RÅDJUREN, FLICKORNA, eller PLAY & FAIL

Jag skriver skriver och menar läser. Jag läser, med en form av ”fusing” – vilket innebär ett autistiskt sätt att vara alldeles för nära, att misslyckas i upprättandet av distansen mellan jaget och något annat (där detta andra kan vara en person, en sak, ett djur, en text), en extrem form av empati som inte ens kan förstås genom ordet empati.


 

Denna exposition skulle inte handla om autismen, men den är en del av det, av praktiken, den är det som möjliggör det omöjliga i min läsning: att vara för nära, att snöa in, the butterfly is snowed with snow, det är den som gör att jag ändå fortsätter (?)


 

Jag skriver här om det neuroqueera och det autistiska. Jag tvekade kring att placera det i inledningen, jag vet inte vad som är viktigt, jag vet inte vad som kommer ta läsaren in i läsningen. Jag vet inte, men någon sa att det var viktigt, och jag lyssnade, flera röster från olika håll sa att det var viktigt och jag visste inte hur det var viktigt, men jag gjorde som dom sa. Alltså: Jag skriver detta utifrån det neuroqueera och det autistiska. Detta eftersom jag är del av projektet Autistiskt skrivande, och själv skriver med den autismdiagnos jag fick som 28-åring, och skriver utifrån det autistiska, det neuroqueera, som med M. Remi Yergeaus ord innebär:

 


 

”To be autistic is to be neuroqueer, and to be neuroqueer is to be idealizing, desiring, sidling” (Yergeau, 2018, 18).

 


 

I ett annat sammanhang skrev jag:

 


 

Eftersom vi är osäkra på vad “sidling” betyder måste vi googla. Internet säger: ”1. To move sideways: sidled through the narrow doorway. 2. To advance in an unobtrusive, furtive, or coy way: swindlers who sidle up to tourists.” Och ger den svenska översättningen sidospår”. Det verkar alltså som om vi rör oss, sidledes genom en smal dörr, in i en spricka, klämmer oss in. Därinne svindlar vi turister! Eller, vi arbetar med begär och med idealism. Vi omformulerar, genom en sidledes rörelse, en förskjutning, vad detta begär och ideal är eller kan vara.

 

 

 

Jag skriver utifrån en skrivande-läsande position. Där min litteraturvetarläsning infiltreras av min skrivpraktik. Min forskning är en författares försök att bli en litteraturvetare. Jag forskar utifrån en position av att vara en amöba i akademin – i viss stunder affirmerar jag att jag är en trojansk häst, en trixster, eller något annat subversivt. Men oftast landar det i att det enbart är: fail.

 


 

Denna exposition utgår från min havererade avhandling i litteraturvetenskap, som jag nu försöker återvinna i form av ett konstnärligt forskningsprojekt. (En notering: nu vet jag inte längre, om det har havererat, kanske misslyckades jag med misslyckandet? Är jag lycklig nu?)

 


 

Jag skiter i din rättvisa.

 



 

Så säger Sascha till Gusten i Monika Fagerholms roman Vem dödade bambi? (2019). Sascha har just utsatts för en gruppvåldtäkt, där Gusten är en av förövarna, men hon vägrar berätta, vägrar inordna sig i den (nya??) berättelse om berättelsen om våldtäkt som kräver att offret talar, prataromdet, avslöjar, inte skyddar. Och Gusten vill straffas.


Av en slump blev ämnet för min avhandling till slut avgränsat till denna enda roman av Fagerholm. Den handlar om en våldtäkt. Men den handlar inte om en våldtäkt. Den handlar om en liten finlandssvensk ort, kallad villastan. Mitt forskningsprojekt skulle undersöka Fagerholms användning av kollektivitet. Men mitt arbete med romanen fastnar hela tiden i det faktum att jag läser den. Vad innebär det att läsa denna text? Det finns ett etiskt krav, upplever jag. Jag pratar med andra läsare om texten, och vi är många som känner: VAD SKA JAG GÖRA MED DEN HÄR TEXTEN? Det är så mycket våld. Det är som att det knölar sig. Som läsare dras mitt jag in i texten. Den tvingar mig in, gör att min vetenskapliga distans fallerar, om den någonsin funnits där. Texten tvingar mig in i en lek.


Den här expositionen består av spillrorna från mitt försök att vara akademiker.  

 

I ett annat sammanhang försöker jag beskriva min läspraktik sådan som den görs i min roll som lärare i Litterär gestaltning på HDK-Valand/Göteborgs universitet:

Rita Felskis Uses of Literature (2008) och Toril Mois Revolution of the Ordinary (2017) har de senaste åren fått ett stort genomslag inom litteraturvetenskapen. Dessa texter handlar om att läsa ”utifrån texten” eller ”på textens premisser” – som ett brott mot en litteraturvetenskaplig tradition att läsa genom teori.


Litteraturvetenskapen och det skönlitterära skrivandets förhållande till varandra präglas av både avstånd och närhet – en relation som också varierar kraftigt mellan olika tider. Jag lyfter här denna tendens inom litteraturvetenskapen, för att visa på hur det också utanför disciplinen för Litterär gestaltning finns en önskan om att se texter som i sig själva bärare av kunskap. För det är så läsningen inom ämnet vill vara. En läsning där texten står i fokus. Samtidigt är det nödvändigt att utifrån detta ställa sig frågan: Hur öppen kan en läsning vara? Vad innebär ”textens premisser” och hur förhåller de sig till författaren (och en eventuell intention hos denna)? Toni Morrisons Playing in the Dark. Whiteness and the Literary Imagination (1992) handlar om att läsa som svart kvinnlig författare, om läsande i relation till det egna skrivandet, och läsande ur en minoritetsposition. Här synliggör Morrison dels den egna positionen, dels hur en vit manlig författarposition får konsekvenser för hur litteraturen (såväl det enskilda verket som traditionen) utformas. Det blir här tydligt, att texten, disciplinen, tänkandet, också är knutet till den som skriver, tänker, erfar, deltar. Ur ett neuroqueert perspektiv, öppnar Morrisons sätt att genomlysa litteraturen utifrån den egna blicken som en utifrånblick, upp för en möjlighet att på samma sätt kritisera parallellt med ett omfamnande – för Morrison läser trots kritiken, med en form av kärlek. På samma sätt menar jag att en läsning genom en form av fusing, innebär ett radikalt omfamnande, men inte nödvändigtvis en okritisk inställning. Den autistiska läsningen genom en intensiv känsla och ett detaljfokus på ordens ordighet, öppnar för en ny syn på ”textens premisser”.


 

 

I mitt misslyckade försök till avhandling finns ett avsnitt som handlar om leken, det ser ut såhär:

 



Läsning och/som lek.

Jag avslutar detta avsnitt om läsningen – den möjliga, omöjliga, potentiella och konkreta – med en kanske oväntad parallell – den till leken. Jag vänder mig till George Bataille som i ”On the Ambiguity of Pleasure and Play” (1958/2018) knyter samma leken (play) med poesin (poetry), samt med begär och njutning. Jag väljer denna ingång, för att det i Fagerholms språkarbete, finns ett starkt inslag av lek – också när ämnet är brutalt, samt för att våldtäkten relateras till leken genom uttryck som ”lek som gått överstyr” (s. 318). Det konkreta uttrycket, i romanens ytskikt, korresponderar här, återigen, med min läsning och det metodiska arbetet med den. Det som fungerar som en ingång till leken i min läsning är frågan om språklekens eventuella möjlighet till en särskild eller annan kunskap, frågor om lekens etik och grymhet (i förhållande till citatet ur romanen) och huruvida leken kan förstås som (också) negativ, hemsk och tvetydig – och samtidigt relatera till begär och njutning; och slutligen, en vilja att utforska hur forskningen i sig kan ses som en form av lek. Batailles teori bygger till stor del på Sigmund Freuds lustprincip, och en kombinerad fortsättning och kritik av den. Bataille skriver:

Could thinking of play not in essence be the dissolution of all thought? If we introduce play inside thought, do we not precisely distance ourselves from the possibilities of knowledge? (2018, 233)

I wondered earlier whether play could essentially amount to the dissolution of all thought; whether the introduction of play within thought did not systematically depart from the possibilities of knowledge, of understanding. (2018, 235)

Det som händer här är att kunskap och förståelse, genom leken, ifrågasätts. Det är en ståndpunkt som jag läser parallellt med (o)möjligheten till kunskap och förståelse i den lek som gått överstyr som våldtäkten är. För Bataille är leken en punkt, knuten till njutningen, där just kunskap och förståelse, och tanke, upplöses. Det framstår som en punkt, där det inte går att tala eller använda språket på ett begripligt sätt – vilket Bataille också kopplar till Freuds tankar om både det omedvetna och om humor. Att föra in detta till synes helt motsatta det sexuella våldet och de lagar som reglerar detta, innebär en annan ingång – kanske inte alls möjlig! – som rör sig kring ett slags kunskapens gräns, eller det realistiska och trovärdigas gräns. Det är just genom det realistiska och trovärdiga, eller förnekandet av detta, som jag ser en relevant kontaktpunkt. Den njutning och lycka som läsningen av Fagerholms språk genererar (se Beckman, 2019), avslöjar att det finns något i texten som triggar en form av lek. Jag läser denna lek som möjlig, just för att den låter läsaren kliva utanför det trovärdigas och realistiskas gräns. Det är ett kliv som jag förstår som en etisk handling i flera led: det går inte att förstå våldtäkten, därför måste en närma sig den på andra premisser. Den grymma leken, med dess upplösning av kunskapens och språkets kommunikativa logik, är en sådan premiss. Bataille skriver:

In fact, play represented as an ultimate truth goes against the impulse constituting knowledge. Knowledge is founded upon a reality which is reduced if not to necessity at least to the probability that sees play as the unlikely part of the real. It is a matter of emphasizing the unlikely. It is a matter thus of inviting thought to dwell upon what breaks it, what dissolves it. (2018, 247)

Ytterligare en aspekt som knyter Batailles resonemang till min undersökning är frågan om tystnaden. För Bataille är den en den av leken:  

To speak of play does not necessarily lead one to silence, but to discuss it with lucidity entails apprehending, if momentarily, this orientation towards silence, or more accurately towards the moment when we no longer have anything to say. Yet in spite of this I insist it is possible to speak about play. To begin with, this orientation towards silence does not leave us in the abyss. (2018, 238)

Den sista meningen: “this orientation towards silence does not leave us in the abyss”, öppnar upp för en förståelse av tystnaden som en möjlig ingång till talet. Att i ljuset av detta läsa Saschas tystnad – den omöjlighet till tal som präglar hennes handlande – som en öppning in till talet. Vilken sorts tal? Kanske ett annat sorts tal, ett tal som inte, verkar på det rimligas premisser. Ett tal som också är ett skrivande, och ännu mer ett läsande. Ett tal som är en förhandling, med andras språk, i ett försök att hitta en möjlighet att närma sig, cirkla runt, handla, i detta. Jag menar att läsningen, genom leken, skulle kunna vara en sådan handling.

 





Detta har jag tvingats stryka. Det har blivit del av rest-materialet. Jag kan inte slänga saker, pga hoarder. Jag placerade det här.

 

Centrum för denna exposition är en (misslyckad (????)) artikel om hur jag läser homoerotiska begär i Fagerholms roman. Det är en text jag påbörjade med intentionen att vara vetenskaplig. Men queerteorin och genusvetenskapen har faktiskt en lång tradition av att inte kunna hålla distansen till det egna. Ja. Och det biografiska glider in i en fiktion och fiktionen in i en konstpraktik. Artikeln blev en essä, som ändå blev för rörig och personlig.


INSTRUKTION: KLICKA PÅ BILDEN MED DEN TVÅHÖVDADE (O-)FLICKAN ÖVER VARS HUVUDEN REGNMOLNEN FALLER, DÅ KOMMER DENNA RÖRIGA TEXT KOMMA FRAM SOM EN PDF ÅT DIG. 


Jag har funderat över det Lauren Fournier skriver om som Auto Theory i relation till autismen, i en text i tidskriften Astra, den oredigerade versionen av denna text blir kanske en del av denna exposition.


Jag skrev med min egen erfarenhet som ett slags material. Nu är det inte nytt eller ovanligt eller så att författare använder sitt eget liv som material för skrivandet. Som ett exempel kan nämnas hur Henrika Ringbom och Anne-Louise Bosmans formulerar sig i Author Chap 1 (2018). Ringbom skriver:


Fast jag delvis använder mig av självbiografiskt material gör jag inga arkeologiska utgrävningar, försöker varken avtäcka djupen eller berätta ”min historia”. Mina dagböcker har nästan status av material bland annat material. Med hjälp av dem har ett rum växt fram som vidgats och fått fler detaljer med tiden. (s. 14-15)


Och Bosmans skriver:


Jeg bruger min personlige historie som et materiale. Det er det, der lægger sig tæt op ad min konkrete virkelighed eller min mentale virkelighed. (s. 8)


För mig har detta material (dagboken, den personliga historien), då blivit ett referensmaterial i min läsning. Min läsning aktiverar detta material, och materialet triggar en läsning. Relationen mellan läsning och skrivande, input och output, intag och avfall, är ett nu-läge: det sker samtidigt, det är en täthet, det är det traumatiska ögonblicket som fuckar tiden, det är den queert omöjliga uppväxten.

 

Den här expositionen är en autistisk, lesbisk flick-fantasi, en failad essä, en formulering som inte låter sig avgränsas. Det finns inget liv bortom texten (?) Det finns för mycket text i livet, för mycket jag i texten, för mycket av allt.


Skriver till M på fejsbok:


Att vi som är såna outlaws i både konsten och akademin. Vad ska vi göra. Vi ska göra: Akademiskt häleri, vi ska göra häxeri, vi ska vara flickhäxor som pysslar, med besvärjelser och förbannelser. Vi är arga. Ledsna och glada, galna. Osv.


Expositionen består av ett antal texter: huvudtexten om det homoerotiska, att projicera lesbiska begär; och så texten om det auti-auto-teoretiska; kanske ytterligare texter, om den akademiska slumpen kanske. Den består också av min obegränsade pyssel-praktik: en filmad version av den kappa (för info: ”kappan”, den man sveper om kroppen, är här ett ord som används om en textmassa som ska fungera som en omsvepning, en inramning en inledning, till en samling artiklar, i det fall en avhandling utgörs av ex antal artiklar som samlats ihop, jag lockades av idén om en samlande avhandling, en avhandling som är många, men fastnade i inramningen, kunde inte följa spelets regler kunde inte sätta egna ramar, det flöt ut, kappan växte sig in i kroppen, kunde inte skilja kläderna från det inklädda, snö osv…) jag skrev till min avhandling, som totalt kollapsade, som jag skrev ut till ett fanzine; illustrationer av flickor.  


INSTRUKTIONER: FÖR ATT KOMMA TILL AUTI-AUTO-TEXTEN (OBS - DIRECTORS CUT !) KLICKA PÅ BILDEN MED EN TÅRDROPPE SOM FALLER UPPÅT. 

FÖR ATT KOMMA TILL EN TEXT SOM SVARAR PÅ KOMMENTARERNA SOM REDAKTIONEN HADE PÅ DENNA EXPOSITION, MITT FÖRSÖKA ATT VÄNDA MISS TILL LYCKA, MIN LEK MED RESPONSEN OSV: KLICKA PÅ BILDEN AV DEN PEKANDE PERSONEN MED REGNMOLN ÖVER HUVUDET. 

FÖR ALLA REFERENSER SOM INTE LISTATS NÅNANNANSTANS - KLICKA PÅ ANNANASEN.

FÖR MITT CV KLICKA PÅ BRODERIET SOM FÖRESTÄLLER MITT FEJS. 

FILMEN FINNS PÅ SIDAN, JAG TROR ATT DU HITTAR.