Hi Babak
Now I have looked! Thanks! You have a lot of exciting material, but questions that arise for me are very much about the dramaturgy. Because I miss something that drives the story forward. I feel that now in your clipping there is a lot of "this happened and then this happened". But what do you really think the story/film is about? What is at stake? What/how does the story move forward? And what kind of film is it that you want to make? Is it a personal film - but if so, what are you looking for? How will you show it? What scenes will build up the film, as you see it now? And is it a film in the 58 min format or perhaps a short film? These are my spontaneous thoughts after watching.
You wondered what the next step is. I think that if you continue to develop the film during your time at SKH, maybe you should look into submitting it as a proposal to our preparation group after SKH?
This is what our application system looks like and here are some questions we usually send with those who apply
All the best, [name]
Previous/Next sections
Introduction
Memory I : Fragmented identities
1.1 Presenting the unimaginable
1.3 What kind of immigrant filmmaker can I be?
Memory II Essentialism in diaspora
2.1 What part of me is intresting for you?
2.3 Memories of memories of memories
Memory III : The Swedish project
3.2 Re-thinking Us and the Others
Results
The second film project that I initiated during my two years at Stockholm University of the Arts had the working title A Weekend in Tehran. My artistic vision with this work was to portray the underground metal scene that grew out of the censorships in Iran during the 1990’s and 00’s. The soundtrack of my own youth. Because everything about this sub-culture was illegalized in Iran, it is only documented in un-official ways. I wanted to make a music documentary. Visually, I was inspired by punk and grunge documentaries such as The Filth and the Fury (2002), Classic Albums: Nevermind (2005) and The Gits (2008) but also feature movies centered around music and bands, such as Singles (1992) and Reality Bites (1994).
My first approach was chronological. I mapped out the evolution of music, from the emerging progressive rock bands in the late 70’s to the silence of the 80’s to pioneers like Koroush Yaghmai, Farhad, Fereydoon Foroughi and Habib. I wanted to include a number of female musicians in this genre, such as all women punk band the Finches. The stories to tell, the characters to follow, the details to focus on in legal and social matters, soon led me to think less as a history teacher and more to dig where I stand. It would be too of a big project to introduce all of Iran’s rock music history in one film. The risk would be to mention a lot but stay on the surface, while my ambition was to break the surface and the taken for granted ideas about music production in Iran, to show an inside perspective with day to day experiences and how everything is connected; our history, the politics, economy and personal choices. I was still reluctant to center myself in a story. However, with the repetitive narratives about “the Middle East” I also felt a strong urge to produce a different story. With everything that makes Iran a complicated place for artist, I thought that at least, if I center this project around myself, I will also focus at least some of the attention on myself instead of putting other people at risk. This is something that many have criticized diaspora filmmakers for in the past – that it is unethical to just go back to the country to collect stories about other people’s misery, putting them to risk and returning to receive the awards (Pittaway et al 2010).
During my first year in university, me, my brother and three of our friends started a band together. A death metal band where I – the least musically talented among us – had the role as lead singer. We had rehearsals twice a week at my parent’s house according to a strict schedule because we had to finish before the neighbor came home from work. We were always worried he would report us to the police. At the same time, we weren’t worried about anything, because we were 20 years old. We partied on my dad’s home-made liquor, sneaked around with girlfriends and drove around late at night to have junk food and listen to loud music in the Iranian car “pride”, that was smaller than a VW Polo. This was our routine until we finally managed to get an underground label to release our album. Jittering with joy, we came out from their basement with a big bag of very illegal CD:s, right to a street where riot police was beating students. It was 2009 and the Green Movement still had hope for reform. We did the only thing we had been doing for all these years. We ran. Eventually, we came to safety and the CD:s sold out in a few days. We thought this would be our breakthrough. The political situation in the country said something else. Not only did we miss out on reforms. We got a new president, who introduced the morality police and ever so strict policy on anything that was fun or meaningful to us. Only a few months later, I left the country. My best friend, our guitarist, got married and gave music classes to kids. Our bassist committed to the art of sculpturing and my brother joined new bands. I thought I had come to metal heaven in Sweden. The first summer, I went to Sweden Rock Festival. The rockers in Värmland were about as hostile as the mosquitos. Even if I hadn’t learned Swedish yet, or knew how to decode racism, I could sense the angry stares. After a few concerts me and my friend came back to find our tent trashed with a swastika painted on it. The years passed, me and my band-mates had occasional contact. In 2018, almost a decade after we split up, my brother and his new band had a real, legal concert in Iran. I could get vacations, so I went back for a weekend, only to see him growl from the stage, the audience head-banging as much as they could without breaking the rule that everyone must remain seated. Then again, the swinging pendula of politics hit the Iranian culture scene with renewed restrictions. And here we are, watching clips on Instagram of a young generation, the same age as we were when we started our first band, brave young girls and boys who sing and dance and play instruments with their hair out, kissing in public, breaking all the rules at once. Some of them are the students of my friend. This is the story I want to tell with the film A weekend in Tehran.
This was in many ways a typical independent project. Had it been about a Swedish band or or any other subject, it would have been difficult to find producers and financial support. My friends working on similar projects in a Swedish or European context have also struggled with making the production happen. This is part of the process. I didn’t expect it to be easier for me. As I worked with the material to the film, I thought it would be a good idea to send it to a Swedish TV producer that works solely with documentaries in culture and arts. I was interested to see what the reactions to this story would be, from a Swedish institution. What part of my story is interesting to someone outside of my circle of friends? Outside the context within which these stories make sense. I anticipated that the channel would say things like “we already have a music documentary from Egypt, so that covers the region for this year” or “we would rather see newer material - this is from fifteen years ago”. I also wondered about comments on technical issues, such as the voice-over, maybe they preferred a film that tell the story through dialog. I had a vague idea in my head to make parts of the story with animations – both to protect the other participants from exposure, and because if would allow to re-create scenes that I don’t have any footage of. Ethics, technicalities, relevance, these were issues on my mind.
However, when the producer had seen the clips, her reaction was “what’s the story?”. This came as a surprise to me. Months have past and I have had time to process her email. The tone is not negative. It says the material is exciting. But to the outside observer, there is a question about what I want to tell. Considering the film a mode of self-expression, the question reflects a mis-communication in the relation between me as an artist and the TV channel representing an audience. The film that I sent had about the same storyline as the section above; how we started the band, how we split up and the connection between these experiences and what we see today among young artists in Iran. There is also some parts about the connection to our parents’ generation and how they compensated for the guilt of having made a revolution, by giving us access to illegal MTV-tapes and instruments, even if it could be punished with lashes. To me, this is story enough. To her, no story at all. What about the material is then exciting, if not the story?
I showed the same material in a seminar at university. I perceived the reactions as positive. Some were moved. Some laughed at the right places. Afterwards, my fellow students gave me feedback and we had a conversation. One of them said the part of the film that made the most impact on her, was when we were on a hike, making tea and eating in the forest. She said this reminded of her own youth, the nature, how she spent time with her friends. Judith Butler writes about grievable lives as a concept; all life is in its essence vulnerable and all human beings feel pain and suffering. But in every society, we are wired to sense the suffering of others in biased ways. Some lives become dehumanized, while others are seen as life worth grieving (Butler 2009). When we realize that people in other places or positions are “just like us”, this dismantles an idea of difference. It’s an observation I tend to forget, because I didn’t grow up in this society, I didn’t internalize this idea of difference between myself and the majority population.
Even with this in mind, when I returned to the email, it was even less clear to me what the producer thought was missing. Consequently, I asked fellow students and other friends how they interpreted the email. Is it not a story, just to tell about a band? Well, Kurt Cobain shot himself, someone said. Your band wasn’t famous, so it’s not interesting. You should make a film about Googoosh, someone else said. Although a rock star that commits suicide and a billionaire pop diva are undoubtedly more intriguing than me and my buddies, I don’t see this as the missing piece the producer talks about, in the way the email is written. She doesn’t ask for someone more famous, but a more clear-cut dramaturgic curve. Something must be at stake and there must be a search for something.
One way of understanding her questions is that it isn’t explicit enough that when we ran from riot police with our bootlegged albums, we ran for our lives. That all the steps, from our illegal instrument lessons as kids, to our secret rehearsals, to the so called concerts in somebodies living room, the migration, the shift from musician to teacher… that all of this is different strategies in search for freedom of expression. Maybe, a person who has Sweden as her point of reference is not susceptible to these experiences. If she sees five dudes with instruments and wonder what the point is, I can’t blame her. That’s what I feel every time I see diaspora film with lengthy scenes of mothers cooking. She might think So what? They’re playing music. Where is this going? and she thereby misses the point that it’s not going anywhere, because life as an artist in Iran is a dead end with quicksand. The band goes through a series of events, only to evaporate into thin air. That’s the story.
Science-fictions author Ursula K. Le Guin wrote in her criticism of classical dramaturgy that it premiers male experiences of hunting over female experiences of gatherers. It is considered more exciting with a story about a hero killing a mammoth than a subject walking in the fields for hours, collecting seeds. The first story has a hero and action. As long as the history of human culture was told through hard objects, weapons and violence, it didn’t interest me, she writes (Le Guin 1996). As an alternative for the killer-story, she argues for the urgency to identify a different story, an open-ended story that can continue with another story, much like the gatherer’s bag that is filled with new content. The hero does not look well in this bag, because the hero requires a stage, a pedestal.
Arguing against classical heroic dramaturgy, the tragedy or the epic tale, is one thing within science fiction. The question I return to is what this means for me, as a documentary filmmaker. If I cannot make film this way, in what ways can I tell the story of the underground music scene in Iran. Can young men from Iran be seen in grained clips, long hair, drunk eyes, giggling and growling? I think – and this is only my reflection on this short communication – that a Swedish gaze needs something familiar to make sense of a story set in Iran. Maybe if one of the band members is imprisoned or has a conservative family that arranges a marriage with a cousin. Or if one of us would suffer from severe drug addiction – a social issue that unfortunately is very real in Iran - but also a dramaturgical curve, a challenge to overcome or loose. I could add some salt to the story of my migration. Instead of a student visa and a flight to Arlanda Airport, I could ride on the back of a donkey across the Zagros mountains, in snow off course, and with soldiers everywhere. Such additions to the story would make the movie both exciting and predictable. However, I’m not sure this is what the producer meant she was missing in the dramaturgy.
As a reaction to the comment, I analyzed the structure I had in my head and compared it to the film material that I had sent to her. The overarching theme of the film is to illustrate the conditions for rock musicians in Iran, with the case of our own band. The characters are introduced in the first scene, the band members and their different personalities. The external conflicts relate to the censorship, the police etc. This is also what might make the story exciting (will we be arrested or will we manage to get the CD:s?). The internal conflicts have more to do with the coming of age experience we all went through in different ways. To be rebellious and disillusioned, and then to find new ways around prohibitions. It’s these very dilemmas that are difficult to translate to an audience outside Iran, the fine-grained puzzle of daily life, where so many rules are broken, while some rules just cannot be confronted at all.
If there need to be something familiar about a story for the observer to make sense of it, it’s relevant to look at what other movies about music in Iran that have been shown in Sweden. The year I arrived to Sweden, Stockholm International Film Festival showed Bahman Ghobadi’s No One Knows About Persian Cats (2009). It’s a feature movie about the indie rock scene in Iran in the 00’s. The story is centered around a band that is accepted to a festival in Europe, but not all of them have foreign passports and the difficulties to get visas lead them to human traffickers. The casting and scenarios give a credible image of the sub-culture, with some minor deviations. Ghobadi moved from the Kurdish province to Tehran in 1992 and commenced his artistic career in the capital, but born two decades before us, he wasn’t part of the scene that he portrayed and therefore lacked the details that someone with an insider perspective might have. Script writer Roxana Saberi, who went to Iran from the US to do research for a book and got arrested, surely did a good job in packaging the story of the Iranian music scene as a story that made sense to a western audience, but this was also on the cost of the music. The story evolves around censorship and visas, with a few scenes of band related activities. There is no right or wrong in the dilemma of finding a balance between different aspects of a story. To me, a question to explore is what makes people defy laws to play music, knowing that it won’t lead them anywhere. It’s the very act of making music that is interesting, not the act of migrating.
Another documentary about the conditions for musicians in Iran, which was shown in Sweden, is Sonita (2015), directed by Rokhsareh Ghaemmaghami. This is the story about a young girl who has Afghanistan left Afghanistan for Iran to escape forced marriage. The family continues to insist that she should marry an older man. Sonita goes to an educational center for underprivileged children, where she gets counseling and support in her passion for hip-hop. Her family is critical of her incipient career as a rapper. At the end of the movie, she receives a scholarship to study in the USA. She is liberated, both from the patriarchal family and the Iranian society. Again, the story is centered around other aspects of life than the music. Sonita is followed in her daily routines, the school she attends, the conversations about marriage, and between scenes she does little performances for the other girls in her class. The happy ending is by virtue of migration, reproducing and concept of an American dream and how women of color can be “saved” within this narrative.
Both No One Knows About Persian Cats and Sonita are really good movies; a feature film and a documentary depicting the difficulties for musicians in Iran. However, none of them are centered around music. This over-politicized representation is not unique for music documentaries set in Iran. This has been a criticism toward the reception of “world literature” in the west for a long time (Steward 2020). The vision I had with A weekend in Tehran was to tell the story of a band, like any music documentary, without over-explaining the political and social situation surrounding them. It wasn’t articulated within me, but I can see now that I wasn’t drawn to the political, because I didn’t want to make this about human rights and freedom of expression. Inevitable tangible because these issues are at the core of existence in Iran, to me it is not necessary to make everything a pamphlet. Now, I’m re-considering this position. The film is a work in progress. I take the consultants feedback seriously but try not to overthink it. What I understand must be made more clear for a Swedish audience, is the what is at stake-question, in every scene. For us, who have the lived experienced, the subtle undertone of a prohibition is all we need to recall the visiting hours of Evin prison. For her, this must be spelled out. This realization, or as the Swedes call it, a-ha experience, brings me closer to an understanding of why so many movies produced in diaspora, depict Iran and Iranians in such unelaborate way. Perhaps it is the result of compromises that the artists have made, in order to translate the experiences, they want to show, to an audience that has never been close to such events.
”Jag är inte en ko som ni, jag vill inte ge mjölk och vara en korv!”
(Traumeta, Fåren)
Den som skriker är jag som 18-åring. Jag har precis slutat skolan och som låttexten lyder, är min största fasa att bara vara en ko. Att bara vara en i flocken på väg mot slakt.
Ehsan var gitarist, min bror Behrooz var trummis, Benjamin spelade bas och jag… jag skrek.
Behrooz lärde sig att spela trummor genom att öva på tre kuddar. Ehsan jobbade på kafé i ett år för att spara ihop till en elgitarr, Benjamin var skulptör. Själv jobbade jag på Tehrans järnväg, på andra sidan stan. Med första lön köpte jag ett trumset till Behrooz.
Vi var den första generationen som växte upp under kulturrevolutionen i Islamiska republiken i Iran. Vi var det konkreta utfallet, resultatet av drömmen om en annan värld där sharia skulle vara lag.
Varje skoldag under hela vår uppväxt radades vi upp med militärisk disciplin för att skandera slagorden: död åt Amerika, Storbritannien, Israel, Ryssland och ibland Danmark.
Under skoluniformens skjorta bar vi Iron Maiden-t-shirts. I ryggsäckarna hemliga skatter, kassettband och videofilmer som vi smusslade mellan varandra. Som rutinerade langare.
”Jag är problemet, jag hatar himlen. Jag vill ha helvetet.”
(Traumeta, Helvetet)
I tolv år försökte utbildningssystemet tvinga in oss i en mall. Att tro på Gud och längta till paradiset. Ju mer tvång de använde, desto mindre utopiskt framstod deras himlarike.
Istället växte ilskan i oss. Vi hatade allt de krävde att vi skulle dyrka. Sa de snagg sparade vi ut till långt hår. Sa de att jeans var fel, blev det vår uniform. Förbjöd de relationer mellan tjejer och killar, blev vi modigare än vi annars hade varit, bara för att trotsa.
Vi repade tre dagar i veckan efter skolan och jobbet. Vi var tvungna att sluta innan grannen kom hem från jobbet. Han hade hotat med att ange oss och vår ogudaktiga musik.
På kvällen tryckte vi ihop oss i min gamla Renault 5 och köpte skräpmat och hängde kvar i hopp om att något skulle hända.
”Tehran är en stor fastfood, Irans huvudstad”
(Traumeta, Junkfood)
Fyra års repande resulterade i sju låtar som vi spelade in i en kompis hemmastudio. Vi hittade ett underground skivbolag som kopierade 353 exemplar av albumet. Jag minns den exakta siffran, för det var nu det skulle hända. Det som skulle bryta mot allt, bryta ut oss från flocken. Vi var inga kor och vi vägrade rätta oss in i ledet på väg mot slakthuset.
Äntligen kom dagen och jag och Ehsan åkte för att hämta CD-skivorna. Maj 2009. Det var dagar efter presidentvalet. Hela stan var fylld av demonstranter. Inte sedan revolutionen hade så många människor protesterat öppet. Det var ödet, att vår musik kom i rätt tid. Vi var inte ensamma om vår känsla av att kvävas långsamt. Plötsligt såg vi att hela vår generation längtade efter förändring.
Precis när vi kom ut ur källaren där skivbolaget hade sitt kontor, flöt vi in i en våg av demonstranter som flydde från polisen. På ett ögonblick tömdes gatan och vi stod kvar med trehundrafemtiotre stycken cd-skivor. Illegal musik på en gata med kravallpolis i full mundering som rusade mot oss.
Jag scannade av gatan. Ingenstans att dumpa allt. Och vi kunde inte backa tillbaka in i studion.
Ehsan tänkte snabbare. Han drog tag i min arm. Vi sprang som så många gånger förr när vi varit nära att åka fast för något förbjudet.
Hjärtat bankade. På samma gator, sprang 10-åriga jag med Michael Jacksons Dangerous i ryggsäcken. Här sprang 12-åriga jag med en Che Guevara-poster i en annan ryggsäck. 15-åriga jag med VHS i handen. 17-åriga jag med sin första tjej, inte hand i hand. Absolut inte hand i hand. 19-åriga jag med ett flaska vin dunkande mot höften genom väskan.
[dunk, dunk, dunk]
För oatletiska nördar har vi sprungit väldigt mycket.
Vi hamnade in i ett annat demonstrationståg. Ett gladare gäng som just då inte var jagade av polisen. De sjöng. Och vi avvek ut på sidogator.
Skivorna sålde slut på några dagar. Det var helt sjukt. Vi trodde att shit, nu händer det. Nu kommer förändringen och musiken blir fri. Vi fantiserade om konserter. Om turné.
Men rullgardinen drogs ner när armen sköt ihjäl demonstranterna. Våra vänner hamnade i fängelse. Några blev flyktingar.
Jag hade aldrig engagerat mig i politik. I vår värld land stod valet alltid mellan “bad o badtar”, pest eller kolera och alla var korrupta. Vi levde i vår egen bubbla. Tills jag av någon anledning ändå fick lite hopp av en av oppositionskandidaterna. Det blev debatter och kampanjer och när vi var säkra på att valresultaten hade manipulerats, protesterade vi öppet. Min mamma blev orolig av mitt nyväckta politiska engagemang.
Att spela olaglig musik var en sak. Men enligt henne ledde politik bara till problem.
Jag förstår henne. Min morfar satt i fängelse, mina föräldrar såg sina vänner skjutas inför deras ögon på demonstrationer under revolutionen. Politiken präglade deras liv under de åren. På bekostnad av familjerelationer, ekonomi, säkerhet. De flydde med mig i famnen, kom över till ett flyktingläger på andra sidan gränsen. En ledare från deras grupp sa vilka som hörde till dem och vilka som inte gjorde det. Han såg dem i ögonen och sa att de inte hörde till gruppen. De skickades tillbaka till Iran. Med en ettåring. Senare fick de veta att den politiska ledningen för deras grupp hade som strategi att skicka tillbaka de unga. För att någon skulle fortsätta striden inne i landet. Där och då tappade min mamma sitt intresse och lojalitet mot partier, kamrater och ideologiska visioner. Jag förstår henne. Jag förstår att hon ville att jag skulle strunta i politiken och lämna landet.
När vi gick på lågstadiet hyrde pappa video på torsdagar och gömde den under lakan och kläder i bilens bagageutrymme. Han tog hem den efter jobbet och vi ägnade helgen åt att titta. Det bästa var alltid en mix, tre timmars random inspelning från MTV. Om vi hade tur kom det bland popmusiken ibland upp några Scorpions och Guns n Roses eller Aerosmith. Vi växte upp med skräckhistorierna om folk som blev arresterade med video och piskades 100 gånger eller blev av med jobbet. Trots det tog pappa den risken varje vecka, för att vi skulle få titta på MTV.
Min pappas ungdom var mellan en revolution och ett krig. Han var duktig i skolan, familjens stolthet när han kom in på ingenjörsutbildningen. På universitetet träffade han vänsteraktivister och gick med i en militant marxistisk gerilla. Han drömde om att spela instrument och skrev länge dikter, men det blev inget av det. Han var upptagen med att göra revolution. En dröm om frihet som blev en mardröm.
(Fader sång)
För att kompensera för misstaget gav han oss frihet hemma. Vi fick göra mycket som var förbjudet hos våra kompisar. Det var filmer, musik, tjejer och killar tillsammans, en fristad från klädregler och dogmer. Och ändå, trots allt de gjorde för att vi skulle känna oss fria, förlät vi dem aldrig.
För oss åttiotalister fanns ändå en känsla av att det blev bättre. När vi var små var det krig och ransonering på ägg och mjölk. Allt som var fint eller kul var förbjudet. Millenieskiftet var okej. Vi kunde ändå ha jeans och gympaskor. Instruments blotta existens var inte förbjudet.
Behrooz är min yngre bror. Fyra år yngre än mig och en bättre version. När jag var tonåring köpte jag en gitarr med sommarjobbspengar, men jag var för lat för att lära mig. Behrooz tog den och lärde sig själv.
Jag träffade Ehsan i gymnasiet. Vi åkte till bergen varje fredag. Tidig morgon. Teherans berg var en av de platser där man fortfarande kunde smaka lite frihet. Mellan dalarna och kullarna fanns det ingen som haffade dig för märket på din T-shirt eller storleken på dina byxor. Vi lyssnade på vår förbjudna musik och headbangade. Åt konserverade bönor till lunch och fortsatte vandra.
Benjamin var en vän till Ehsans bror. Han var den ende bland oss som gick på konstskola. Han och hans gjorde statyer. De var tre bröder som var exakt likadana, men olika långa. Vi hittade dem och de blev en del av gänget.
Jag var den mest okonstnärliga av alla. Men jag hade självförtroendet att stå inför folk och skrika.
Jag kom in på högskolan. Ingenjör. Den iranska drömmen. Kanske all lägre medelklass dröm - om klassresa, att bli respektabel, en man i kostym med ett viktigt jobb på en fabrik. Jag hatade utbildningen och tanken på vart den skulle föra mig. Den enda enda fördelen med universitet var att jag hade en egen lägenhet.
När jag kom in på KTH blev det en bra ursäkt för att lämna landet. Jag behövde inte gå till fots genom Balkan, som min moster och hennes barn gjort. Jag var en internationell student i ett land på kartans utkant. Tillräckligt långt bort från händelsernas centrum för att mamma skulle andas ut. Länge nog för att det skulle kunna bli bättre tills jag skulle komma hem igen. För jag hade ingen plan på att emigrera. Även om alla runtomkring mig bara pratade om vägar ut, såg jag mer på det som en resa.
Jag lämnade landet. Ehsan gifte sig. Vi var som den där Bryan Adams-låten. Jimi quit, Jodi got married.
Nej det var klart att vi inte skulle komma längre än så.
Efter 2009 splittrades vårt kompisgäng och band. Livet gick vidare som det alltid gör. Jag förväntade mig Sverige som hårdrockens Mecka. Innan jag visste vad KTH var, hade jag koll på Umeå och band som Opeth och Meshuggah. Jag blev förvånad när folk inte kände till dem i Sverige. Men det var inget mot besvikelsen när jag kom iväg på min första hårdrockskonsert och möttes av gubbar som var uppenbart missnöjda med livet och tog ut det på oss genom rasistiska glåpord. Jag kunde ju inte svenska än, men plötsligt hade min kompis smällt till en enorm viking. Hur hamnade jag här?
Jag försökte starta band med några kompisar. Vi hade passerat trettio och kallade oss The mid-life-crisis. Jag tror vi repade två gånger. Det var inte samma sak. På något sjukt sätt kom jag på mig själv med att romantisera de där eftermiddagarna vi repade hemma hos mina föräldrar, med vår lillasyster som höll koll mot uppfarten för att grannen inte skulle upptäcka oss. Allt var B, men allt betydde något. Varenda video blandband från MTV som pappa tog hem var en risk och därför ett äventyr. Nu var jag vuxen och i ett fritt land. Allt var möjligt, men ingenting kändes. Jag hade kanske blivit programmerad till att uppskatta den där känslan av hjärtat i halsgropen, adrenalinet och framförallt känslan av att ha lyckats. Seger varje gång man kom hem levande.
Men så en dag när jag var i Stockholm, mellan dagishämtning och working 9-5, messade min bror Behrooz mig. Hans nya band hade fått tillstånd att ha en konsert. Inte en underground konsert i en källare som när som helst kan bli föremål för en razzia. Inte heller en spelning i våra föräldrars vardagsrum. En riktig konsert i en riktig sal med biljetter och publik och ljudläggning och allt som alltid har varit förbjudet för alla utom gubbarna som spelar traditionella instrument.
Jag hade inga semesterdagar kvar, så jag åkte på fredagen och kom hem på söndagen. En weekend i Tehran. När folk frågade varför jag stannade så kort och jag sa att min brorsa hade en konsert sa de flesta något i stil med "va kul" eller "jaha". För i alla andras värld är det en normal grej att en musiker har spelningar.
Men för oss var det obeskrivligt. När han kom ut på scen i sin munkjacka. Jag var så stolt över honom. Och inte bara över honom, utan över alla oss. Alla som steg för steg banat vägen dit vi befann oss, där han growlade och publiken headbangade. Sittande förstås på grund av reglerna, men ändå. Det var som att jag för första gången, för en liten stund kunde få vara mig själv i mitt eget land. Alla vi som satt där, utan att springa, med adrenalinet och endorfinerna pumpande i blodet, utan dödsskräck.
Min bror stod på scen med sitt hårdrocksband i Tehran och hela familjen var där i en fullsatt sal. Jag minns att jag tänkte att nej, det här är inte en revolution. Det är antitesen till det och det är så vi kommer undgå slaktkniven. Vi, eller inte så mycket jag, utan de som har valt att stanna kvar. Som har tänjt och tänjt på gränserna, har gjort den här konserten möjlig. Den som var otänkbar några år tidigare. Och härifrån kan allt hända.
