substance, structure, style and the principles of screenwriting, London: Methuen. s. 80
Merriam-Webster.com Dictionary, (2023) Merriam-Webster, https://www.merriam-webster.com/dictionary/double%20take.
[2023-05-04]
Merriam-Webster.com Dictionary, Merriam-Webster, https://www.merriam-webster.com/dictionary/spit%20take. [2023-05-04]
Morreall, J. (2020) Philosophy of Humor. Stanford Encyclopedia of Philosophy. [2023-05-03]
https://plato.stanford.edu/entries/humor/#RelThe
Mulder, M.P. & Nijholt, A. (2002) Humour Research: State of Art. Centre for Telematics and Information Technology no. 02-34, s. 4
https://wwwhome.ewi.utwente.nl/~anijholt/artikelen/ctit24_2002.pdf
Newell, M. & Curtis, R. (1994) Four Weddings and a Funeral [film]
O’Shannon, D. (2012) What Are You Laughing At? A Comprehensive Guide to the Comedic Event. Continuum International Publishing Group
Russell, C. (1994) The Mask [film]
Smith, K. (1999) Dogma [film]
Veatch, T.C. (1998) A Theory of Humor. Humor, the International Journal of Humor Research. 11(2), ss. 163-164
https://doi.org/10.1515/humr.1998.11.2.161
Zucker, D. & Abrahams, J. & Zucker, J. (1980) Airplane! [film]
Zucker, D. & Abrahams, J. & Zucker, J. (1984) Top Secret [film]
Zucker, D. & Abrahams, J. & Zucker, J. (1988) The Naked Gun: From the Files of Police Squad! [film]