ENG

SWE

Möjliga och knappt möjliga rörelser 

Drunken Master och den omöjliga rörelsen

Jag hade en Tai Chi-lärare som hette Ben när jag gick på mimlinjen. Han var en före detta boxare och fast övertygad om att Tai Chi var den mest effektiva av alla kampformer. För att övertyga sina, inte särskilt slagsmålsbenägna studenter om detta, varvade Ben Tai Chi lektionerna med att visa oss kung fu-filmer på VHS.  
 
En av filmerna var Drunken Master där huvudkaraktären, spelad av Jackie Chan, går i lära hos en alkoholiserad mästare för att lära sig 8 olika kung fu-stilar. Den genomgående principen för träningen är att använda obalans och simulerad berusning som ett sätt att förvirra motståndaren. Kampstilarna bar namn som "Guden Tso med det kraftiga halsgreppet" och "Guden Li, en drucken krympling med kraft i högra benet".
 
Jag fascinerades av Chans förmåga att studsa runt i oberäkneliga rörelsesekvenser och att hela tiden pendla mellan att förlora balansen och fånga upp den igen. Det fanns även en humor i filmen som jag tyckte om och som skiljde sig från de annars rätt allvarliga kung-fu filmerna.

I slutet av filmen ställs Chans karaktär inför en ondskefull och livsfarlig motståndare. Dramatiken i scenen förstärks av musiken och för ett tag ser det riktigt illa ut för Chans karaktär. Då ser jag honom plötsligt göra den; den omöjliga rörelsen! Från liggandes på rygg tar han sig upp till stående med rak kropp utan att ta stöd med händerna mot marken. 

Jag blev mållös. Det var den enda rörelse som jag fram tills dess deklarerat som totalt omöjlig. Jag hade bara sett den utföras en enda gång; när Greve Orlok reser sig upp ur kistan i den första Nosferatu-filmen. Jag var dock rätt säker på att skådespelaren fått hjälp, kanske med en planka bakom ryggen, i den scenen. I Drunken Master däremot, såg jag nu hur Chan formligen flög upp från liggandes till stående utan något annat hjälpmedel än förmågan av sin egen kropp.

Jag beslutade mig på plats för att lära mig alla kung fu-sekvenser i filmen. 

Jackie Chan
Jackie Chan var sju år när han placerades på en Peking opera skola i Hong Kong. Han utbildades i akrobatik och kampsport men inte i att lära sig läsa och skriva. Efter examen började han arbeta som stuntman. De berusade kampstilarna i Drunken Master är koreograferade av Jackie Chan och regissören Yuen Woo-Ping.

Nosferatu
Nosferatu är en tysk skräckfilm från 1922 i regi av F.W. Murnau. Murnau ville egentligen filma Dracula av Bram Stoker men fick inte rättigheterna. Han bestämde sig då för att göra en egen version där han ändrade några scener och gav karaktärerna nya namn. Greve Dracula blev till exempel Greve Orlok. Stokers änka stämde senare bolaget bakom filmen och tvingade dem att förstöra alla kopior. Filmen hade dock redan hunnit distribueras till flera länder, och kom på så sätt att bevaras till eftervärlden. 

Videovåld
Det här utspelade sig vid tiden innan internet och att få tag på en VHS-kopia av Drunken Master var inte helt lätt. Det hade införts ett förbud mot olaga spridning av våldsskildringar till följd av debatten kring skräckfilmen Motorsågsmassakern, och kung fu-filmer räknades in som skadligt videovåld.
 
Till sist lyckades jag köpa en VHS-kopia under disk i en videoaffär på Lilla Essingen. Den svenska utgåvan hade döpts om till Örnens klor för att inte anspela på alkohol, vilket kan tyckas lite underligt med tanke på filmens innehåll. Det visade sig att kassetten var delvis avmagnetiserad, men sekvenserna med den 8 druckna gudarna var till större del intakta och jag kände mig mycket nöjd.

Skisserna
Det fanns en videoredigering på Filmverkstan i Stockholm som jag fick använda. Jag spolade filmen fram och tillbaka i olika hastigheter för att kunna studera och teckna av rörelserna i filmen, och ritade in pilar för att komma ihåg åt vilket håll de var på väg. Mitt på sidan, mellan skisserna skrev jag: "om man låtsas förlora vinner man."

Ingenting kändes omöjligt.

Jag hittade skisserna många år senare, nedtecknade på baksidan av en föreställningsaffisch. Jag kom ihåg energin och min besatthet av att bemästra de olika rörelserna.

Jag tog dem som en inbjudan. 

Förskjuter vikten, 
tar sats, 
sätter fart på armarna
och faller, 
provar igen.

Möjliga och knappt möjliga rörelser
Min ursprungliga intention hade varit att använda teckningarna för att lära mig rörelserna så som Jackie Chan utförde dem i filmen. Nu blev fokuset istället att undersöka hur kroppen kunde hamna i de avritade positionerna. Jag valde ut 23 teckningar från planschen som var och en blev utgångspunkt för en fysisk improvisation där moment av obalans skulle ingå. En annan förutsättning var att rörelsen skulle gå att upprepa i en loop. Improvisationerna filmades med en fast actionkamera. 

Jag bestämde inte i förväg hur rörelsen skulle utföras, utan lät skissen, stundens ingivelse och kroppens förmåga styra skeendet. Det blev snart tydligt att vissa skisser var förhållandevis lätta att tolka medan andra blev betydligt svårare. Att göra en baklängesvolt från en brygga visade sig till exempel helt omöjligt, och här blev själva misslyckandet av att utföra rörelsen det material som användes.

Manér
En loopbar del ur varje rörelseimprovisation klipptes ut och gjordes om till animation genom rotoskopi. Det är en teknik där man använder sig av filmade förlagor för att göra animation. Genom att teckna konturerna av rörelserna kunde de återges på ett både naturalistiskt och stiliserat sätt. Det tecknade manéret accentuerar rörelsen och avpersonifierar även i någon mån den som utför den. Det gör att detaljer i rörelserna framträder tydligare; som när tårna spjärnar bakåt för att bibehålla balansen, eller att skulderbladen lättar från marken när benen kickar uppåt. 

Animationerna gjordes med 12 bilder per sekund och saktades ner något i tempo. De placerades in i olika filmade folktomma miljöer och försågs med vita fotoramar för att markera dem som utsnitt i tiden. 

GIF-animationer och loopar
För att få filmerna att spelas upp och loopa automatiskt gjordes de om till GIF:ar, vilket är ett bildformat med just de egenskaperna. Filmerna behöver med andra ord inte triggas för att visas. GIF är en förkortning av ”Graphics Interchange Format”. Det utvecklades redan 1987 för att snabbt kunna överföra bilder på nätet. Egenskapen av att lagra och spela upp serier av bilder i en loop var en bieffekt, men är det som bidragit till att GIF:ar, trots sin låga upplösning, fortfarande används. Rörelsen och repetitionen drar uppmärksamheten till sig, vilket gjort den till ett populärt format för korta, ofta komiska, hälsningsmeddelanden och reklambanners. Jag tyckte att det var ett användbart format för att visa animationerna digitalt. Möjligheten att omvandla några sekunders tecknad film till en perpetuum mobile kändes också lockande.

Loopens sömlösa upprepning bildar ett slags andrum. Frånvaron av början och slut, och den monotoni som uppstår, påverkar upplevelsen av tid. Rörelserna blir en sorts repetitiva besvärjelser där uppmärksamheten kan vandra, upplösas, eller kanske fastna. Det får animationerna att framstå som en sorts tecken för olika tillstånd, möjliga att fylla med egna berättelser.

Det känns som om allt sugs inåt
 
fingrarna
 
revbenen
 
nyckelbenen,
 
ja till och med buskarna, 
 
som inför en ny sats.

Augmented reality
Jag kom i kontakt med det österrikiska företaget Artivive när det fortfarande var en start-up. De ville gärna att konstnärer skulle använda deras app för augmented reality. Tekniken passade bra för att kunna visa GIF animationerna på fler sätt.

Artivive-appen länkar de bilder och filmer som laddats upp i systemet genom bildanalys. När man riktar sin telefon mot en igenkännbar bild mappas filmen som ett digitalt lager över bildytan. Om bilden förändras, till exempel roteras, förändras filmen på samma sätt. Det gör att animationen känns som en integrerad del av den omgivande miljön som man ser genom kameralinsen.

Tekniken gjorde det möjligt att visa animationerna tillsammans med analoga teckningar och målningar vilket var användbart i utställningssammanhang och i böcker. Tekniken knöt också an till processen av att låta en bild ge impuls till rörelse. Teckningarna som extraherats ur animationerna, och som användes för att trigga looparna som augmented reality, blev en sorts pendanger till de ursprungliga skisserna. Öppna för inre visualiseringar och nya fysiska tolkningar.

För att se stillbilderna nedan som animationer i augmented reality behöver du ladda ner Artivive-appen. (Den är gratis).

IOS

Android

View-Master
Jag gick en kurs på Valand som hette "Publikationens utvidgade fält" och bestämde mig för att göra en View-Master med några av de stillbilder som jag extraherat från VHS-bandet med Drunken Master. Till min stora glädje hittade jag en fungerande View-Master på Myrorna och ett tryckeri i England där det gick att beställa bildskivor till den.

View-Mastern är en apparat för stereoskopiska bilder som uppfanns i USA 1939. Varje skiva har plats för 7 bildpar som roteras manuellt med en liten spak. I vissa modeller syns fotografierna genom att man riktar apparaten mot ljuset, i andra finns en inbyggd lampa. Illusionen av djup uppstår av att varje bild är fotograferad ur två gradvis förskjutna vinklar. Det kan göras med en stereo kamera (med två linser) eller med två kameror som placeras bredvid varandra på 65 millimeters avstånd (vilket ska motsvara det ungefärliga avståndet mellan ögonen).

För att göra stillbilderna från VHS-bandet stereoskopiska gjorde jag en digital variant av den processen. Bilderna separerades i olika lager och monterades som en 3D-scen i After Effects. De placerades i djupled som i ett tittskåp, justerades i storlek och fotograferades sedan med en virtuell kamera ur två olika bildvinklar. Det stereoskopiska formatet ger bilderna en skulptural kvalitet. De framstår också som mycket större än den lilla fysiska apparaten man håller i sina händer. View-Mastern stänger även ute alla övriga synintryck, vilket skapar en närhet till scenen man ser och en upplevelse av att blicka in i en annan värld.

Den begränsning och koncentration som View-Mastern och det stereoskopiska formatet erbjöd kändes som ett passande sätt att förvalta och visa det en gång så exklusiva bildmaterialet. Förutom sex stillbilder på Jackie Chan använde jag en bild på Greve Orlok när han utför den omöjliga rörelsen. Till bildskivan finns även en booklet i klassiskt View-Master snitt med bildbeskrivningar av de olika scenerna.

Trial and Error och Experimentet
Momentet av obalans och att tappa kontrollen intresserar mig eftersom det etablerar en direkt kontakt med att något händer på riktigt. När allt fungerar reflekterar vi inte över det, men när något blir fel och det uppstår ett hack i flödet, skärps vår uppmärksamhet på det som händer i stunden och känslorna väcks. 

I Drunken Master används balans och obalans som ett sätt att förvilla en fiende. Oberäkneligheten i rörelserna gör det svårt för en motståndare att bedöma vad som ska hända härnäst. Det påminner om hur vissa djur simulerar att de är skadade för att locka bort en fara från sina ungar. Det avvikande i rörelsemönstret drar uppmärksamheten till sig och får dem att framstå som ett lätt byte.

Skisserna blev till nycklar i arbetet med projektet Möjliga och knappt möjliga rörelser. Deras uttryck av tilltro till alltings möjlighet skapade en inspirerande motvikt till den egna kroppens förmåga. En skiss av en rörelse ställs i någon mån fri från sitt ursprungliga sammanhang. På liknande sätt som när man byter plats på bokstäverna i ett anagram eller provar att läsa ett ord baklänges, blev skisserna till impulser för att utforska kroppens rörelser snarare än att försöka återskapa något på förhand bestämt.

Att förlora balansen och släppa kontrollen var en metod för att skapa materialet, men de fungerade också som ett sätt att utmana och överraska mig själv. Avfilmningen gjorde det möjligt att fånga den kvalitet som finns i det ögonblickliga och oberäkneliga och överföra den till animation. Att materialet skulle loopas var en grundförutsättning eftersom jag ville använda mig av GIF:ar som visningsformat. Loopen gjorde det också möjligt att studera och lyfta fram detaljer av rörelserna, vilket får ytterligare en dimension när de visas i augmented reality.

Fascinationen av ”det omöjliga” har varit en utgångspunkt för arbetet. Gestalten som detta begrepp tagit i form av Greve Orloks och Jackie Chans rörelsekapaciteter kan ses som en symbolisk inspiration. Det är dock den egna kroppens försök och förmåga, med de möjligheter och begränsningar det inneburit, som varit det centrala för arbetet. Värderingen av att lyckas eller misslyckas har inte varit avgörande, utan intresset har snarare riktats mot hur de olika försöken tagit sin form.

Det oförutsedda och avbrottet från en ursprunglig intention kan bidra med värdefullt material och nya idéer. Projektet Möjliga och knappt möjliga rörelser och de sätt som det har utvecklat sig, kan i högsta grad sägas vara ett resultat av den principen. 

”Ingen vet vad experimentet är värt, men det är väl bättre än att sitta på sina egna händer, inbillar jag mig”. Jag vet inte var citatet kommer ifrån men det är ett uttryck som följt med mig över tid. Det rymmer en sorts hoppfull förväntan, men också en öppenhet inför vad som komma skall.

Ovetskapen om utkomsten är liksom själva poängen.