Det finns luckor i uppslagsverket. Encyklopedier är selektiva och uteslutande till sin natur. En urvalsprocess är ofrånkomlig. Samtidigt är encyklopedins ambition att samla hela världens kunskap. Eller som i vissa fall, all kunskap inom en domän. Därmed finns ett oändligt antal potentiella uppslagsord och ett lika stort antal potentiella artiklar. Omöjligheten i att avsluta ett sådant projekt innebär att det encyklopediska projektet alltid är dömt att misslyckas.
Vid sidan av berättelsens resa skapas ett index med uppslagsord i ett appendix. Indexet växer fram – liksom organiskt, liknande den växande fotnotsapparat som återfinns i Vladimir Nabokovs Blek låga (1962) och som innehåller en parallell berättelse till det poem som är kärnan i berättelsen. Indexet genereras av berättelsen. Men även av sig självt. Uppslagsartiklarna skapar nya associationer och leder vidare till andra artiklar.
Ord, fraser och bildelement länkas till artiklar. Länkandet möjliggör en vandring via associationer och sökta samband, med utgångspunkt i projektets huvudtext. En mappning av Världen (den inre och den yttre), men begränsad till det som väljer att manifestera sig. Ett selektivt raster; bara det som för tillfället är intressant syns genom rastret. Att välja ut uppslagsorden blir en kartläggning av teman som återkommer; mönster och samband.
Artiklarnas texter utgör försök att ringa in essenser. Samtidigt riktas rörelser utåt genom att begrepp sätts i relation till andra begrepp och företeelser.
Du kommer snart att ge dig iväg på en resa. Du kommer att navigera i blindo, mot ett diffust mål. Kanske har du en gång vetat vad sökandet ska leda fram till, men glömt. Resan är kanske en nedstigning i ett okänt djup; kanske ett sökande mot en upplyst mittpunkt; eller en önskan om att ta sig ut på andra sidan. Du kan låta dig ledas längs med spåret, eller försöka hitta en egen väg genom labyrinten.
Projektet Aporia utgörs av ett undersökande experiment. Där fiktion möter dokumentation. Ett mellanläge, där fantasin bär spår av verklighet och det dokumentära påminner om fiktion. Det subjektiva påståendet likställs med det objektiva konstaterandet. Det som uppstår är skapat ur verkligheten men bildar ett nytt narrativ. Ett försök att lösa upp verkligheten och skapa en ny att träda in i. Är denna nya verklighet mindre sann än den riktiga – eller är den kanske mer sann?
På färden passerar tablåer förbi. Fragment ur berättelser. Kanske uppehåller du dig där. Genom associationer kan du hamna någon helt annanstans. Saker är vaga och ologiska. Självcensur tillåter inte öppenhet, vilket skapar svårigheter för den som berättar. Men genom förtätningar, förskjutningar och symbolspråk kan det som vill förbli dolt paradoxalt nog uppenbaras. Det som inte får sägas har sagts. Längtan, sorg, förhoppningar.
Uppslagsverk förmedlar fakta. Eller? Ända sedan antikens Naturalis Historia fram till encyklopediska verk på medeltiden förekommer överdrifter, vandringssägner, och rena fabrikationer som vidareförmedlas av författarna. I A Brief History of Encyclopaedias (s. 37-38) spårar Andrew Brown en beskrivning av basilisker från Plinius vidare till Etymologiae och De proprietatibus rerum.
Exempel på osaklighet saknas heller inte i den upplysta eran eller i modern tid. Självaste Diderots Encyclopédie innehåller passager som avviker från det neutrala tonläget där starka personliga eller politiska åsikter fått stå kvar i tryck (se Brown s. 51-52). Appendixets artiklar hämtar innehåll från uppslagsverk och faktaböcker, från Plinius till Nordisk familjebok och Wikipedia. Vissa av de påståenden som refereras kan ifrågasättas vad gäller objektivitet och sanningshalt. Invävt i artiklarna i Aporias appendix finns också återberättelser, hörsägner och utsagor.
Aporia. Ett ord med flera möjliga betydelser. Det kan härledas från det grekiska ordet aporos som är sammansatt av a = "icke" och poros = "väg", "resa". Alltså: en icke-resa; frånvaron av möjligheter att kunna ta sig fram. Ordet aporia har på klassisk grekiska betydelsen "omöjlighet", "svårighet". Inom filosofin används begreppet apori om en teoretisk svårighet eller självmotsägelse.
På den här resan befinner vi oss (du, jag, de) i stadier mellan vakenhet och sömn. En resa där det omedvetna natt-jaget vävs samman med den vakna världen. Scenen för skådespelet är en plats utanför tiden där allt har möjlighet att existera samtidigt: det förflutna, nutiden, det som inte hänt ännu. Men även det som kanske aldrig kommer att hända. Som önskningar, drömmar och rädslor. Allt detta projiceras ut i mörkret.
Resan har inte någon bestämd början eller slut. Begränsningar som faktiska avstånd och tidslogik, tycks irrelevanta. Gryning, dag, skymning och natt blandas samman. Natur och stad. Djur. Vänner och främlingar tycks utbytbara. Vem som är jaget, duet eller de andra är oklart. Speglingar, reflektioner och självreflektioner. Det är oftast natt, men strimmor av ljus faller in och svärtan får ljuset att framträda mer intensivt.
Aporia är det vetenskapliga namnet på ett släkte inom familjen vitfjärilar. Namnet har tolkats som en anspelning på artens svårtolkade fluktuationer (Colombo 2023).
En annan, mer poetisk idé finns att hitta i en text från Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna: De vita vingarna liknas med snö och de svarta vingribborna liknas med vagnspår genom blöt snö. En syn som, för resande i trånga bergspass, skulle föra tankarna till en invecklad och svår resa – under det århundrade då arten fick sitt namn (Eliasson 2023).
Korshänvisningar och index skapar möjligheter att slå upp ett uppslagsord. Även andra söksätt och indelningar kan användas, som klassifikationssystem eller taxonomier. Den alfabetiska ordningen är den förhärskande principen sedan medeltiden.
Före medeltiden speglades uppslagsverkens innehåll ofta i huvudrubriker. Valet av huvudrubriker och deras inbördes ordning kan behöva belysas av en kontext för att logiken bakom ska klarna. Hos Plinius hamnar till exempel mänskliga företeelser som konst, skulptur och arkitektur inom ämnesområdet mineralogi, medan medicin hamnar inom botanik. Förklaringen är att Plinius använde Aristoteles indelning av naturvärlden (djur, växter, mineraler) för att återskapa den naturliga världen i litterär form. Därför fick tekniska och kulturella företeelser inplaceras i naturliga kategorier.
Precis som det finns ett oändligt antal potentiella uppslagsord som kan användas för att beskriva världen, finns det också en variationsrikedom i hur företeelser kan rubriceras, ordnas och grupperas. Kronologiskt. Kausalt. Associativt. Systemiskt. Hierarkiskt. Isomorfiskt. Kosmologiskt. Spatialt. Från A till Ö, eller kanske A till O. Eller från A till B. Här finns ingen given resväg eller på förhand bestämd läsning, utan många möjliga vägar och varianter.
