mor är rar

jag vet hur folkhemmet luktar

av tina carlsson

mor är rar 

makarna

Palme

du skrattade! [mor]

 

Du skrattade mycket. Mest skrattade du med dina vänner Berit och Marianne. Ni var arbetskompisar och arbetade samma nattskift ”uppe på BB på lasarettet”. Schemat för era nattskiften innebar att ni arbetade två nätter i rad och därefter var ni lediga i tre nätter. Din vita vårdbiträdesrock brukade hänga på en krok i badrummet. Den luktade svagt av hårsprayen som du använde i det tuperade håret. Till den vita rocken, som var ganska kort, hade du nylonstrumpor och ett par vita bekväma skor. I rockfickan låg en Pix tablettask som jag brukade nalla ur när du låg och sov efter dina nattpass.    

 

Efter ett nattpass sov du fram till eftermiddagen. När du inte arbetade på BB eller sov skötte du hemmet. På vardagarna hade du lunch och middag färdig till pappa när han kom hem från jobbet. Innan maten brukade han lägga sig en stund på soffan, då brukade jag snöra av honom skornaPappa var ofta borta på olika möten, om det inte var med facket så var det med partiet. Då saknade jag honom intensivt. Jag var pappas flicka

 

Ibland hände det att du spelade Bingo med dina vänner. ”Ikväll är det Bingokväll”, sa du och klädde upp dig och försvann sedan glatt ut. Då och då kom du hem med vinster. En gång kom du hem med två sovsäckstecken. En storvinst. Passade perfekt för våra campingsemestrar, sa du och skrattade. Om somrarna brukade vi bila med husvagn genom Europa, målet var Riva del sol eller La Serra i Italien

 

Från en av dessa semestrar minns jag hur du och din kompis Marianne skrattade hejdlöst när du, med pappas hjälp, försökte stjäla ett ovanligt stort vinglas från restaurangen på La Serra. Planen misslyckades; en kypare upptäckte pappa när han plockade upp glaset från gräset strax utanför staketet som omgärdade restaurangen, där det hamnat efter att du hade prånglat ut det genom staketet. Det hejdlösa skrattet gällde pappas fumliga försök att förklara för kyparen hur glaset hamnat där och vad han skulle göra med det. Glaset skulle du ge din pappa som ett skämt för att han brukade dricka stora glas med konjak.


Du tyckte om minnessaker och det hände att du tog med dig småsaker från de platser vi besökte på våra bilresor genom Europa. Små askfat eller andra ting från restauranger, kaféer eller campingplatser kunde obemärkt smyga sig ner i din handväska.

 

Vissa dagar kunde du sitta timtals (i alla fall kändes det som timmar) på den svarta puffen vid det låga bordet i vårt vardagsrum, med en cigg i ena handen och telefonluren i den andra och prata med dina kompisar. Prat (Vad pratade ni om?) och skratt (Vad skrattade ni åt?) om vartannat. Du skrattade också mycket tillsammans med dina systrar. Särskilt med din storasyster Elvy. Ibland om somrarna trängde du och hon ihop oss barn i hennes bil och åkte på badutflykt. Röken låg tät i bilen och tillsamman med ert intensiva pratande och skrattande omslöt den er som en kokong. I den medhavda fikakorgen fanns hembakade bullar och Mariekex samt apelsinsaft till oss barn och kaffe till er.

 

Jag skrattade inte så ofta med dig. Förstod inte vad du eller ni skrattade åt. Men jag minns ett tillfälle då jag skrattade åt dig. Pappa hade köpt en liten röd Fiat 500 till dig. Men fast att du sedan långt tillbaka hade körkort var du ovan vid att köra bil. När vi åkte bil med familjen satt du alltid i passagerarsätet och i förarsätet satt alltid pappa. Vi bodde i en rondell och vid din första åktur i din Fiat 500 kunde du inte få ordning på gasen och kopplingen och bilen gjorde små skutt runt rondellen. Det såg roligt ut och tillsamman med pappa och stod jag smålog åt dig på trappan till vårt röda tegelhus. 

 

 

 

 

far ror

rosen

 

Lisbeth och Olof Palme går längst fram i 1 majtåget. På deras bröst sitter en stor röd tygros, den påminner mig om den röda knappnålen som du bar i ditt kavajslag. Som barn tänkte jag på nålen som ett hemligt tecken mellan dig och de andra med likadana nålar. Liksom du gick de på ett oändligt antal möten. Jag var stolt över dessa möten. Du var så övertygad. Världen skulle bli bättre.


Olof Palme ler och i händerna framför sig bär han två röda rosor. Han är på väg framåt. Jag tänker på de rosor som du brukar lägga på mammas gravsten. En enkel röd ros lite snett över gravstenen med hennes namn.

 

 

 

farmor!

 

En dag när jag viker ihop en hög nytvättade vita lakan, upptäcker jag två små svarta initialer ordentligt textade med märkpenna i ett av de nedre hörnen på ett av lakanen. Det står GC. Det tar en stund innan jag inser att de står för min farfars namn Gunnar Carlsson. Troligtvis har lakanet blivit märkt med farfars initialer på ålderdomshemmet, där han bodde sina sista år i livet, och lakanet har förmodligen hamnat hos mig när jag och mina syskon delade sakerna efter farfar. Trots att de svarta initialerna är små och gömda i ett hörn känns de brutala mot lakanets vithet. De står också i stark kontrast till det i vitt broderade monogrammet på lakanets överkant. 

 

Monogrammet består av ett A som i Astrid, C som i Carlsson och ett G som i Gunnar. A:et som står till vänster om C och G, kan ha broderats dit innan farmor träffade farfar. När farmor var ung var det brukligt att kvinnorna skaffade sig en brudkista bestående av sänglinnen och dukar och oftast broderade de dit sitt förnamns initial innan de visste vems initial som skulle stå vid sidan om. Förutom monogrammet har lakanet, eller mer korrekt överlakanet, en virkad vit spets på den överkant som är tänkt att vikas ner över täcket. 

 

Farmor var fylld av omsorger. Detta tog sig uttryck i ett vardagligt och oavbrutet görande i bakgrunden av leken och hyssen som farfar hittade på med oss barn. Hon växte upp på en liten gård, men redan som mycket ung började hon arbeta inom tekoindustrin i Borås, närmare bestämt på på Eisers strumpfabrik. I femtioårsåldern drabbades hon av skelettcancer och fick operera bort en stor del av den högra ansiktshalvan, vilket bland annat innebar att hon blev enögd, och förlorade den syn som krävdes för arbetet på fabriken. Efter det var hon hemma, har pappa berättat.

 

Efter operationen bar farmor en ansiktsprotes. Protesen var fäst uppe på den högra kanten på den högra glasögonbågen och ersatte ögat, ögonhålan och kinden. Inför natten när hon tog av sig glasögonen brukade hon sätta en stor vit kompress över den bortopererade ansiktsdelen. 

 

Eftersom protesen endast var fäst uppe på kanten av glasögonbågen, fanns det en glipa mellan protesens nedre kant och kinden där dryck och mat kunde sippra ut. Hon brukade hålla en servett mot kinden som fångade upp maten och vätskan som sipprade ut under kanten. Farmor som inte ville vara till besvär för oss andra brukade äta lite avsides. När vi åt i köket satt hon halvt bortvänd från köksbordet och använde den utdragna skärbrädan som bord och i finrummet satt hon i soffmöbeln istället för vid matbordet med oss andra. Hon bad också sin bordsbön i tysthet för sig själv. När vi alla hade bänkat oss till bords brukade farmor sitta stilla ett kort ögonblick med sina båda händer vilandes i knät med blicken nedåtvänd. Hennes bön var mycket kort och uppmärksammades inte av oss andra.


Det var farmor som skötte om familjegravarna. Den viktigaste graven var dottern Gunnels,som dog i följder av scharlakansfeber när hon var 8 år. Gunnel var hennes äldsta barn. Senare fick hon också sköta om sin svärdotters grav, ett barnbarns grav och sin yngsta dotters grav. Hon skötte gravarna med omsorg; efter att ha rensat bort ogräs och satt dit färska blommor eller bytt en krans stod hon stilla ett kort ögonblick med händerna knäppta framför sig med blicken nedåtvänd, precis som vid den tysta bordsbönen.

 

Farmor bakade fantastiska smördegskakor och sockerringar. I vissa av kakorna var det en klick sylt eller gelé. Kakorna packade hon noggrant i burkar med smörpapper mellan varje lager och förvarade dem sedan i frysen. När det skulle bjudas på kakor till kaffet tog hon fram dem i god tid för att de skulle vara tinade lagom tills de skulle ätas.

 

Farmor tyckte om att titta på tv, medan farfar kallade tv:n dumburken. Särskilt retade han sig på ett allsångsprogram med en körledare som hette Kjell Lönnå. Det hände att han stängde av tv:n mitt framför näsan på farmor. I hemlighet höll jag med honom. Det verkade vara ett dumt program. 

 

Förlåt farmor!

astrid och bofinken jakob

 

Under sommarmånaderna brukade farmor Astrid tillsammans med farfar vistas i ”farfars stuga”I stugan fanns ett pyttelitet kök där hon lagade mat på ett enkelt gasolkök. Matvarorna förvarades i ett svalt utrymme under golvet i köket. Jag minns mest henne ståendes i köket över grytorna, eller så diskade hon i den orange plastbaljan ute på verandan. Farfar satt ute i rummet och lyssnade på radion, om han inte låg ute i hängmattan och sov, med den svarta baskern neddragen över ansiktet. 

 

Verandan var smal och löpte längs med stugans ena sida. Där sköttes disk såväl som tvagning, och i farfars fall den dagliga rakningen. Stugan hade ett högt läge med utsikt över en tät granskog. Under flera somrar fanns det en bofink som farmor på något vis hade lycktas tämja. Eller tam var den ju inte; men om farmor ställde sig på verandan och lockade på den kom den utflygande ur skogen och satte sig på hennes framsträckta hand. Hon matade den med bröd eller fågelfrö. 

 

Jakob hade hon döpt den till. Tidigt om morgonen kunde det hända att Jakob satte sig på fönsterbrädan och pickade uppfodrande på fönstret tills farmor kom ut med mat. Jakob åt aldrig ur någon annans hand än farmors. Om vi ville se när den lilla fågeln kom flygandes ur skogen för att landa på hennes hand måste vi lova att vara blickstilla och alldeles tysta, annars skrämdes den iväg.


vithet 

 

Jag står vid långsidan av en fotbollsplan, alldeles utanför den vita breda linje som ramar in planen och sätter gränsen för när en boll är ur spel. På planen springer barn mer eller mindre entusiastiskt efter bollen. Jag är förälder till ett av barnen och bredvid mig står andra föräldrar till andra barn. Vi tittar alla mer eller mindre engagerat på spelet som pågår på planen, ibland skickar vi iväg ett hejarop. Kom igen! Heja! Hejaropen blandas med vardagliga samtal om barnens skola, läxor, maten i bamba och så vidare. Samtalen formar en gemenskap om små och ibland större bekymmer som rör barnen som vi tillsammans iakttar på planen. Alla i lilarandiga speltröjor och svarta shorts. Det blir paus i samtalet koncentrationen riktas omigen mot barnen och spelet. Heja! Kom igen! Samtalet återupptas igen. En förälder vänder sig till mig och säger i glad och uppmuntrande ton: Tänk, det syns ju nästan inte att Simons pappa är turk. I en sekund faller jag in i den känsla av lättnad och glädje som tonen förmedlar. Ja, tänk, vilken tur… 

 

fågelsång

 

Tjy! TJYY! Hör du? Hör du storlommen? I stugan med det skymmande försommarlandskapet utanför fönstret uppmärksammade farfar mig på storlommens klagande läte som kom nerifrån sjön. Sjön låg mörk och blank och omringades av en svart skog. Den sötaktiga doften från pors blandades med en svag lukt av dy och på vattenytan låg näckrosorna alldeles stilla medan insekterna blixtsnabbt rörde sig över den blanka svarta vattenspegeln. 

 

Med farfar (snickarkungen) var naturen fylld av mystik. I skogen fick en lära sig att röra sig varsamt och prata med låg stämma. Vid skogspromenaderna hade han alltid med sig sin promenadkäpp, och med en hand i byxfickan och den andra om käppen svängde han käppen i vida svängar. När den snuddade vid marken fungerade den mer som en taktfast markering än som ett stöd. Då och då stannade han upp och tittade ut över landskapet och pekade med käppen på spår och lämningar av olika djur. 

 

Förutom att iaktta spår av djur lyssnade farfar intensivt på fåglar. Rätt som det var kunde han stanna upp och fråga: ”Hörde du bofinken?”. Han talade väldigt sällan om fåglarna i termen av fåglar; för honom var det rödhaken, koltrasten, den svartvita flugsnapparen, spoven eller någon annan art som fanns i landskapet runt hans lilla stuga, Enhagen. Den bestämda formen hänvisade inte heller i första hand till artbestämningen utan till den specifika fågelindividen. Om en flyttfågel inte återkom något år konstaterade han detta sorgset med en liten suck,  samtidigt som han kunde glädjas åt en ny fågelindivid som dykt upp samma år. 

 

Fågellivet är också ett av pappas stora intressen. Inte så att han är en ornitolog eller fågelskådare, men fågellivet runt hans stuga i Björketorp upptar honom på samma vis som hos farfar. Jag har ett särskilt minne tillsamman med pappa: 

 

Jag är cirka sju år och under farfars äppleträd vid Enhagen står jag och pappa böjda över en mycket liten och naken fågelunge som har trillat ur boet. Näbben gapar och över den rosa kroppen, som rör sig svagt, kryper svarta myror. 

– Pappa, rädda den! ber jag 

– Den är för liten och för skadad för att räddas, svarar pappa. Om vi lägger tillbaka den i boet så kommer den att knuffas ut av sin mamma, fortsätter han. Och den är för liten för att vi skall kunna mata den, förklarar han. Något har gått galet, vi måste ha ihjäl den. Den plågas, förstår du… Förstår du?


Pappa hugger ihjäl fågelungen med kanten av en stor spade, och sedan gräver vi ner den invid äppleträdets stam. 

 

snickarkungen

 

En dag när jag viker ihop en hög nytvättade vita lakan, upptäcker jag två små svarta initialer ordentligt textade med märkpenna i ett av de nedre hörnen på ett av lakanen. Det står GC. Det tar en stund innan jag inser att de står för min farfars namn Gunnar Carlsson. Troligtvis har lakanet blivit märkt med farfars initialer på ålderdomshemmet där han bodde sina sista år i livet, och lakanet har förmodligen hamnat hos mig när jag och mina syskon delade sakerna efter farfar. Trots att de svarta initialerna är små och gömda i ett hörn känns de brutala mot lakanets vithet. De står också i stark kontrast till det i vitt broderade monogrammet på lakanets överkant.

 

Monogrammet består av ett A som i Astrid, C som i Carlsson och ett G som i Gunnar. Trots att de svarta initialerna är små och omsorgsfullt placerade i ett  hörn känns de som ett intrång i farfars liv. På ålderdomshemmet var farfar inte särskilt omtyckt. Han var en besvärlig och vresig gubbe som tyckte att vårdbiträdena bråkade med honom. Bland annat vägrade han att duscha. Grunden till vägran fanns i förklaringen att han inte hade arbetat den dagen utan suttit still på en stol. Därför behövde han inte heller tvätta sig. ”Att sitta på en stol blir en inte sketen av”, kluckade han flinande om vi frågade honom varför han vägrade att duscha. 

 

På åldershemmet satt farfar oftast rätt upp och ner på en stol med de stora nävarna vilandes i knät. Han var stolt över de grova händerna som han fått i arbetet som byggnadssnickare. Sin bana som snickare började han som 11-åring, då han fick vara hjälpreda åt sin pappa när denne under spanska sjukans härjningar, åren 1918-1920, hade fullt upp med att snickra likkistor. Kistorna gav extra inkomst till familjen, har farfar berättat. Familjen bestod av mor och far plus tolv barn.

 

Farfar satte stort på värde på hantverksarbetet, vilket gick i arv till pappa som arbetade som elektriker. Att arbeta med händerna var något fint som en skulle vara stolt över, ansåg såväl farfar som pappa. De var också stolta över vårt röda tegelhus  på Saffrangången 28 i tekostaden Borås. Huset byggdes i slutet av 60-talet av pappa och farfar, samt med en hel del handräckning från pappas arbetskamrater; som "murarn" och "målarn". Av detta minns jag mest att det var roligt att sitta bredvid farfar och ”räcka spik”. Då satt en vid spiklådan och när spiken som han hade i handen och i munnen tog slut räckte jag över nya till honom. 8 tumsspik slogs i med två slag. Bang, bang! Av farfar lärde jag mig att en hammare ska hållas så lång ut på skaftet som möjligt, detta ger mest kraft i slaget.

 

Av farfar lärde jag mig också att det inte lönar sig att vara arg på döda ting. När jag en gång svor över ett ventilgummi som krånglade när vi tillsammans lagade en cykel sa han: ”Svär inte över döda ting, för de ä de inget lönt med”. Farfar var en naturmänniska som hade respekt för allt levande. När en gick i skogen tillsammans med honom hade han en käpp med sig och förutom att svinga den taktfast vid varje steg använde han den till att peka ut spår från olika djur. ”Titta, här har en räv passerat”, kunde han säga och samtidigt peka med käppen på ett spår i marken, eller ”Titta där, det är en lega efter ett rådjurskid” och peka på en tillplattat gräsplätt i det annars höga gräset. En natt rusade han ut i sin ljusblå blanka terylenpyjamas med bössan i högst hugg och sköt i luften för att skrämma iväg en räv som var ute efter ett kid. Han hade hört på hindens läte att det var fara å färde, berättade han senare. Troligtvis var det samma räv vars ungar han brukade mata med sardiner som han ställde på ett fat på den pyttelilla gräsmattan på stugans framsida. Där satt han sen i skymningen  vid bordet framför fönstret å glodde efter ungarna. Om ungarna dök upp kunde han väcka en med ett viskande: ”Kom, så ská ru få se nå märkvärdigt”. Så kröp en upp i farfars knä och blev sittandes där gloendes med honom på rävungarna medan de glufsade i sig sardiner.

 

I farfars rum på hemmet hängde moraklockan som tidigare hängt i finrummet hos farfar och farmor. Farfar hade alltid varit noggrann med att varje kväll vrida upp klockan. ”Jag vaknar om den inte tickar”, sa han allvarligt. Det dygnet som han dog var det ingen på hemmet som vred upp klockan. När jag dagen därpå skulle ta farväl av honom var tystnaden i rummet kompakt. Jag tänkte på hans allvarliga ord och oroade mig för att han kanske inte skulle kunna komma till ro. Det som lugnade mig var hans orubbliga tro på att det inte fanns något liv efter döden. Vid 95 års ålder var farfar färdig med livet och önskade inget mer än att få dö. ”När jag ä dö kommer jag var som ett trä i skogen, mer ä det inte med de”, sa han. Vid begravningen snurrade en svart husfluga envist runt kistan, som när den väl bestämt sig för att lämna kyrkan tog ett varv runt mig och mina syskon, som satt på första bänk, för att sen fortsätta ner genom kyrkogången och till slut försvinna ut genom kyrkporten. Senare frågade jag min syster om hon också lagt märke till flugan. Farfar, menar du? svarade hon och log.

 

bland vättar och troll

 

Farfar (snickarkungen) var lite småtokig och mycket svag för sina barnbarn. När jag och min syster i tidiga tonåren uttryckte en längtan efter en egen häst, köpte han en till oss var. Trots att det inte var särskilt dyra hästar, satte köpet ett rejält avtryck i farfars kassa. Hästarna köptes av en hästuppfödare utanför Varberg. Den ena var en stickelhårig unghäst som inte var inriden och den andra ett brunt sto som gått med en hingst och inte blivit dräktig, och som därför klassades som ointressant för hästuppfödaren. Hästarna placerades på gården Surtedal där farmor var uppväxt och där hennes bror numera låg på sofflocket och tjänade pengar på skogen medan ardennerhästen ute i lagården stod upp till skanken i sin egen skit. För övrigt det enda djur som numera fanns på gården. Att stalla hästarna i ett ridhus eller annan gård som inhyste hästar var det aldrig tal om. Det fanns det inga pengar till.

 

På somrarna togs de bägge hästarna på sommarbete till torpet som pappa hyrde av sin systers man. Torpet var omodernt och endast utrustat med utedass, fotogenlampor och ett gasolkylskåp. Åt ett håll sträckte vida ängar ut sig och i skogsbrynet vid ängarnas slut löpte en stenmur. Pappa och farfar förstärkte inhägnaden med taggtråd som spändes mellan stolpar längs med stenmuren. Att tillverka stolpar och slå dessa i marken var ett mödosamt arbete som krävde många arbetstimmar. Åt det andra hållet fanns tack och lov sjön som fungerade som inhägnad. 

 

Vid ett senare tillfälle när pappa behövde yxan som använts vid stolptillverkningen var den försvunnen. Hur han än letade längs staketet där han mindes att han använt den senast, kunde han inte hitta den. Den var borta. Men rätt som det var, har pappa berättat, sjöng det till i hans ryggrad att nu kunde han hämta yxan. I en inre syn kunde han se hur yxan låg dold i ett högt gräs invid en av stolparna av staketet. Pappa släppte vad han då hade för händer och gick raka vägen till stolpen. Precis som synen visat låg yxan väl dolt i gräset invid stolpen. Enligt pappa var det vättarna som gömt yxan för honom, för att skydda honom från olycka. Nu var faran över och han kunde använda yxan igen utan att riskera att skada sig.

 

kass klass smaki folkhemmet

 

På min vind står en Haas & Czjzek servis av Böhmisk kvalité noggrant nedpackad i en brun banankartong. Servisen innehåller fyrtiosex delar; tolv flata och tolv djupa tallrikar, tolv assietter, två karotter, sex avlånga uppläggningsfat i olika storlekar, en soppterrin med hänklar och en såsskål. Servisen har hanterats varsamt och är i oklanderligt skick. Den är tillverkad någon gång mellan 1930-1945 i Böhmen, i nuvarande Tjeckien. Dekorationen av ljusblå blommor med rosalila inslag och blågröna blad är handmålad. Längs servisens kanter löper en guldkant. 

 

Servisen stod tidigare i finporslinsskåpet i finrummet hos mina farföräldrar. Eftersom de sällan hade middagsbjudningar blev det inte så ofta tillfälle att använda servisen. Desto flitigare använd var kaffeservisen, med den dukades det på kaffekalasen som oftast gick av stapeln vid någons födelsedag. Då hände det också att groggbordet med Explorer Vodka och Coca-cola dukades fram. Till kaffet bjöds det på hembakade smördegskakor, kanelbullar, drömtårta och köpetårta. När det var min födelsedag fick jag välja köpetårta. Då blev det en Schwarzwaldtårta; en dröm av maräng, choklad och grädde. Tårtan andades lyx och packades i en vacker tårtkartong på kondiset nere i stan och blev upphämtad av pappa med bilen på väg hem från jobbet. De spröda smördegskakorna var bakade av farmor och kom välpackade i plastlådor tillsammans med farmor och farfar i deras folkvagn. Mellan varje lager av kakor hade farmor omsorgsfullt lagt en bit smörgåspapper som var noga tillklippt och anpassad efter formen på plastlådan. Bullarna och drömtårtan bakades och stoppades i frysen av mamma i god tid till kalaset.

 

Endast vid enstaka högtidliga tillfällen, som till exempel vid jul, kunde finservisen med de förgyllda kanterna tas fram från skåpet i finrummet. Då dukades det också vid matbordet i finrummet. Dock har jag aldrig varit med om att soppa serverats ur soppterrinen, den var som ett mysterium som stod och glänste för sig själv ovanpå finporslinsskåpet. De kokta ’potäterna’ serverades däremot vid dessa tillfällen ur en av servisens två karotter. Ur den andra karotten serverades de kokta grönsakerna, oftast morötter eller ärtor. När farfar skickade vidare karotten med potatis runt bordet brukade han, som ett finstilt skämt och med ett fniss, fråga på förstärkt västgötska: ”Ska dä va nöra potäter, äller?” Gärna med betoning på 'potäter' som upprättade ett samband till ett kärt hem där det sas 'potäter' utan fniss. 

 

I ljuset av hemmet där en sa 'potäter' kan en förstå längtan efter guldkanter och det söta. Farfar växte upp i en familj med tolv syskon på ett torp med ett rum och kök och en ko. I familjen var skor en bristvara och vid middagsbordet kunde min fnissande farfar, med en viss stolthet i rösten, berätta om hur han som barn om vintern fick springa barfota till skolan. ”Då gick dä snabbt som satan till skolan” sa han fnissandes så axlarna for upp och ner. På hemvägen, berättade han vidare, kunde han sedan med förundran följa sina isiga fotspår. Frosten som i gryningen hade smält under hans bara fötter frös i morgonkylan till is och fanns mitt på dagen kvar som isiga fotavtryck på den annars upptinade stigen. 

 

Även om servisen från Böhmen inte användes särskilt ofta, så var det, i så väl mitt barndomshem som i mina farföräldrars hem, viktigt att duka fint med en enhetlig servis även till vardags. Om karotterna var av annan sort eller udda som en sa, var däremot inte så noga. Grytor som till vardags ställdes direkt på bordet ursäktades på helgdagar med en kommentar: ”Vi gör väl det lite enkelt idag”.

 

Som tonåringar hände det att jag och mina syskon, som ett skämt oss emellan, retades med pappa och dukade med udda tallrikar eller glas, vilket då suckandes kommenterades av honom som slarv och en fick göra om. Till den enhetliga servisen hörde också det fina bordsskicket. En gång i bilen hem från ett högtidligare tillfälle, berättade pappa med stolthet i rösten för mig och mina syskon att vår moster retat sig på mitt bordsskick. Hon menade att jag var lite fin i kanten. Jag åt med kniven i höger hand och med gaffeln i vänstern och tuggade med stängd mun. Jag stoppade inte heller kniven i munnen eller ”görade” runt maten på tallriken. Jag minns att pappa utvecklade resonemanget med att den grillade kycklingen eller de grillade revbenen, som vi oftast åt framför tv:n på fredagskvällar, kunde ätas med händerna. I övrigt var det kniv och gaffel som gällde. Resonemanget hörde ihop med att jag under denna specifika middag, inte vågat använda händerna för att hålla fast kycklingbenet, som ideligen gled undan mina ansträngningar att med hjälp av kniv och gaffel få loss köttet från benet.

 

Vid de högtidliga tillfällena då det dukades med finservisen användes gärna en vit linneduk och servetter, som (om det inte var jul eller påsk då de var röda respektive gula) gick ton i ton med porslinets dekor. Extra festligt tyckte jag som barn att det var när servetterna stoppades i glasen och stod upp som glada vippor. Då var det också roligt att hjälpa till med dukningen och försöka få till den där vippan så tjusigt som möjligt. Jag ville att den skulle påminna om en utslagen blomma, den fick förstås inte sloka men heller inte vara för lite ”utslagen”.

 

Till servisen i banankartongen hör också en samling av silverbestick. De kom i de avlånga paket som varje jul och födelsedag överräcktes från min farmor och faster till mig och min syster. Även om paketen inte orsakade eufori hos oss kände vi en viss andakt när vi öppna dem och plockade fram den vita papplådan som när en försiktigt tog av locket blottade ett rosa silkespapper som mjukt omslöt en sked, gaffel eller kniv i silver. En förstod att silvret var viktigt och att det hade kostat en hel del.Så en tackade fint och neg. Efter arton år hade jag sjuttiofyra stycken silverbestick. Tolv stora skedar, gafflar och knivar av varje sort plus tolv mindre skedar, gafflar och knivar av varje sort. De förra för huvudrätter och de mindre för förrätter. Till silvret sydde min faster ett mjukt förvaringsetui i röd filt. Ett fack för varje bestick på ett längre tygstycke som sedan kunde rullas ihop och knytas om till ett stycke som sedan skulle förvaras i finskåpet tillsammans med finservisen. 

 

 

 

 

lingon på en tuva

 

Förutom intresset för fåglar och djur intresserade sig farfar för skogens ”nyttoväxter”. Tecken på om det blev svamp- eller lingonår iakttogs och kommenterades återkommande. Särskilt viktigt var lingonen, för årets husbehov av lingon plockade en själv i skogen. Å, vad en minns dessa långsamma, varma och kliiga sensommardagar då en tvingades vara i skogen medan litervis av lingon plockades. Hur protesterna avfärdades och hur en fördrev tiden med att dra upp långa grässtrån som en sedan sög på. Den köttigare nederdelen av strået smakade tröstande sött. 

 

Vid ett tillfälle räddades jag av farfar, som trots sitt intresse för nyttoväxter inte var särskilt road av bärplockning. Han fyllde helt enkelt spannen med mossa och ovanpå den plockade vi gemensamt ett par lager av lingon som dolde mossan. Sen låg vi gömda under en gran resten av dagen och lekte med kottar. Kottarna var olika djur som flyttades runt i hagar, utfodrades eller annat som en kunde hitta på. Farfar var bra på att leka, tillsammans med honom var det lätt att glömma värmen, klådan och lingonen som skulle plockas.