Två publikrelationer

- om processen med maskerna till Hur gör vi med publikinsläppet?

Jag bestämde mig för att min slutexposition skulle framföras av en grupp med tre forskare, jag och så två skådespelare med olika relation till publiken och med skilda skådespelaridentiteter. På så sätt kunde jag iscensätta olika publiköverenskommelser och prova att ge publiken olika roller. Bytet mellan de olika forskarna gav också möjlighet att omförhandla publikens roll.

Jag valde att de två skådespelarna skulle vara halvmasker. Dels av lust, det öppnade en möjlighet för att utforska processen att skapa masker tillsammans med en maskmakare som jag länge velat jobba med, dels för att mask är ett så snabbt och effektivt sätt att introducera en fiktion.  

   Masken är en överenskommelse att jag nu är någon annan, jag förflyttar mig själv och publiken ett steg bort, in i fiktionen. 

   Eller så är det tvärtom, att illusionen, den värld som masken introducerar, är mer verklig och sann. Iris Murdoch skrev: 

   We live in a fantasy world, a world of illusion. The great task in life is to find reality.¹

Identitet är ett sorts gränssnitt mellan jaget och omvärlden. Yrkesidentiteten är gränssnittet mellan jaget och jobbet, men för skådespelare är yrkesidentiteten ofta något som går djupare.     

    Få säger att de arbetar som skådespelare, de flesta säger att de är skådespelare. Det är inte bara en uppfattning om vem man är i sitt yrke, skådespelare är man även när publiken och man själv har gått hem.

   Skådespelaridentiteten konstrueras genom normer och traditioner, egna värderingar och erfarenheter. Men också vilken sorts teater man är intresserad av och vilken roll publiken har i den scenkonst man är med och skapar.

   Arbetar man med textbaserad scenkonst spelar man oftast för publiken i ett rum som är uppdelat i scen och salong, men när jag jobbar som sjukhusclown tänker jag att jag spelar tillsammans med dem jag möter, publikrollen saknas, ingen kommer för att titta på det som händer, vi är det som händer. 

   Det är två ganska olika jobb, man behöver olika kunskap och erfarenhet för att kunna utföra dem, jag tänker att det är två olika yrkesidentiteter. 

    Jag säger oftast att jag är skådespelare, men att jag jobbar som sjukhusclown. Men jag säger inte att jag är clown, kanske för att jag har så mycket respekt för clown-skickligheten, ännu är jag inte tillräckligt bra för att säga att jag är clown. Eller så är det för att clownnäsan tar jag av när jobbet är slut, den är inte på i ica-kön eller på släktkalaset (oftast).

Jag presenterade jag min idé om att skapa två skådespelar-masker för maskmakaren Amanda Cederquist. För att ge startpunkter för hennes arbete samlade jag bilder, gjorde skisser och enkla lerfigurer. Jag listade egenskaper för mask och kontramask, alltså maskens polaritet, för båda karaktärerna, skrev om deras relation till teatern och till publiken.

Den först karaktären blev snabbt tydlig, hon var den stora Skådespelerskan, divan, tragediennen. 

   När jag samlade porträtt på Ingrid Bergman, Garbo, Birgit Nilsson, Eleonora Duse, Margaretha Krook, såg jag att deras ansikten hade likheter, och sättet som de formade det på framför kameran. Långa välvda ögonbryn, halvslutna ögonlock, ofta i halvprofil, hakan vinklad uppåt eller nedåt, för att understryka kindbenet, håret struket bort från pannan.

   Också de bilder jag samlade för den andra masken, hade likheter, även om de inte var lika slående. Jag hittade porträtt på komedienner, Eva Rydberg, Lucille Ball, Lena Nyman, Hjördis Petterson, Ulla Skoog, Nola Rae. De tittar rakt in i kameran, flera av dem har lockigt, ostyrigt hår, runda ansikten, näsorna är små och söta eller lite klumpiga, inte raka som på tragediennerna.

Kostymören, Caroline Romare, kom tidigt in i processen för att mask och kostym och mitt uttryck skulle bli en enhet. Amanda föreslog att jag skulle prova repkostym som gav olika rörelsemönster, som hon också kunde plocka upp och skulptera in i masken. 

    Jag fick hjälp att plocka ihop kostym utifrån bild och textmaterialet jag skapat. Jag provade igenom alltihop och filmade, valde några av kostymerna som jag tyckte gav många impulser, och skickade som underlag till Amanda och Caroline. 

Överlag var den karaktären som bygger på komediennerna mer svårfångad. Kanske för att den bygger på en praktik som kan innebära många olika sorters publikövernskommelser, kanske för att det inte är en lika typisk kvinnoroll och för att skådespelare från den karaktärens fält inte blir kända, ikoniska på samma sätt.

   Den tredje personen i forskarteamet, ett sorts "jag", var också svår att ringa in ordentligt innan maskerna var klara, men tanken var att det var Karin, med en liten tvist. Jag skulle kunna fungera som identifikationspunkt och i alla fall en halv-straight ledstång för publiken under föredraget. 

    Masker kan vara svåra att kontrollera och styra, så vissa saker som var viktiga att de blev sagda, kunde jag ta hand om. 

   Nivån, expressiviteten på maskerna, påverkades av att jag, som omaskerad, skulle kunna läsas ihop, vara i samma värld som dem. Vi kom fram till att de skulle vara mindre uttagna än t.ex commedia masker och i en hudtonskala.

I november -22 skulle vi presentera tio minuter av vårt arbete och jag ville använda tillfället att prova ett tilltal för mig, den omaskerade forskaren, och låta de övriga två karaktärerna vara med så gott det gick utan färdiga masker.

   Jag och min handledare, Ellen Nyman, hade under hösten pratat om att föredraget kunde ha ett annat tema än min egen forskning. Det öppnade för fler idéer om att låta det vara ett tillfälle att snarare iscensätta publiköverenskommelser och ge publiken olika roller, än att prata om det.

Eftersom jag upplevt att min egen process att förstå vad konstnärlig forskning är, och hur jag kan använda tiden och resurserna under min master, både varit intressant och rätt snårig tänkte jag att det var ett bra tema. För mig är humor ett sätt att reflektera friare runt ämnen och situationer som är svåra, skamfyllda eller på annat sätt laddade. 

   Jag la porträtten på tragediennerna respektive komediennerna på ett foto på mig, det blev suddiga lager på lager bilder, de fick namn som var varianter på mitt, att ha så länge, och så spelade jag in varsitt röstmeddelanden från dem. När jag spelade upp meddelandet gjorde jag några av rörelserna med den kostym som jag valt.

    Vid tio minuters presentationen provade jag också en förhöjd variant av mig själv. Jag skruvade upp nervositet, energi, viljan till kommunikation och la mej lite under publikens status. Jag provade också att både göra värderingsövningar och läsa poesi och det kändes enkelt att rymma de olika komponenter i föredragsformatet.

    Rösterna jag hittade på åt karaktärerna gav Amanda och Caroline nya bilder och idéer. Jag skrev fler texter för att bättre fånga kontramasken.

I februari blev maskerna klara och jag och Amanda och Caroline träffades och provade maskerna och olika förslag på kostym, så att kostym, mask och rörelse skulle bli del av samma skulptur.

  Eftersom jag tänkte växla mellan maskerna behövde jag byta kostym och hur Eva och Margaretha förhöll sig till  på och avklädandet speglade hur de “gjorde” kvinna. Margaretha tuktade, slätade ut, drog in och dolde all hud, medan Eva ville ha mjuka och luddiga plagg som satt löst och rörde sig.

Jag hade börjat på ett manus till ett föredrag, men varken Eva eller Margaretha hade lust att spela det. Istället började jag utforska vad de tyckte om att göra, var de ville vara i rummet, hur nära publiken, vad de ville prata om och vilka relationer de skapade.

 Läs vidare om processen i Repdagboken.

¹ Murdoch, I. (1983). Understanding Reality. The Times, 15 April.

Hur gör vi med publikinsläppet?

- om processen med maskerna