HUDKOSTYMEN
Att jag aldrig känt mig riktigt hemma eller funnit min plats har resulterat i att jag många gånger känt mig övergiven och naken. Huden upplevs som en behållare som omsluter en och som inte går att ta sig ur. Vem har inte upplevt att det kliar och stramar så att hela hudkostymen känns trång och oelastisk? Samtidigt är huden en statussymbol – beroende på vilken hudkostym vi föds i, tillskrivs vi olika egenskaper och status, utan att kunna välja det själva. Mitt konstnärskap berättar om erfarenheter av att inte passa in i min kropp, erfarenheter där rasistiska föreställningar har förvandlat mig till en främling i min egen kropp. Ofta upplever jag det som att mitt yttre befinner sig i konflikt med mitt inre. Genom mitt verk vill jag uppmuntra människor att reflektera kring hur tillhörighet inte måste vara kopplat till kostymen vi bebor.
LITTLE BABY BUCHA
En gång fick jag en kombuchakultur i present av en vän. Tanken på en organism som flöt runt i en glasburk med té väckte mitt intresse men gav mig samtidigt rysningar. Min vän förklarade hur jag skulle sköta kombuchan, och att téet var nyttigt. Vid ett senare tillfälle blev jag blev tipsad om designern Suzanne Lees TED talk ”Grow your own clothes” om alternativ textil.1 Lee nämnde att kombucha har materiella likheter med läder, men till skillnad från läder går det att odla själv. Jag tyckte det lät spännande och kaxigt att opponera sig mot en global industri, och jag blev inspirerad att börja experimentera med min kombucha hemma i köket. I mina efterforskningar om kombuchans ursprung fann jag att den härstammade från Kina och ibland kallas för Livets Elixir.2 Detta fann jag spännande. Sommaren 2017 importerade jag en ny kombuchakultur från Kina som jag därefter skött och kultiverat. Mina odlingar kräver rikligt med näring, och jag matar dem med té och socker, annars växer det inte. Varje odling får sitt unika uttryck genom exempelvis färgvariationer från en gång till en annan. Det är fascinerande att se någonting växa ur till synes ingenting. Min metod låter mig vara självständig och fri – jag har kontroll över mitt hantverk genom kunskap.
Jag har under några år lärt känna materialet väl – jag vet hur det beter sig, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Att få kombuchakulturen att växa kräver kunskap och tålamod, precis som det gör med barn. Tillsammans har jag och kombuchakulturen utvecklat ett förhållande som blir en metafor för adoption, där jag agerar förälder.
Kombucha består av fermenterat té vars bakterier bryter ner socker i en jäsningsprocess. Bakterierna producerar cellulosa som fungerar som en byggnadsställning där mikroorganismerna klamrar sig fast och bildar en hinna på ytan som kallas Scoby. När hinnan har blivit två centimeter tjock är den klar för användning.
Scoby” is an acronym:
Symbiotic Culture Of Bacteria and Yeast.3
MITT NAMN VAR YUE
Yue är ett ord som kan betyda många saker, till exempel måne eller berg. Betydelser beror på i vilken ton det uttalas och i vilket sammanhang ordet används. Om ordet står för sig själv är det svårare att tolka. Precis så upplever jag min egen identitet. Hur jag uppfattas beror på sammanhanget. Ibland är jag kines, ibland svensk, men oftast ingetdera. Mitt namn var Yuè Tíng, men det togs ifrån mig. Upplevelsen av separation och övergivenhet har lagt grunden till en plats inom mig dit ingenting når. Det är en plats som jag ofta har försökt fylla upp, riva bort eller bränna upp. I mitt arbete försöker jag förhålla mig till tillfälligheternas spel som lägger grunden till våra livsöden. Att vara adopterad betyder att höra ihop med nått frånvarande.
Våren 2018 sitter jag och samtalar med konstnären Jakob Solgren för första gången. I våra historier finns de många likheter, som relationen till våra första föräldrar. Jakob har liksom jag adopterats till Sverige, och i vårt samtal dyker många gemensamma nämnare upp. Vi diskuterar materialiserande av känslor och konstnärliga praktiker. Jakob säger någonting som fastnar; ”Att vara adopterad är att ständigt känna en närvarande frånvaro”.
Det positiva med adoption är att det utmanar den traditionella kärnfamiljen genom att skapa möjligheter at bilda familj för exempelvis ensamstående, äldre och människor i samkönade relationer. Men det handlar också om ojämlika maktförhållanden mellan människor och länder, där barns utsatthet utnyttjas. Utgångspunkten är min egen berättelse men kan förankras i en bredare tematik som ras och klass.
The Moon, 2018, Konstfack
Materialbeskrivning: Akryltextil, ättika, kombucha
Del ur installationen "The Baby Bucha Project" 2018
"Att vara adopterad är att ständigt känna en Närvarande Frånvaro"4
"So your namne is Chihiro... This is a pretty name...And belongs to me now!
-Yubaba, after having made Chihiro sign her contract.
Yubaba then takes Chihiro's name and renames her "Sen" in order to hold power over her for the duration of the contract, as she does to her other workers, so she can keep them in service forever.
- Spirited Away, 2001, Studio Ghibli
Adopterade barn blir ofta "omnamnade" för att de ska passa in i bilden som en "riktig" svensk medborgare.
UTAN MINNET FINNS INGEN FÖRLIKNING MED DET FÖRFLUTNA
Adoption betyder att uppta som sin egen. Verbet adoptera kommer från latin och kan även översättas med att välja eller önska.5 Det finns en förlegad syn på transnationella adoptioner6 som säger att den adopterades liv börjar med en adoptionsprocess, men varje människas liv börjar vid födseln. Vi som adopterats transnationellt var inte oskrivna ark, vi har biologiska föräldrar precis som alla andra. Men våra band har klippts av, delar av vårt ursprung har försvunnit, bytts ut eller avsiktligt gömts undan. Minnen tillhör oss människor, inte institutioner, eller myndigheter. Utan minnet finns ingen förlikning med det förflutna.
"I couldn’t count all the Asians. But I quickly found another secret game to play. Although I believed that I would never meet anyone from my birth family—that, even if I did, I wouldn’t be because they had recognized me wandering the streets of Seattle with my white parents—I spent the entire week scanning the faces of Asian people walking by. Every time we passed an Asian woman around my mother’s age, I could not help but wonder if she might be my mother." 7
- Nicole Chung
Under de senaste åren har medier granskat och avslöjat ett antal illegala adoptioner från Korea, Etiopien och nu senast rapporterade SVT om adoptioner från Chile.8
Många adopterade växer upp med idén om att det blir räddade från gatan och ett liv i misär av ”vita västerlänningar”, vilket inte alltid är fallet. Palimpsest av Lisa Wool-Rim Sjöblom är en serieroman om en korrupt adoptionsindustri. Romanen skildrar ett svårnavigerat sökande efter ursprung. Den reflekterar kring de minnen som väcks till liv genom huvudkaraktärens sökande efter sina rötter. Hen börjar gräva djupare i sin egen historia och finner den långt mer komplicerad än den bild hen har vuxit upp med. I sökandet tas hen tillbaka till Korea och barnhemmet, och bilden av adoption som en god gärning som ger föräldrar till föräldralösa barn börjar långsamt vittra sönder.9
Med ca 60 000 utlandsfödda adoptivbarn är Sverige världens ledande mottagarland i fråga om internationella adoptioner per invånare. Den svenska staten bidrar med 75 000 kr till godkända adoptionsprocesser, därefter väljs ursprungsland, ålder, kön, eventuellt handikapp och prislapp.10
Sluta aldrig gå - Cristina Richardsson
Sången om en son - Joel Mauricio Isabel Ortiz
All you can ever know - Nichole Chung
Hon är arg - Maja Lee Langvaard
Hudfärg: Honung del 1 - Jung
Hudfärg: Honung del 2 - Jung
Palimpsest - Lisa Wool-Rim Sjöblom
Om ras och vithet i det samtida Sverige - Tobias Hubinette, Helena Hörnfeldt
Främmande i detta land - Astrid Trotzig
Som skal som sticker ut som skal som smälter in - Caroline Seung-Hwa Ljuus
POPULÄRKULTUR
Reklam, film, böcker, etc. är betydelsefulla bärare av budskap och populärkultur som bekräftar såväl medvetna som omedvetna normsystem. I Hollywood är adoption relativt vanligt, och flera kändisar har adopterat barn, bland annat Angelina Jolie, Meg Ryan, Madonna, med flera. Detta har såväl skapat en acceptans av adoption, men också kommit att glorifiera den. Ytterligare ett exempel på försköning av adoption är TV-serien Spårlöst där människor får hjälp att söka efter sina rötter. Programmet utöver stort inflytande över den allmänna bilden av adoption, men är samtidigt missvisande då tittare aldrig får följa de adoptivbarn vars återresor inte leder till ett lyckligt slut.
Den 25 maj 2019 höll Tobias Hubinette ett tal på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Talet var en manifestation i protest mot de korrupta adoptionerna från Chile. Hubinette är docent och forskare vid Karlstads universitet och är specialiserad på kritisk ras- och vithetsforskning, samt adoptions- och migrationsforskning. Han berättade om hur han först kom i kontakt med utlandsadoptioner som eventuellt inte gått rätt till. Under början av tvåtusentalet arbetade han just på programmet Spårlöst. Tretusen utlandsadopterade kontaktade redaktionen och skickade in kopior på adoptionsdokument. Vid närmare undersökning föreföll många dokument misstänkt lika. Berättelserna var i det närmaste identiska, kopior av varandra.
Som barn saknade jag djupare kunskap om mitt ursprungsland. Den bild jag fick kom från populärkulturen där stereotypa föreställningar var vanligt förekommande; ”asiater” presenterades som gula, nördiga eller postorderfruar. Eftersom jag förknippade Kina med fattigdom, primitivitet, billig arbetskraft och dålig kvalitet hade jag en negativ bild av landet. Mitt ursprung var ett upphov till skam och jag övergav i tidig ålder allt intresse för Kina och kinesisk kultur.
År 2016 lade Sanna Nielsen – en väletablerad sångerska och offentlig mediaprofil – upp en bild på sociala medier där hon själv var utklädd till ”asiatisk kvinna”. I bilden bär hon runda glasögon, kimono, och stora förlöjligande framtänder. Därigenom reproducerade Nielsen en gammal rasistisk nidbild av asiater, en bild som även spritts av Fazers, TV-programmet Nile City, filmen Breakfast at Tiffanys och inte minst Astrid Lindgrens Pippi Långstump.
År 2015, under mitt första år på Konstfack, höll Joanna Rubin Dranger en intressant föreläsning om Visuell Makt11.
Rubin Dranger är en svensk serieskapare, barnbokskonstnär och illustratör. Hon förklarade hur populärkultur utöver ett stor inflytande genom att synliggöra vissa strukturer och maktförhållanden samtidigt som den osynliggör andra. Vidare menade hon att representationer i form av illustrationer som upplevs som förlegade trots allt finns kvar, eftersom de ”alltid” funnits och har blivit en del av den folkliga kulturen. I sin föreläsning tog Rubin Dragner upp några exempel på barnbokskaraktärer där karaktärens gulliga utseende döljer såväl de mörka sidorna av historien som skaparens intuitioner.
Vidare talade Rubin Dranger om vardagliga nidbilder och stereotyper som till slut accepteras eftersom vi konstant blir presenterade med dem. Resultatet blir att vi upphör att reflektera kring deras betydelse och historia. Enligt Rubin Dranger är det oftast minoriteter som upplever att de blir kränkta av användningen av dessa stereotypa bilder medan den "vita massan" sällan reflekterar över det förtryck som finns i bildens bagage.
Jag blir otroligt illamående av den objektifiering av mitt utseende som jag upplever. Det har medfört att jag ibland försökt förminska mitt utseende och önskat att jag befunnit mig i en annan hudkostym.
RASISM
Adopterade från bland annat Kina och Korea talar ibland om sig själva som ”bananer” – gul på ut sidan, men vit på insidan –för att påvisa att vi i vissa sammanhang rasifieras på grund av våra kroppar samtidigt som vi i andra sammanhang förväntas agera som ”vita” med anledning av våra adoptivfamiljers samhällspositioner. Detta har medfört att jag ofta känner mig distanserad, förvirrad och helt ”fel” i förhållande till de olika föreställda egenskaper som tillskrivs mig och min kropp. När jag använder rasbegreppet så innebär det inte att jag tror på ras som en biologisk term. Ibland används rasifierad istället för ras, som ett förtydligande av att det handlar om en social konstruktion snarare än någonting biologiskt. Vidare understryker begreppet rasifiering att det är någonting en utsätts för – inte någonting som finns i människan själv.
The world, made ”white” through colonialism and repetitive acts of oppression makes it surfaces a mould where some bodies fit better than others. Konstfack along with other art institutions have, as Sara Ahmed would explain, become ’orientated around whiteness’, as they have acquired the ’skin’ of the bodies that have inhabited them through
history.12
-Brown Island
(Brown Island is a self organized
student activist group from Konstfack)
Jag anser inte att begreppet etnicitet är utbytbart mot begreppet ras. Ras handlar främst om kroppens utseende medan etnicitet inbegriper kläder, mat, religion, språk, nationalitet, o.s.v. Det vore möjligt att hävda att min etnicitet är svensk, därigenom skulle jag aldrig kunna använda begreppet etnicitet för att beskriva min erfarenhet av rasism. Frågor som ”Men va kommer du ifrån, egentligen?” ”Var är din riktigt mamma?” ”Äter ni hundar i Kina?” skakade min värld. Mina vita adoptivföräldrar hade aldrig förberett mig för den typ av vardagsrasism som jag skulle möta. Eftersom de själva aldrig utsatts för rasism, och därför aldrig behövt hantera att ifrågasättas förstod de aldrig vad människor oavsiktligt utsatte mig för. Mitt avvikande utseende var en central del av min barndom. Färgblindhet var någonting som jag utsattes för utan att själv förstå problematiken i det. Att inte bli förstådd av mina adoptivföräldrar skapade tidigt ett mellanrum mellan oss, och det har varit svårt att acceptera att våra världar inte alltid hänger samman. Som adopterad förväntas en dela med sig av sin historia till såväl vänner och bekanta som okända människor. Till slut lärde jag mig min adoptionshistoria utantill och repeterade den för att få tyst på omgivningen.
Många tror att jag återvänder hem när jag åker till Kina, men i Kina är jag som Bambi på hal is. Mitt utseende passar in med den kollektiva massan och jag kan smälta in friktionsfritt på gatan, men så fort jag öppnar munnen öppnas en port av förvirring. Ifrågasättandet av mig och mitt ursprung fortsätter. Återigen förvandlades jag till en ambassadör för väldens alla adopterade, där främlingar förväntar sig att jag ska dela med mig av mitt förflutna.
Raw Pearl (Jam)
Dokumentation:
En veckan efter öppningen/vernissagen. Verket har börjat förändras och vattnet avdunstar från kroppen. Ytor går från att vara puffiga babykroppar till att likna gammal hud.
"I utställningen på Skomakeriet lyfter Anna Ting Möller fram frågor som följt med hen angående maktrelationer som berör kroppen och identitet; om friheter och begränsningar. Det handlar om hur kroppen ibland fetischeras på grund av identitet och hur dylik fetischering inte nödvändigtvis utesluter det genuina i avsikt och handling. Det är vidare även fråga om hur besittningen över kroppen i det moderna samhället egenmäktigt och med våld tas i anspråk ibland på grund av hur den politiseras och identifieras."
-Ashik Zaman
Klockan är ett på natten
jag ligger i min säng och kan inte sova,
tidigare under kvällen har jag tillsammans med mitt
kollektiv haft vernissage i Konstfacks
utställningsutrymme, Vita Havet.
Jag tänker på mina scoby-kombuchas,
de har under kvällen blivit utsatta och nu har de blivit
lämnade ensamma i ett stort och ödsligt hav. När
klockan slår tre bestämmer jag mig för att krypa ur
sängen och gå till skolan för att ta hand om dem.
De är mina barn och jag värnar om dem,
de är mina barn och jag tvättar dem,
de är mina barn och jag tycker de är vackrast.
Klocka slår fyra och jag är på väg hem,
jag tror att jag har blivit galen…
KÄLLFÖRTECKNING
LITTERATUR
Brown Island, Brown Island in the White Sea, Stockholm 2019, s52
Chung Nicole, All You Can Ever Know, New York: Catapult 2018, s38
Hübinette, Tobias; Hörnfeldt, Helena; Farahani, Fataneh & Rosales, René León, Om ras och vithet i det samtida Sverige. Tumba: Mångkulturellt centrum 2012
Hübinette, Tobias & Tigervall, Carina, Adoption med förhinder. Tumba: Mångkulturellt centrum 2008, s11
Jung, Hudfärg: Honung del 1, översättning: Horst Schröder, Stockholm: Epix 2015
Jung, Hudfärg: Honung del 2, översättning: Horst Schröder, Stockholm: Epix 2015
Langvaard, Maja Lee, Hon är arg, Stockholm: Bonnier 2016
Ljuus, Caroline Seung-Hwa, Som skal som sticker ut som skal som smälter in, 2016
Ortiz, Joel Mauricio Isabel, Sången om en son, Stockholm: Norstedt 2018
Richardsson, Cristina, Sluta aldrig gå, Stockholm: Forum 2016
Sjöblom, Lisa Wool-Rim, Palimpsest, Stockholm: Ordfront Galago 2016
Trotzig, Astrid, Främmande i detta land, Stockholm: Bonnier 2003
ONLINEKÄLLOR
Adoptionscentrum, ”Länderna”, adoptionscentrum.se, upplagd 18-01-31, hämtad 18-03-16 (https://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna), (https://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Adoptionsstatistik/).
Håkansson Axel, ”Chilensk domare utreder misstänkt olagliga adoptioner”, SVT, upplagd 18-01-06, hämtad 18-03-16 (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/chilensk-domare-utreder-adoptioner-till-sverige).
Kombucha Home, ”History Of Kombucha: Where Did It Come From?”, kombuchahome.com uppladdad 15-04-02, hämtad 18-03-16 (http://kombuchahome.com/history-of-kombucha-where-did-it-come-from).
Lee, Suzanne, ”Grow your own clothes”, TED, uppladdad 11-03, hämtad 18-03-16 (https://www.ted.com/talks/suzanne_lee_grow_your_own_clothes).
Rubin Dranger, Joanna, " Visuell Makt", https://www.youtube.com/watch?v=uEnruo4hHY4&t=588s, upplagd 09-12-14, hämtad 05-07-19
Åkerlöf, Malin, ”Vad ingår i adoptionsavgiften?”, adoptionscentrum.se, upplagd 17-05-05, hämtad 18-03-16 (https://www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Adoptionskostnaden).
FILM
Studio Ghibli, Spirited Away, 2001
FÖRELÄSNING
Rubin Dranger, Joanna, Visuell Makt, 2015
