Det här är ett speciellt möte. För en gångs skull är alla jättenöjda med materialet jag tagit fram. Ingen har haft behovet av att ha ett finger med i spelet. Kanske den här kommersiella världen ändå inte är så hemsk ändå. Det här är ju faktiskt ett av de roligaste jobben jag gjort. Och nu skulle det bara bli roligare…
Jag sitter tillsammans med min agent och väntar i receptionen på det glassiga produktionsbolaget.
På små bord står karaffer med bubbelvatten och skålar med nötter och frukt. Plötsligt öppnas dörren till mötesrummet och precis innan vi går in för att sätta oss berättar min agent att alla är så nöjda så hon vill dubbla arvodet för den animerade vinjett vi är där för att diskutera. Och det är hon som ska sköta snacket. Jag hinner inte tänka förrän vi sitter omkring det ovala bordet och mötet börjar.
Loggan och den grafiska profilen jag tagit fram visas på en stor skärm, och lovorden haglar.
Vilken fantastisk tolkning du gjort av boken. Vilken träffsäkerhet. Underbart att man kan känna att det är gjort för hand. Vilken teknik har du använt?
Jag är inte van att få så mycket beröm men känner själv att det faktiskt är ett fantastiskt jobb jag gjort. Det var värt den omständliga process det innebar att ta fram materialet. Varje bokstav i filmens titel var ett handmålat frimärke som vart och ett var laddat med symbolik och referenser till filmen. De var målade i olika tekniker- olja, akvarell, akryl, tusch och krita.
Kul att ett så stort produktionsbolag vill satsa på en både handgjord och stop motion-animerad vinjett, hinner jag tänka när frågan om arvode kommer upp.
Min agent lägger självsäkert fram förslaget på budget och det blir tyst i rummet.
Olidligt länge.
Hon bryter tystnaden och försöker övertyga de ca 20 personerna i rummet om att det inte är mycket pengar, att det trots allt är en av Sveriges dyraste filmer någonsin och dessutom med amerikanska finansiärer…
Jag tittar oroligt på min agent och jag ser att hon tappat den självsäkra attityden. Jag vill bara säga att jag nöjer mig med hälften, det var ju ett så roligt jobb. Men det får jag inte sagt.
Irriterade röster viskar runt bordet tills producenten tar till orda. Han säger kortfattat att det är helt orimligt, så jävla bra var det ju ändå inte så vi kan lika gärna gå “inhouse”.
Han gör en lång paus och borrar ögonen i mig.
-Jag måste bara fråga dig en sak…
Alla blickar vänds mot mig, och han fortsätter
-Vad har du egentligen gjort innan….
Det finns en distinktion i hur man som utövare ser på sitt arbete och hur en beställare
ser på detsamma. Om konstnärligt arbete ses som en form av bearbetande av
personliga erfarenheter och minnen, skapar det problem i relationen mellan beställare
och uppdragstagare.
Till skillnad från uppdragsgivarens upplevelse av min logga som en produkt med en
prislapp, hade den för mig en helt annan betydelse. Varje enskilt frimärke bar en
historia och ett uttryck som kan härledas tillbaka till mig själv.
Mårten Medbo beskriver i sin avhandling “Lerbaserad erfarenhet och språklighet” att
om man ser språk som ett medel för att förmedla information, är lerbaserad språklighet
lika självklart som kroppsspråk, maktspråk eller barnspråk.
Själva hantverket, de avtryck vi lämnar i leran, hur vi drar penseln och hur vi täljer träet,
skapar en slags kommunikation. Likaså bidrar valet av material och dess unika
egenskaper även till hur vi tolkar utifrån våra erfarenheter och kulturella referenser.
Filosofen Tore Nordenstam tar upp två typer av avsikter i konstnärligt skapande i sin
bok “Provexemplar”. De verbaliserade och artikulerade avsikterna och de avsikter som
finns inbäddade i verken. Han menar att det är de inbäddade avsikterna som är av
största intresse för att förstå konsten.
Det är just denna komplexa, outtalade kommunikation som jag tror skapar
engagemang och berör, men som lätt får en underordnad betydelse i den
kommersiella världen.
I mina ögon borde de ha varit tacksamma för att just jag skulle göra vinjetten, för att
det är just min stil och mitt uttryck som var intressant.
Att “gå inhouse” vittnar om en syn på skapandet som något vem som helst kan göra.
Att man som uppdragstagare bara är en utförare, kanske till och med en slags skrivare
för någon annans idéer. Detta synsätt drabbade min ex man Ola orimligt hårt då
förlaget han illustrerade för föminskade hans arbete för deras mest framgångsrika
projekt genom att säga att hans insats var underordnad. Trots att det är just hans bilder
som finns på alla de över 400 unika produkter som genererar förlaget
mångmiljonbelopp varje år.
Även om Olas insats för förlaget ansågs underordnad, var de så måna om att äga
upphovsrätterna till hans bilder att de tog ärendet till domstol. Ola förlorade, främst på
grund av att ordet royalty, som är ett vedertaget begrepp för “ersättning för nyttjande
av upphovsrättsligt material”, istället kan betyda bonus. Hans royaltyavtal och årliga
royaltyutbetalningar var alltså bara “grädde på moset”, som förlagschefen uttryckte
det under domstolsförhandlingarna. Tore Nordenstams tankar om hur begrepp och ord
kan vara föremål för tolkning och förändring visar i detta fall hur vedertagna
definitioner kan ifrågasättas, omprövas och bli vägledande, vilket kan få långtgående
konsekvenser. Ola fick en skuld på över 3 miljoner kronor, och alla som uppbär royalty
kan idag känna sig allt annat än trygga.
Jag fick i alla fall behålla rätten till mina frimärken eftersom jag slapp skriva på ett
100 sidor långa avtal som skulle ta ifrån mig inte bara mina bilder och animationer, utan
även mina skisser och idéer.
För att förstå skapandeprocesser och hur de uppkommer behöver man ofta titta långt
tillbaka. I Olas fall kan figurerna han tog fram för förlaget härledas tillbaka till
illustrationer han gjorde då han arbetade med sexualupplysning under ett
biståndsprojekt i Västafrika nästan 10 år tidigare. Att en av figurerna ser ut som en
kondom är alltså ingen slump, utan ett resultat av att skapande växer fram över tid, ur
erfarenheter och minnen.
Olas illustrationer för förlaget kan te sig enkla till formen, men ingen kommer någonsin
att veta om en annan persons bilder hade tilltalat barn samma sätt och varit möjliga att
göra profit på.
I mitt arbete som lärare på en animationsutbildning fascineras jag ständigt av hur de
studerande tolkar samma uppgift på så kapitalt olika sätt. Både till genomförande och
uttryck. Varje enskild persons arbete är unikt och speglar till viss del hens personlighet,
funderingar och syn på omvärlden. Att de filmer som produceras på skolan ofta är
mörka och dystopiska och avhandlar svåra ämnen som ensamhet, utanförskap, svek
och våld är inte bara en kultur inom animation, utan en spegling av vad vi människor
bär runt på. Skapandet är på så sätt en form av självreflektion men kan också användas
för att spegla upplevelser av omvärlden.
Den brittiska sociologen och medieteoretikern David Gauntlett beskriver i sin bok
Making is Connecting: The Social Meaning of Creativity, hur kreativt skapande är ett
sätt för individer att uttrycka och konstruera sina identiteter. Genom att engagera sig i
kreativa aktiviteter kan människor kommunicera aspekter av sin personlighet, sina
erfarenheter och värderingar som kan vara svåra att förmedla på konventionellt sätt.
Kreativiteten blir ett verktyg för att uttrycka sig själv.
Min egen upplevelse är att detta är mer eller mindre omedvetet och jag återkommer
ofta till tanken på att skapande är ett slags röst för vårt undermedvetna. Det vi skapar
är resultatet av idéer och mål vi satt upp, men det är också något annat. Något som är
svårt att ta på. Det som skapar nerv och berör på ett sätt vi inte alltid kan förklara.
Det är det som styr min hand att göra saker jag inte alltid vill, men det är också det
som överraskar och förvånar, som ger näring och väcker den nyfikenhet som för
processen framåt.
När jag som ung gick på konstskolor plågades jag av att alla mina målningar påminde
om mig själv. De knotiga benen och mörka ringar under ögonen återkom i det mesta
jag gjorde. Till och med mina återkommande hästar bar drag av min kropp och mitt
rörelsemönster. Jag placerade ofta mina karaktärer i obehagliga situationer där
berättandet i bilden ofta låg utanför själva karaktären, som om huvudpersonen inte
riktigt var med. Idag kan jag tolka mina målningar som ett bearbetande av mina
komplex och min känsla av att inte ha kontroll över mitt eget liv. Att det verkliga livet
pågick runt omkring mig, men att jag inte var med. Jag förbannar att jag slängt alltihop
men det gjordes långt innan jag kunde se på mitt skapande med distans.
Okänd fotograf
På vilket sätt vi än kommunicerar kommer vi alltid att förhålla oss till vår omgivning. Hur
fria vi än må känna oss kommer ett visst mått av kontrollerad självmedvetenhet påverka
det vi gör. Vår drivkraft att vilja passa in kommer därför att medföra en form av
anpassning. Man behöver inte läsa Freud för att inse den djupt rotade uppfattningen
att vi alla bär på ett undermedvetet skikt av tankar, känslor och impulser som inte alltid
är synliga för det medvetna sinnet. Det intressanta är hur detta undermedvetna
kommer till uttryck i vårt skapande.
Styrkan i den handgjorda animationen ser jag i det mångfacetterade berättandet som
själva genomförandet medför. Som jag tidigare nämnt finns en kommunikation i både
de material vi väljer och hur vi bearbetar dem, men för en animatör är själva
animationen vårt egentliga språk.
Animation handlar inte om att flytta ett objekt från en punkt till en annan. Att animera
betyder att levandegöra, att skapa liv. För en animatör kan det handla om att tolka en
karaktärs personlighet och sinnesstämning och kommunicera detta genom rörelse,
sättet vi flyttar den.
Sammantaget framkallar dessa olika delar ett berättande i flera lager som skapar en
spännande komplexitet och unikhet som är svårt att replikera. I en tid där bla AI gör att
vi inte alltid vet vad som är sant eller inte kan dockor, scenografier och rekvisita ge en
känsla av äkthet.
Men att arbeta för hand är inte en garant för autencitet. Precis som Birgitta Hosea, som
arbetar med experimentell animation, konstaterar i sin essä “Made by hand” är det
ingenting som säger att handgjord animation är mer konstnärlig än den digitala.
Tvärtom kan nya tekniker och uttryck generera spännande tankar och ideer där den
handgjorda animationen snarare kan ses som en representant för en populistisk och
konservativ agenda. Hon menar att det finns en förljugenhet i synen på de handgjorda
teknikerna som ju i de flesta fall behöver genomgå digital bildbehandling och
manipulation. Man skulle kunna se det som en nostalgisk simulering av analoga
tekniker, som snarare blir en slags pastisch av de handgjorda teknikerna.
Den digitala animationen har fördelen att den ryms i en dator och den kräver inte stora
lokaler som inrymmer både ateljé för att framställa kulisser, dockor och rekvisita, eller
ett mörklagt rum med animationsbord, lampor, kamera och annan utrustning. Digital
animation har också en inbyggd automatisering som gör arbetet mer tidseffektivt. Men
en stor del av arbetet handlar ofta om att tvätta bort den digitala känslan genom
texturering och olika effekter som härmar uttrycket av det handgjorda. Varje keyframe
kräver sin omsorg för att just inte bara skapa en förflyttning från en punkt till en annan.
Stop motion-animation får detta gratis genom att arbetet sker genom en förlängning
av animatörens kropp. Det är inte bara vårt tankemässiga som styr resultatet, utan även
vår fysik och yttre omständigheter.
Men det är inte bara resultatet som har betydelse för de handgjorda teknikerna, det
finns ett värde i själva skapandet. Det som inte handlar om målbilder eller resultat, utan
om det mödosamma jobbet det innebär att få fram varje bildruta. För den som är insatt
i animation vet att det är en tålamodsprövande process som kan upplevas som både
psykiskt och fysiskt smärtsam. Samtidigt är arbetet nästan terapeutiskt och frånvaron av
snabba resultat skapar en slags närvaro i ovissheten.
Om man anser att konstnärlig praxis inte bara är en form av personligt uttryck, utan
också en väg till insikter och förståelse, är denna process en guldgruva. Det långa och
kaotiska arbetet från första skissen till en färdig animation lämnar efter sig en stor
dokumentation i form av försök och misslyckanden.
Jag drar själv paralleller mellan denna snåriga process och mitt eget liv. Det jag visar
upp utåt kan liknas vid det vi ser i sökaren på kameran. Den lilla scen som syns vittnar
inte alls om det enorma arbete som ligger bakom. Men om vi vänder blicken från
sökaren möts vi av en härva av teknik, material, lampor, kludd, verktyg, sladdar och
annat som behövs för att framställa den lilla bilden. Går vi ett steg längre tillbaka blir
kaoset än värre. Färg, papper, trä, metalltråd, tyg, lera.
En enda bildruta föregås av ett navigerande i både ett inre och yttre kaos, vilket skulle
kunna liknas vid en bild på instagram som sällan visar hela sanningen. De glada barnen
och nöjda föräldrarna på en semesterbild vittnar föga om den stressiga resan och
skrikande barnen. Och kanske allra minst om de såriga konflikterna och tankarna på
skilsmässa.
Jag tilltalas av den handgjorda animationen och dess lite opolerade yta. Kanske är det
närvaron av animatörens hand som tilltalar, eller den taktila känslan av materialen. Det
kan också vara vetskapen om det tungrodda arbetet av att tukta material och det
okuvliga fokus som krävs.
För kanske finns det något tilltalade i detta motstånd. Den handgjorda animationen har
ett inbyggt motstånd i att den inte kan inte bli kommersialiserad på samma sätt som
den digitala, och därför inte bli outsorcad och exploaterad till förmån för den
innehållslösa mainstreamanimationen. Den säger sällan till oss hur vi ska se ut eller vad
vi behöver för att må bra. Den fångar oss inte i normer och ideal. Den kan aldrig bli
kostnadseffektiv eller tideffektiv.
Istället ger den plats för mänskliga erfarenheter, upplevelser, känslor och universella
sanningar. Den relaterar oftare utanför det normativa utforskar snarare ur andra
perspektiv.
Det är dock inte bara de kommersiella krafterna som upprätthåller normer och ideal.
Det politiska inflytandet över konsten har på senaste tiden skapat stora diskussioner när
konst och kultur ges rollen att främja de värderingar och perspektiv
som gäller för
dagen. Risken är att konsten, som ska fungera som ett ifrågasättande och
problematiserande, istället fungerar som ett medel för kontroll och homogenisering i
samhället. Därför är utrymme för skapande viktigt, men tyvärr inte självklart.
För många är skapade en nödvändighet, eller till och med ett beroende. Men det är
inte livsstilen med osäker eller obefintlig inkomst som tilltalar. Inte heller den ständiga
bedömningen eller prisdumpningen. Och det är framför allt inte risken att bli
förödmjukad och utnyttjad, eller till och med bestulen på sina verk, som lockar. Det är
det starka mänskliga behovet av att uttrycka sig i någon form. Men det är inte alla som
står pall, trots att jobben kommer in. Mina animationskollegor droppar av en efter en,
och klipper istället biljetter på tåg, sågar ner träd, planterar på kyrkogårdar eller
utbildar sig till något helt annat.
Ola har inte animerat en bildruta sen den dag hans arbetsgivare stämde honom för att
komma åt hans upphovsrätter. Själv tampas jag med dåligt självförtroende, tappad lust
och inte allt för ljusa framtidsutsikter.
Men ännu har mitt undermedvetna inte fått prata till punkt. Det har nog något viktigt
att säga!