Tillbaka till OM EXISTENS
Kan livet mätas? Översättas in i det oändliga. Kan det växa och visa att detta, ja detta är vad som gäller. Detta jag, detta är det som verkligen existerar. Kan livet mätas?
Jag stångas med det som mäts. Jag stångas med det som fixeras. Jag stångas med det som måste vara som det är. För vad är det som är? Vad är det som är?
Jag frågar: varför kallar vi det för ’oändliga’? För när ordet sagts har något sett sitt slut: när ordet sagts har innehållet fixerats och försatts i en tillsluten form.
När jag rör mig blir allt verkligt men inget är fast eller förslutet. När jag rör mig blir allt nytt. Jag är det oändliga. Jag står i det som rörs.
Beröringen pågår och jag kan bara se det som rör sig ikring mig som en storm i det lugna. På något underligt sätt blir jag sorgsen och arg på en och samma gång. Jag vill bli rörd men våndas beröringen. Jag längtar men har på något underligt sätt fastnat i det som bara måste fastna.
Det dionysiska vinner kraft i mina ord. De formas och formas och vill bara vidare. De kan inte hejdas, för då riskerar de att bli mätbara och bedömda för något som de aldrig kan bli. Jag vill inte låsas in i en kapsel som …
Jag hejdar mig i skrivandet. Tittar tillbaka på det som formats på skärmen. De har blivit till något som nu skulle kunna bedömas. Vad är det som har hänt på den vita sidan? En krusad röd linje talar om att något inte stämmer. Jag har glömt en bokstav. Ett litet t i längtar. Det är ju alldeles förskräckligt att något så viktigt kan glömmas bort. Jag korrigerar mitt fel och fortsätter mitt reflekterande över det som i denna stunden pågår. Skrivandet.
Krusningarna visar sig på flera håll i texten. Kan jag bedöma dem? Vad visar de på? Att jag som författare haft för bråttom. Att ivern har dragit mig in i en transliknande rörelser som inte går att hejda. Men vad som nu formulerats – som formats- kan detta trots allt inte tydas? Kan inget över huvud taget utläsas i denna vilda och dionysiska text? Det är den apolloniska rösten som klappar mig på axeln och hävdar att bilden borde vara annorlunda. Så märker jag att någon annan klappar mig på den andra axeln och uppmanande harklar sig. Ja, jag vet att hela denna stund av komponerande är lönlös. Den är liksom oväsentlig. För den tar ifrån mig tid att göra något mycket viktigare och oändligt mycket större.
Min profession innebär att se människor i de ögonblick de står framför mig. Att vara närvarande. Att lyssna in och försiktigt fånga den kraft som (kanske) sipprar ut från människan framför mig. Kanske kommer denna kraft med orden. Kanske i något annat uttryck. Det är en kraft som kommer med livet. Den kan inte mätas och inte fångas in. Den sipprar förbi den som tror sig kunna mäta. Borta är den. I all oändlighet.
I min profession ingår också klingandet. Ett sinnligt rörande. Ett andligt närvarande. Sången kan mätas av instrument och kroppens spänningar ger utslag på skärmarna. Men den tysta poetiska rörelsen är osynlig. Den kan inte kommenteras i decimaler eller vetenskapligt fastställas. Den sipprar ut och blir till …
Det finns något förunderligt som hela tiden gör sig påmint inom mig. Jag vet att borde försöka att fånga detta som jag inte kan benämna.
En gud är så stor att hans namn inte får användas. Visst hör denna fakta ihop med det obegränsade – det oändliga. Denna Gud - vars namn varken kan eller får bedömas – är oändligheten både och... Vi gör allt för att förstå. Kontrollera. Fånga in. Visa oss viktiga och kunniga. Lärda och färdiga. Vi avslutar kurser och räknar våra poäng. Sen kan vi börja på nästa termin. Vi har uppnått den gräns som vi strävade efter.
Men så mitt i allt visar sig det onda. Det är döden som öppnar en dörr på glänt. Den sipprar ut och ställer sig på vågskålens kant. Den får livet att gunga. Fram och tillbaka. Den får världen att lösas upp. Flyta. Vad ska hända med mina barn? Med min familj? Med huset och lånen? Vem ska lägg om golvet som fortfarande är halvklart. Och fönstren som jag ännu inte hunnit sätta in.
Någon mäter upp medicinerna. Beräknar graderna av strålning som ska få bukt med det onda. Man söker efter lösningar. Några vet. Andra vet också. Några behandlar på ett sätt. Ändra på ett annat. Man mäter och väger. Man har sina professioner att luta sig tillbaka på.
Vissa professioner är mer lättbedömda än andra. De kurerar och ordnar. Återställer och bekräftas. Bedöms som goda eller mindre effektfulla. Där finns läkarna. Utredarna. Politikerna. Sköterskorna. Poliserna. Apotekarna.
Men något sipprar. Vad är detta som sipprar och genomsyrar det mätbara? Det är något som vissa professioner har fått erfara som oändligt viktiga. Detta som sipprar kan som vi redan sagt inte mätas men vi vet att där finns något avgörande. Något oändligt viktigt. Vi kan inte fånga det i paragrafer, kalkyler, och tabeller. Inte ens om vi tar vårt ansvar och gör det sanna och riktiga.
För det som sipprar är oändligt. Det måste får fortsätta att vara oändligt. Detta något tränger in om det får ta plats. Om viljan finns att ta emot. Då. Bara då.
Jag har så svårt att komma vidare. Vad är det jag söker?
Jag söker efter det oändliga. Jag söker efter guden vars namn ej kan mätas eller benämnas. Jag söker efter det som sipprar mellan orden, mellan de mätbara punkterna, mellan pulvret som blandas i glaset och den känsla av hopp som finns i min begränsade kropp som jag vet är ovärderlig i kampen mot det som vill skada mig.
Hopplösheten. Den är som ett såll som är på väg att tömmas. Om jag bara håller hoppet inom – eller låter det få sippra genom allt vad kroppen kan vara – då kan livet kanske visa sin mening. Den existentiella meningen. Meningen i sin existens. Meningen som sipprar genom allt.
Hennes ord var få. Var detta ett tecken på att hon ville vara säker? Eller var det ett tecken på oändlighet? Hennes kärlek har redan ändrat färg. Den äldre mannens ansikte har vitnat. Båda tillhör det tysta släktet. De som inte klingar.
Jag gör en paus och hoppas detta som påbörjats snart kan få fortsätta att…