När min son var fem frågade han mig varför vi bor i Sverige.
Jag vet vad han egentligen menar. Varför är VI här? Vi som inte hör hemma här. Vi som borde höra hemma någon annanstans.
I det ögonblicket stod det klart för mig.
Som barn trodde jag att mina vuxna hade svaren. Nu tittade han på mig med samma stora frågande ögon. Och jag har inga svar. Jag vet ingenting.
Jag tog honom till flyktingförläggningen dit vi först kom. Jag visade möblerna vi sov i, visade bilder ur album, förklarade vad krig gör, varför släkten bor på tre olika kontinenter.
Jag är besatt av min historia.
Den glider ifrån mig. Eller om det är jag som glider ifrån den.
Så jag samlar på saker. Minnen. Berättelser.
Så länge jag kan komma ihåg har jag frågat mina föräldrar. Ghesseye mano bego. Berätta min historia. Vad hände? Varför? Varför? Varför?
Ändå är allt fullständigt obegripligt, upphackat, deformerat.
Jag har turen att ha många hem. Många som mina barn kan kalla amoo och khale, fast vi alla vet att det inte är riktigt samma sak.
Frågorna fortsätter viska, skrika i mig.
Vad är arvet till mina barn?
Vad ska vi göra med vår historia?
Vilka berättelser ska vi fortsätta berätta, och vad ska vi glömma?
Jag vill inte att de bara ska ärva mörker. Men jag hittar inte ut till ljuset.
Vem blir bli om vi inte har våra berättelser?
Jag har försökt hitta hopp i framtiden och aldrig lyckats. Men när jag hör mina familjemedlemmar berätta tänker jag att hoppet kanske snarare finns i minnena, i mellanrummen mellan mörker och mörker, små luftfickor som man kan andas in.
Min mormor.
Vid varje kris har jag landat mjukt hos henne.
Jag åkte till henne och jag bad henne berätta min favoritberättelse. Den om när hon sprang från militären.
Om det finns en början är det mormor. Men det fortsätter. Pusselbitarna, minnena, arvet. Förklaringarna till min son. Varför bor vi här och inte i Iran.
Sen åkte vi till Gotland där jag är uppvuxen.
När vi kom till Gotland på 80-talet kom SFI-lärare, volontärer från Röda korset och Rädda barnen på våra fester. De sa att de var glada att vi var där. Och det var väl vi också, fast vi trodde att vi skulle stanna i ett år eller två. Inte tre decennier.
I bilen på väg till gotlandsbåten lyssnar vi på persisk reggae, Abjeez. Sonen frågar vad demokrasi betyder. Och diktatori. Jag säger att demokrasi är när alla får vara med. Diktatori är när bara en bestämmer. Det är som att han fattar nåt som jag inte säger, för efter några dagar frågar han om det är diktatori i Iran.
Vi tar barnen till Iran. Inte för att förklara vad diktatori är, utan för att där finns familjen, kärleken, så mycket fint mitt i allt mörker.
Jag ville visa honom nutiden. Framtiden. Ville ge honom hopp. Kriget är över. men diktaturen ä r kvar, sa jag. Men den kommer inte heller vara för alltid.
Mamma, din slöja har glidit ner, sa han.
Min dotter fem år. Snart måste hon också rätta till sin sjal.
När vi blev förhörda på flygplatsen sa jag åt honom på svenska att inte säga ett ord. Jag såg i hans ögon att frågorna rusade inuti.
När vi kom ut frågade han varför det hängde foton på de elaka på väggen.
När planet lyfte bestämde vi att nu åker vi inte tillbaka förrän det sker en förändring. Det kändes som en upprepning av historien. En andra exil.
Hur blev det så här
Jag förklarar nyheterna för mina barn. Berättar att de elaka fängslar flickor som visar håret, men att deras faster mår bra, farmor mår bra. Jag försöker ge dem trygghet i att det kommer gå bra, men jag ljuger.
Hur blev det så här. De som var så progressiva. Min mamma, min mormor, min mormors mor. Ingen har täckt håret. Hur kunde deras revolution bli så fruktansvärt misslyckad?
Men det vet vi redan. Vi har hört om döden. Jag ber mamma berätta om livet. Berätta för mig vad som hände den där dagen när du tog på dig hijab och sen inte tog av den förrän du kom i exil?
Fiendes fiende är inte din vän
Mina föräldrar har berättat för mig om revolutionen, om olika män med makt, olika vänner som försvann, så många namn, så mycket fakta. Men vad hände med vardagen. Livet som utspelade sig mellan död och död.
Jag bad min pappa berätta om den där gången när han fortfarande var ung och det slutade bra, för jag behöver något som åtminstone innehåller en droppe lyckligt slut.
Minnesfragmentet som ändå slutar lite bra slutar med undantagstillstånd och att en generation känner sig så kvävd att de ser väpnad kamp som det enda möjliga. Att min fiendes fiende är min vän. Att allt är bra bara vi blir av med det här.
Exilens arv kanske är att längta efter det som aldrig kommer.
Arvet är att lägga pussel med fragment av alla andras liv.
För att besvara en femårings fråga.
Mormor har lämnat oss.
Mina föräldrar kommer inte finnas för alltid.
Jag kommer förhoppningsvis lämna jorden före mina barn och de kommer bli kvar med min samling av minnen. Ett par skor från militärkuppen. Ett kasettband melankoli. Brev från amerika. En skolbok. Album med människor som ingen längre minns.
Kanske kommer de sitta på kafé Naderi i Tehran och dricka öl med håret fritt.
Kanske kommer de bygga kojor med sina barn och barnbarn på Gotland.
Kanske kommer de vara över alla frågor och leva i nuet.
Och om inte, kommer de förhoppningsvis lägga sina egna pussel, med fler och ljusare färger än vad vi kunnat ge dem i arv.
Kanske är det exilens arv.