Exposition

mapping, forgetting and failure (2025)

Marcia Nemer
Marcia Nemer Jentzsch

About this exposition

en
In the last days of June 2024 I learned something I would rather not know. Aware that the act of forgetting is something that often simply happens, I started a daily practice of checking if I could still remember what I would like to forget. The question I found myself asking as time passed and I failed is if the desire to remember is what makes us forget. or In the last days of June 2024, I learned something I would rather not know. Something I wanted to forget. Aware that the act of forgetting is something that often simply happens, I start a daily practice: at the end of each day I sit down, stamp a date on a notebook page and take note: Do I still remember? I write using charcoal, a material that has little permanence. To work with charcoal is to constantly fight its desire to go away. Every night I take the time to see if I can still remember what I would like to forget. I know how to remember, I don’t know how to forget. I do nothing to forget, I simply let time pass and register the presence of this thing I now know. I don’t know how to actively forget, and I choose not to learn ways to do it. I wait for it to happen. As time passed and I failed, I found myself asking if the desire to remember is what makes us forget. I fail over and over again. I still remember.

sv
I de sista dagarna av juni 2024 lärde jag mig något jag helst inte ville veta. Medveten om att glömskan ofta inträffar inledde jag en daglig praxis för att kontrollera om jag fortfarande kunde minnas det jag helst ville glömma. Frågan jag fann mig själv ställa, när tiden gick och jag misslyckades, var om det är just önskan att minnas som får oss att glömma. eller I de sista dagarna av juni 2024 lärde jag mig något jag helst inte ville veta. Något jag ville glömma. Medveten om att glömskan ofta inträffar inleder jag en daglig praxis: i slutet av varje dag sätter jag datum på en sida i anteckningsboken och noterar: Kommer jag fortfarande ihåg? Jag skriver med kol, ett material med låg beständighet. Att arbeta med kol innebär att ständigt kämpa mot dess önskan att försvinna. Varje kväll tar jag mig tid att se om jag fortfarande minns det jag vill glömma. Jag vet hur man minns, men jag vet inte hur man glömmer. Jag gör ingenting för att glömma, jag låter bara tiden gå och registrerar närvaron av det jag nu vet. Jag vet inte hur man aktivt glömmer, och jag väljer att inte lära mig hur. Jag väntar på att det ska ske. När tiden gick och jag misslyckades fann jag mig själv fråga om just önskan att minnas är det som får oss att glömma. Jag misslyckas om och om igen. Jag minns fortfarande.
typeresearch exposition
keywordsMemory, Forgetting, performance, drawing, repetition, time, durational performance, absence
date04/12/2024
published21/10/2025
last modified21/10/2025
statuspublished
affiliationStockholm University of the Arts (SKH)
copyrightMarcia Nemer Jentzsch
licenseCC BY-NC-ND
urlhttps://www.researchcatalogue.net/view/3252996/3538651
doihttps://doi.org/10.22501/vis.3252996
published inVIS - Nordic Journal for Artistic Research
portal issue14. VIS Issue 14


Copyrights


Comments are only available for registered users.