[start]
Jag har kommit till punkt i mitt autoetnografiska arbete. Avslutningsvis några ord också om en person som inte varit synlig annat än mellan raderna i den här berättelsen (men såklart har du varit med). Hösten 2020 förstod jag oväntat att mina biologiska föräldrar, som knappt kände varandra där i 1960-talets Göteborg, nu helt oplanerat, ja slumpmässigt, vilar nästan sida vid sida i sina respektive gravar på Västra Kyrkogården i Majorna. Roger ligger där ända sedan 1968, 26 år gammal; Barbros stoft sänktes ned häromåret vid 83 år fyllda. Ingen av er kände mig i någon egentlig mening när ni var i livet - genom mitt sökande vet jag så oändligt mycket mer om er än ni någonsin visste om mig. Och jag slutar alldeles precis här, med er båda på en plats där jag äntligen vet var ni är.
Tack till mina familjer.
Tack till Mikrohistorier, Konstfack, 2019-2020.