”Vänd om, vänd om till Herren, din Gud”
Sammanflätad genom gemenskap med Gud
Medan jag läser om reformationsminnet 2017 funderar jag på ’Vägens’ betydelse. Jag söker efter en stilla plats i mitt inre, för att samla in höstens alla frågeställningar och reflektioner som berör min roll som präst i Svenska kyrkan. Sammanfattandet växer och behovet att finna den röda tråden som leder mig framåt känns i stunden viktigare än allt annat. Behöver rörelsen som förenar mina tankar, erfarenheter och kunskaper.
Då hamnar jag till slut på Vägen.
Vägen blir samtidigt densamma som den tro vilken Jesus förkunnade om. Den enkla vägen som inte bara leder rakt fram, utan som snirklar sig fram genom Livets landskap. Där döden tar sin plats. Livet och döden i samma flöde. Konflikter rör sig på och längs med denna väg. Och när jag tänker på det nyårslöfte jag gett mig själv – att bejaka det Andra i den allra bredaste mening av och genom kärlek – blir alla konflikter meningslösa. Och samtidigt är det konflikterna som också pekar på vikten av att på allvar modigt och rakt ’möta den andra som sig själv’. Allt jag ser smyckar tid och rum. Breder ut sig. Pockar på min uppmärksamhet.
Och jag längtar efter ro.
Rastplatser för stillhet. Jag tror att denna längtan är delad med många i vår samtid. När allt från lovsång till skrål av hat och vansinne på alla tänkara sätt skräller runt om på vår planet – då är det ron jag letar efter.
Så här... får jag börja. Här får jag stanna mina tankar.
Finna rastplatserna och rummen för intet annat
än i det jag benämner som Gud.
Som någon annan kallar vid ett annat namn.
Jag vet det jag känner. Och respekterar den andres stillhet, behov och sökande. Här på denna plats börjar jag rita den färdplan som blir grunden till rolltolkandet av den prästen jag vill verka som. Min egen högtidsstund blir av någon anledning tydligare genom bilden av minneshögtiden 2017 då gemenskap var budskapet på sccengolvet.
Gemenskap med andra och med Gud.
Där står jag just nu.
I Guds, den treeniges namn:
gestaltande kraft som pastoral strategi
Elisabeth Laasonen Belgrano
(framlagt slutPM för kursen Svenska Kyrkans Tro o Liv, EHS ht 2022)
Dilemma
Går det att utforma en pastoral färdplan som kan möta alla som söker efter en kristen trosgemenskap? Hur blir en sådan färdplan genomförbar då t. ex. ett geografiskt område aldrig är helt likt ett annat. Sociala klyftor är både bredare och vidare än på länge. Skillnader visar sig i både tid och rum. Samtidigt kan det noteras att bland alla former av gemenskaper kommunicerar Svenska kyrkan en relativt enad fasad och på ytan likformad bild av en kristen trosgemenskap. Kommunikationen på nätet ser medvetet likadan ut oavsett vi än är i landet. Samma logga och samma design, just för att skapa en känsla av tillhörighet och gemenskap. Men hur stämmer kommunikationen överens med den verklighet man möter inom Svenska kyrkan? Det kan ibland uppfattas som att Svenska kyrkan som organisation har fastnat en aning i sina egna bilder och i sin kommunicerade identitet. Kan det möjligtvis då vara så att den tydligt kommunicerade identiteten begränsar den kristna trosgemenskapen snarare än att bredda och öppna upp för fler synsätt och gestaltanden? Hur tar Svenska kyrkan sig an en pastoral strategi vars hopp är att bidra med en ’alternativ väg’ vid sidan om den tryggt designade ’motorleden’ för att möta nya andligt sökande individer, dock utan att förlora tryggheten och tilliten till Svenska kyrkan som en väl etablerad andlig gemenskap i ett samhälle präglat av global mångfald och existentiell pluralism?
Syfte
Syftet med definierandet av denna pastorala strategi är att undersöka vad en performativ strategi skulle kunna tillföra Svenska kyrkan nationellt som en ’postsekulär’ trosgemenskap, applicerbar även på lokal församlingsnivå, för att bistå gemenskapers olika behov utifrån en performativ teologisk ansats.
Frågeställning
- Vad innebär ett performativt pastoralstrategiskt förhållningssätt för en trosgemenskap som Svenska kyrkan?
Inledning
Det finns många aspekter att fundera kring i samband med utvecklandet av en strategi. Man skulle t ex. kunna börja med en utföra en konstruktiv och helhetsgranskande omvärldsanalys inom ett specifikt geografiskt område. Eller så skulle man kunna utmana det traditionellt strategiska kartläggandet genom det radikalt ’andra’ och genom ett performativt strategiskt analyserande vända upp och ner på det som redan är känt. Man skulle kanske t.o. m. börja med ett helt tomt vitt papper. Och som ett första steg skulle man kunna inleda studien med att formulera tre tematiska ingångar i form av tre nyckelord. Dessa ord skulle genom ett andra steg öppnas upp och utvecklas i relation till delar av Kyrkoordningens inledning beskrivande det gemensamma uppdraget som kyrkan har genom sina församlingar. Denna granskande analysprocess skulle i sin tur skapa en grund för utformandet av en alternativ performativ pastoral strategi applicerbar inom Svenska kyrkans församlingar. Det andra strategiska alternativet är vad denna text kommer att handla om.
Denna process-ledda metod bygger på performativa forskningsstrategier (Haseman 2006) som möjliggör bl. a. för ett sammanflätande av teori och praktik till en performativ praxis, samt för ett intra-aktivt agentialt nedslag (Barad 2007, 2012) i den eskatologiska horisont, vilken teologen Jakob Wirén (2021) menar förenar skapelsens alla delar genom att vara ett provisorium av både hopp och ovisshet. Det vita oskrivna tomma pappret får i denna studie symbolisera den eskatologiska horisontens teologiska utrymme som ger plats och tolkningsmöjligheter för ett återupptäckande av allt som insamlas och formas under arbetes gång. Teorier och tankar som tidigare tänkts kommer att finna ny gestalt. Ord kommer att materialiseras på nytt. Pånyttfödelsen börjar i uppenbarelsen och uppvaknandet av det som är både känt och okänt. Uppgiftens analysdel formas och omformas genom förundran, agerande, transformerande och gestaltande. Denna pastorala strategi och färdplan kommer således att finna sin väg alltmedan den vandras.
Härmed inleds den tredelade performativa analysen utifrån följande ord:
1) GUDSNÄRVARO, 2) BERÖRING, och 3) -ANDE, i relation till följande meningar hämtade från Svenska Kyrkans Kyrkoordning (2018):
Den Kristna kyrkan bekänner en enda Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden - som skapar, frälser och ger liv. Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan […] Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. […] Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar som […] möter människorna i deras liv. […] Tron uttrycks i bekännelse i ord och handling. (KO 2018:6)
Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning, samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprätta.s (ibid:7)
• GUDSNÄRVARO
Bland de utvalda orden från KO synliggörs för läsaren en Gud som skapar, frälser, handlar och möter människor. Människorna i sin tur bli genom tron på Gud delar av kyrkan som föds ur Jesus Kristus och det kristna evangeliet; människorna får genom tro en grundläggande tillit till Gud och till livets mening. De får också möjligheten genom Gud att bekänna, handla och forma livets mening till gemenskap. Gemenskapen blir ett tecken på Guds förmåga att förena handlande i såväl tid som rum. Gemenskapen är och blir till både rörelse och identitet.
Den aktuella strategin börjar här. Med dessa ord. Dess syfte är att skapa en påminnelse om varför vi möts i en kristen trosgemenskap. Att öppna ett möte med ord som dessa skulle kunna bli lika viktigt som för en präst att få dela med sig av Guds rika välsignelse. Tillsamman får verksamheter kläs i de färger och teman som blir viktiga och aktuella i den kontext man befinner sig. Att möta Gud genom olika trosberättande i det teologiska utrymmet (Wirén 2021:19) skapar nya möjligheter. Avgränsningarna kommer onekligen att visa sig allt eftersom. Det är en god idé att börja en verksamhet genom att söka förstå ’den andre’. Den som ännu är främmande och okänd.
Att ge plats för Gud som ”den andre”.
Wirén inleder sin bok ”Att ge plats för den andre?” med en bussresa där han tänker högt om hur man som människa ’gör’ plats för den andra, den man inte känner, men den man lär sig att se och bejaka. Han kommer i slutet av boken fram till att det handlar om att ”dela på bussens gemensamma utrymme, inte att lämna bussen. Med andra ord, det handlar om ömsesidig gästfrihet, inte om självutplåning” (ibid.:370). Att ge plats för den andre är såledeles att hänge sig åt den andre i sin fulla bemärkelse, men utan att för den skull förlora sig själv. Det strategiska arbetet börjar här. I mötet med Gud som ”den andre”. I GUDSNÄRVARON som levande rörelse. Dynamisk och livgivande. Framträdande som en gudomlig gåva. Teologen Elisabeth Gerles ord påminner mig i detta sammanhang om att för ”Luther framstår den som en kärlekens omfamning. Den bryter människans kretsande kring det egna, och öppnar henne därmed för närvaron i nuet” (2013:69). Samtidigt behövs naturligtvis i all rörlighet också tryggheten. En bygel att kroka fast i när bussen far fram på smala och slingriga vägar. En bygel kan bli en trygghet för både mig själv och för min okända medresenär. Här stiger materialiserande kroppar in i det teologiska utrymmet och jag slår mig ner en stund i tankar om
Kropp, gemenskap och församling…
Elisabeth Gerle skriver i artikeln "Kroppar i gemenskap utan 'kyrkifiering'" (2013), att ”Gränsen kan aldrig dras mellan en tydlig gemenskap och den som står utanför” (ibid.:70). Här framstår handlanden gentemot den andre som viktiga delar. Allt som skapar rörelse och liv blir till meningsgemenskap, men om inte en gräns kan dras då skapas samtidigt en otydlighet. Hur lever man då med otydligheten? Hur skapar vi trygghet i det ännu okända? I den andre, i det rörliga, i de kroppar som hotar den harmoni som eftersträvas? Vad kan vi som kyrka lära oss av skapelsen? Finns svaren hos t. ex. en fågelflock som flyger i en perfekt rörelse genom en klar himmel? De vet och det formar sig till en gemenskap. Till synes utan en strategiskt formulerad plan. De verkar flyga så säkert. Som om deras enda avsikt är att flyga i all evig tid. Som en flock. Som en församling. Ingen eller inget glöms eller lämnas åt sidan. Någon flyger kanske i en extra cirkel, men återfinner sedan en plats i formeringen när tiden är inne och den ensamflygande så behöver. I en kristens trosgemenskap finns Gudsnärvarons vingar som kärleksfullt omfamnar och möter upp den andre i den öppna gemenskapen. Men det krävs uppmärksamhet. Och här, i just ordet uppmärksamhet öppnas en ny och vackert tapetserad ’vägg’ det teologiska utrymmet. För att få en församling att känna gemenskap krävs uppmärksamhet och närhet. Och detta måste tas i beaktning av en församlingsledning. Som präst behöver jag visa min närvaro samtidigt som jag lyssnar in den andres tankar och sökande. Denna uppmärksamhet måste prägla trosgemenskapen mer än en strategisk administrativ omvärldsanalys. Gudsnärvaron är den början som kräver uppmärksamhet även om denna också uppvisar motsägelser genom att vara både gränslös och avgränsande, otydlig och tydlig. Denna strategi kommer verka för att uppmärksamma skapelsens vingslag och för att lära människorna att flyga tillsammans i en kristen gemenskap.
Uppvaknande och uppenbarelse…
Teologen och prästen Jonas Ideström ställer frågan ”Hur kan vi göra skillnad utan att förstärka skillnader? ” (2015) och kommer fram till att uppvaknandet genom den andres närvaro blir avgörande när insikten infinner som om att tydlighet är ett flytande begrepp i relation till människans sätt att tolka sin omvärld. Han konstaterar att den svart-vita världsbilden är mer komplex än man kan ana. Och detta faktum är viktigt att ta med sig in i ett församlingsarbete. Ideströms ord pekar på nattvarden som en gemenskap där berättelsen blir kropp. Han menar att det handlar om att följa, vittna och genom församlingens gemensamma sökande ”delta i det svåra hantverket att väva tillitens, solidaritetens och gemenskapens vävar […] utan att upprätta svart-vita bilder av världen eller att betona skillnader mellan människor” (ibid.:108). Wirén citerar f.d. ärkebiskopen Natan Söderblom med ord om Guds uppenbarelse, som skapar en samklang genom Ideströms tankar utifrån uppvaknande: ”I vildarnes vidskepliga riter och förvirrade andero, för vilken okunnigheten endast har förakt, skolen I ana känslan av det oändliga” (Wirén 2021:341). Wirén talar om att ”Söderblom förstår uppenbarelsen som ’kunskap om tillvarons innersta väsen och [en insikt] som ger åt vårt eget väsen den anknytning det behöver för sin livskraft, för sin räddning och sanna värdighet” (ibid.).
Den levande ecklesiologin: om att vara kyrkan med snarare än för …
Andreas Holmberg, nuvarande biskop i Stockholms stift, relaterar till att ett nytt kyrkligt landskap präglat av framväxandet av en ”levd ecklesiologi”. Det handlar om att kyrkan genomgår en förändring och en rörelse i relation till dagens socialt och ekonomiskt globaliserade samhälle. Han använder termen ”pankristen” (2019:274) vilket beskriver den kristna församlingsgemenskapen som inte enbart påverkas av en yttre samverkan med omvärlden i stort, utan även av en inre förändringsprocess. Denna process består i att människor från olika kulturer och kristna samfund möts i den lokala församlingsgemenskapen. Här menar Holmberg att det geografiska och sociala läget får företräde bland församlingsbor framför en traditionell bekännelse till ett specifikt kristet samfund. Den gemensamma nämnaren som förenar församlingen blir på allvar Guds helande närvaro. Det blir också i dagsläget intressant att fundera kring betydelsen av ’kontroll’ och ’tillit’ (ibid:318) både på en mer generell nivå, men också bland individer inom församlingens egna ramar. Äldre aktivt frivilliga medlemmar som sett som sitt uppdrag att hjälpa andra med större behov måste kanske erkänna att behov och tillit ser annorlunda ut i dag är för låt oss säga femtio år sedan. (Här framträder själva ’erkännandet’ som en viktig aspekt att notera i utvecklingen av den pastorala strategin, med hänvisning till Wiréns påstående att ”erkännande är även en teologisk kategori”, 2021:22). Holmberg citerar Ann Aldén med referens till just rörelsen från kontroll till tillit genom att notera att vara kyrkan med snarare än för innebär att man får ”kliva ner, kliva intill och dela livsvillkor, med andra” (ibid:338). Detta betyder att man som kyrka intar en annan form av grundinställning som har både evangelisk men också en teologisk förankring. Jesus själv lär oss att låta kärlek, svaghet, brist på resurser och kontroll få känneteckna en kristen gemenskap (ibid:344). Här pekar teologen Elisabeth Gerle på att Luthers mening träder fram, gentemot en kyrka som begränsar och innesluter det levande ordet inom kyrkans egna ramar och strukturer (2013:71). Luther ville göra ordet levande för var och en som kom till tro. Och här finns den tydliga kopplingen till KOs ord om ett återupprättande av skapelsen. Man kan höra en kraftfull profetisk röst som inte viker sig för vare sig organisationer eller fasta strukturer. Det är kanske just här som det klassiska och kontrollerade reformeras till ett mer performativt sammanvävande av kristen gudslängtan; en vilja att följa i Kristi fotspår i gemenskap med allt levande i skapelsen bortom kyrkisk kontroll. Eller som Ideström skriver: ”Kyrkan är kallad att vittna om det genuint gemensamma” (2015:109). Med dessa ord synliggörs att kyrkan behöver komma närmare inte bara människor som kroppar men också som sinnliga poetiska levande varelser i en värld som kräver ett estetiskt lyssnande till allt som är och blir till liv.
Sammanfattande kan man säga att församlings uppdrag handlar om att erkänna den andra och det som är annorlunda, som en del av Gudsnärvaron. Detta erkännande måste därmed utvecklas och synliggöras inom de fyra grundläggande uppgifterna: firande av gudstjänst, undervisning, diakoni och med allra största varsamhet och uppmärksamhet, även mission.
• BERÖRING
Förbundets betydelse
Wirén uppmärksammar förbundets olika betydelser och funktioner genom en rad olika bestämningar. Han skriver bl. a. att ett ”förbund sluts på en särskild plats, vid en viss tidpunkt och under vissa förutsättningar. Det är på så vis förankrat i en viss kontext. Denna förutsättning medför både autenticitet och begränsning, i tid och rum” (2021:359). Vad som träder fram genom Wirén ord är kopplingen till beröring som fenomen men också som specifik handling. Gud sammanfogar hela skapelsen genom att beröra oss både individuellt, i det nära, på avstånd, genom kroppars cykler, genom naturens vissnande och växande. Vad som blir problematiskt är då ett förbund ställs i opposition mot ett annat, vilket har gjorts och görs i allt för många sammanhang. Ett exempel framträder i den s.k. ersättningsteologin som påverkat den judisk-kristna relationen när det gäller Guds ’gamla’ och ’nya’ förbund med folket. Man skulle också historiskt kunna hänvisa till samma ersättningsteologi utifrån relationen mellan kristendomen och den samiska andligheten. Wirén menar att ett förbund inte behöver utesluta ett annat, utan att förbundsmotivet istället kan bli till ett redskap som öppnar upp nya tankar om religiös mångfald.
Evangelisten Lukas skriver i kapitel 8:46 ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig”. Utifrån detta bibelcitat iscensatte jag en gestaltande forskningsföreläsning[1] vilken introducerades med följande ord.:
Något sker. Något förändrar. Någon berörs av någon (Barad 2012). Någon möjliggör för en kraft att röra sig i en riktning ut, bortom, och vidare in i det ännu-icke-kända. […] Gudomlig kraft rör sig bortom mänsklig kontroll. […] Gud är i stunden den källa där flöd-andet blir till både form och innehåll.
(Laasonen Belgrano 2022)
När beröring sker skapas band - alt. förbund - mellan människor, Gud, och skapelsen. Ett förbund kan gestaltas som ett formellt regelverk, men också som en osynlig relation som får avgörande inverkan på en människas fortsatta steg genom livet. Det ena förbundet utesluter inte det andra. Detta är en viktig tanke att ta med i formandet av en församlingsverksamhet. Ett förbund sluts genom de sakramentala momenten som ingår i dopet och i nattvarden, men förbund sluts också i ett själavårdande samtal, genom en inre kallelse till präst eller diakon, i konfirmandundervisning och i en gemenskapsaktivitet på ett äldreboende. Varje förbund har sin egen beröringshistoria, sin kontext och sin verklighetsförankring som möjliggör för vidare verksamhetsutveckling, för handling och tjänstgöring.
Förbundet med skapelsen…
I psalm 786 belyser Jorden sitt förbund med både Gud, människor och allt levande:
Jag är er näring. […] Bryt, dela brödet, njut av min frukt. […] Jag är ert livsrum: gör ingen skada! Bruka, bevara livet ni får. Min kraft är er kraft, min prakt är er prakt. […] Jag […] är puls av er puls.
(Svenska Psalmboken, psalm 786, ’Jordens bön’)
Nu undrar kanske någon hur en människa ta till sig ’Jordens ord’ och sedan jämföra relationen till Jorden med ett förbund med en annan människa eller med Gud. Ja, frågan är berättigad och svaret skulle kunna utvecklas till en församlingsverksamhet i sig där frågan kan fördjupas om t ex. ’Hur berörs en människa av Guds närvaro?’. Svenska kyrkan arbetar febrilt on-line med att upplysa människor om allt som sker inom kyrkans verksamheter. Det görs genom snygga designade webbsidor och animerade filmer. Bl.a. om människans relation till skapelsen och klimatet. Men räcker detta?... En färdplan har formulerats för att hjälpa människor att förstå vikten av förbundet med skapelsen. En färdplan för klimatets bästa är en viktig tillgång. Ingen tvekan. Men räcker den när översvämningen är ett faktum och vinden inte tillåter att jag stiger ur min farkost. Utan tvingas till att tänka själv. Eller snarare tänka genom förbundet med den andre. Enligt Seltman står det ”klart att en del upplever situationen som ångestfylld och hopplös” (2019:310). De har tappat tilliten till det förbund som är oss givet genom Guds skapande. Trots all världens färdplaner vi bär med oss i våra väskor. Känslorna pockar på dammens höga innerväggar. Vi vet att dammen, ja, den riskerar att sprängas. Både den inre dammen såväl som den damm vi kallar ’skapelsen’. Därför kommer frågan om och om igen: Men räcker det? Vad krävs för att människor ska förstå innebörden av ett förbund med Guds skapelse som inte handlar om antingen-eller utan att alla förbund är behövs - tillsammans. Kanske är det denna pastorala strategis uppgift att just binda samman begrepp, tankar, och berättelser präglade av ’den andre’, till ännu fler och annorlunda konstellationer och förbund som kan beröra människohjärtan på djupet. Inte enbart som snarlikt utformade animerade filmer på nätet utan som ett profetiskt skri, likt andra skrin återfunna i bibelns många böcker. Jesus visade på Guds förbund genom kärlekshandlingar i form av under och helanden. Kanske behöver nästa biskopsbrev uppmana människor att performativt förbinda (eller varför inte ’förbunda’) sig med skapelse och klimat genom att ”Bryta tystnaden […] Pröva att gestalta vinden med röst (andning) och rörelse på olika sätt. […] öppna långsamt ögonen. […] Prata om hur det kändes att bara vara i mörkret” (Körverket Tellus 2022:8). Bara för att personligen få uppleva och beröras av Gudsförbundet på allvar och få möjligheten att tänka: Kanske är mitt inre fyllt av Gud? Min kropp är kanske Gudsriket? Rörelsen som ’förbundar’ och berör är Guds vind som stormar genom Gudsrikets gränder och tunnlar. Genom kroppens artärer och tarmar. Och vi får erfara Gudsförbundens verkningar. Mikael Nausner skriver att ”Människans kunskap och tekniska landvinningar behöver fortsatt spela en roll i balansen mellan antropocentrism och delaktighet i skapelsen. […] I denna spänning behöver också människans roll omprövas. Hon kan inte bara -på ett antropocentriskt sätt – vara skapelsens förvaltare, eftersom hon ju samtidigt är en del av skapelsen.” (2021: 4). Vi vet så mycket. Vi är så kunniga. Tekniken är vårt livgivande redskap. Men det räcker inte. Biskopsbrevet om klimatet talar om att vi som människor - för att bemöta klimatkrisen - måste vänja oss vid att samläsa Guds bok som både Guds ord och naturens ’ord-lösa’ bok. Så, hur lär vi oss då att både läsa och läsas av Guds skapelse? En fråga vi kan ställa oss i en församlingsaktivitet med temat ’Hur läser vi Guds skapelse?’
Erkännandet och bekännandet som bekräftelse på Guds förbund.
Wirén talar om att erkänna den andres berättelse med respekt och öppenhet. Han använder begreppet i förhållandet till andra trosbekännelser och religiösa övertygelser. I denna pastorala strategi uppmanar jag er läsare till att på allvar erkänna Guds skapelse, och inte bara som en verbal bekännelse utan som en aktivistisk och radikal handling. Vi bekänner med orden ”Jag tror på […] himmelens och jordens skapare” (Den apostoliska trosbekännelsen, Bekännelseskriferna, s. 47), ”skapare av himmel och jord” (Den nicaenska trosbekännelsen, ibid.). Om ALLT är möjligt för Gud, kanske är ’jaget’ då något helt annat än det ’jag’ jag kan föreställa mig. Det låter invecklat, men ALLT är invecklat! Och det behöver mänskligheten VÅGA ERKÄNNA. Och bara Gud vet säkert… och Gud tillåter ’jaget’ att tänka om och om igen. Ompröva alla möjligheter. ”Diffrakteras genom” skulle någon akademiker kalla detta outtröttliga prövande (Barad 2014). Vi måste våga att vända om till Gud och våga erkänna att vi inte är rädda för att krocka in i våra egna rädslor som hindrar oss från att beröras och ’förbundas’. Vi måste våga vända upp och ner på allt vi vet. Vi måste våga ställa frågan till Gud: Räcker det eller vad mer ska vi göra? För dig Gud är ju allt möjligt Gud, så säg!!
Denna text har medvetet haft som mål att skaka om. Att låta förställningen om det akademiska ordandets maktspel silas genom Guds fingrar för att bli till manna som säger: ”Jag är er näring. […] njut av min frukt. […] Jag är ert livsrum: gör ingen skada! Jag […] är puls av er puls.” (Psalm 786). Ingenting får uteslutas ur Guds skapelse. Inga ord. Inga råmanden eller hamstranden. Inte heller galenskap eller lidande. För striden ligger i Guds silande och skapande händer. Som vill omfamna hela skapelsen. För detta ändamål blir BERÖRING en avgörande ingång för samtal med alla församlingsmedlemmar som vill lära sig att ta till vara på alla Guds olika förbund.
• - ANDE
Performativt handl-ande med den treenige Guden
Kom med din Ande / och gör oss delaktiga i din kärleks hemlighet. / Förvandla oss genom din Andes kraft / så att vi i våra liv / förverkligar din kärlek / och bereder väg för ditt rike ibland oss.
(Nattvardbön nr 3, Kyrkohandboken, 2018, I:107)
Livets Gud, uppfyll NN med din heliga Ande, och hjälp henne/honom att dag för dag leva i sitt dop.
(Dophandlingen, ibid.:182)
Läsandet av nattvardbönens ord sker som förberedandet av en måltid som förvandlar bröd till kropp och vin till blod. Det är Guds Andes kraft som tillkallas för att fylla de måltidsfirande med Guds kärlek och vägledning in i Gudsriket som är mitt ibland oss. Genom Andens kraft låter Gud människorna blir en del av undret. Om och om igen. Och i omvandlandet uppstår också tankar om ordet ’Andes’ betydelse som ett verktyg för ännu fler förvandlanden, utrymmen och sammanflätanden. På svenska blir ordet Ande samtidigt en ändelse som förklarar ett pågående handl-ande; en icke-synlig men ändå aktiv del av den treenige Guden, d.v.s. Guds Ande; och den fysiologisk funktion som får livet att levas genom ande-rörelse - genom kroppens andningsorgan. Tre i ett. Alla tre blir till delar av rörelse, förvandling och liv.
Rörelse i gemenskap…
Orden ’att bli en del av’ och ’genom’ kan relateras till ett icke-binärt förhållningssätt som visar på hur människor lever, handlar och känner. Kroppar blir levande genom ord, tankar och handlingar. Detta väldiga förvandlande utmanar förståndiga människor som är vana att avgränsa, kategorisera och sortera bort. Sandberg et al. skriver om vikten av att Svenska kyrkan visar en lyhördhet gentemot människor för att dopet ska kunna ”’tala till’ gudstjänstdeltagarna” (2019:124). Intonandet i dopet som sakramental handling måste ske parallellt med en fördjupad insikt om den egna rörelsen i relation till kristen tro, mening och bekännelse. Dopet kan då ses som en rörelse som ständigt förändras och förnyas genom människors och Guds intra-agerande i skapelsen.
Förvandl-ande genom Guds Andes kraft…
Dopet är ett sakrament instiftat av Jesus. Detta är en mäktig och helig handling. Tillsammans med Nattvarden. Martin Luther skriver om dopet i Lilla Katekesen att ”Dopet är inte blott vatten, utan vatten som är helgat genom Guds handling och förbundet med hans ord” (Lilla Katekesen, Psalmboken 2002:1725). Det är en helig performativ handling (Lockeus 2014:37), som människor varsamt får förvalta som en del av en kristen gemenskap. Det är en gåva full av nåd, given till människor genom Guds kärlek till skapelsen. Enligt Luther innebär dopet en räddning och ett bevarande genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Människan skyddas och bevaras från allt ont, samtidigt som hon frigörs, befrias och förlossas in i det eviga livet genom dopet. Här blir spänningsfältets kanter porösa och flytande. Gud skapar nytt genom dopet och håller människor borta från lidandet som Jesus själv har burit för vår skull. Genom dopet blir människan en del av Kristi kropp och Kristi kyrka. Hon inbjuds till tro, till att få klä sig i Kristi gestaltat och till att följa honom som hans lärjunge. Tillsammans blir vi också genom dopet delar av Guds folk och därmed även den världsvida kyrkans kropp. Här framträder också Hammars noakidiska (läs även posthumanistiska) teologi som innefattar allt levande – både människor och djur - som Gudskroppens lemmar. Påminns här om att Hammars dopteologi syftar till ”en hållbar nutida dopteologi i Svenska kyrkan, dvs. icke-exkluderande, icke-reduktionistisk och icke-dikotom” (ibid.:34). Genom dopet ges människan möjligheten att se, uppleva och påminnas om kallelsen till en tro på Gud som skapande och livgivande kraft - i relation till det som kan benämnas som icke-mänskligt.
Dopet öppnar upp för Anden att möta människan; för Guds välsignelse och frid; för att gestaltas som ett tolkningsverktyg under livets resa. Vi får genom dopet ta emot upplevelsen av Andens närvaro. Detta är oerhört viktigt att notera. Andens närvaro är samtidigt kanske det allra knepigaste momentet för en praktisk och rationell människa idag att förhålla sig till. Men just här blir dopet avgörande: för att komma närmare det heliga sakramentets faktiska innebörd.
Nattvard-ande
Nattvardsrummet förlorar både tid- och rumsaspekt, alltmedan måltiden förbereds. Jag grips i knäfallandets stund inför ett heligt delande av det oändligt mycket större än ord någonsin kan benämna… Jag minns ett ögonblick i gravkyrkans dunkel i Jerusalem, då en ordensbroder vinkade på mig, och pekade inbjudandet till att jag skulle komma in i den ecklesiologiska gemenskapen. I ett kyrkorum där jag aldrig tidigare hade fått dela nattvarden förut. Jag visste inte ens vilken församling jag inbjöds till. Där fanns varken jag eller du, han eller hon, då eller nu, vi eller dem. Rummet gav våra kroppar möjlighet att bli delar av varandras närvaro. Delandet gjordes medan sången bar oss i riktning emot bröd och vin. I riktning emot Gud gestaltad bland olika språk, olika kulturer, olika vanor och ovanor. Där kom vi alla med våra bördor, vår tyngd och vår längtan. Där fick vi sjunga i tystnad – var och en på sitt sätt – ”så som du bjöd vi kommer nu Herre till ditt altarbord med bröd och vin, en sinnebild för sådd och skörd på mödans jord” (Ps. 397, Psalmboken 2002)
CLIMA: ett teologiskt utrymme och en ’eskatologisk horisont’
Ordet blev kött. Ja, orden blir på allvar kött. Både de kontemporärt artikulerade orden, Luthers ord och orden som kommer i form av tysta tankar. Jag slås av min egen upplevelse av att gång på gång tänka: detta är anledningen till att jag är kristen. Jag är kristen. På grund av att orden blir till kött. Teori och praktik förenade genom Andens gestaltande kraft. Det blir en stark upplevelse av att just nu i läsandets stund få bekänna tron på en treenig Gud som är ”evig, osynlig, odelbar, av omätlig makt, vishet, och godhet, skaparen och uppehållaren av allting, både synligt och osynligt” (Bekännelseskrifterna 1957:56). ”Vi står på tröskeln” skriver biskoparna i sitt brev om klimatet (Svenska kyrkans biskopar 2019:15). Jag tänker vidare att vi står på tröskeln mellan himmel och jord. I det område som Florios uppslagsverk från 1611 benämner som CLIMA: ”a clima, a climate. Also the deviding of heaven and earth. Also the measure of threescore foot of every way” (Florio 1611: clima). I den historiska återblicken betonar biskoparna hur Descartes är den som delar in ”verkligheten i två radikalt åtskilda domäner: å ena sidan tanken, anden och idén, och å andra sidan materian” (Svenska kyrkans biskopar 2019.:32). Förståelsen av CLIMA som det ’rum’ som förenar två verkligheter. Som blir till den tröskel där vi nu befinner oss. Vi behöver framför allt inpränta i våra vardagsbestyr att VI ÄR CLIMA som delar av skilda verkligheter. Och om vi är CLIMA är vi också en del av tröskeln som vi brottas med. Tröskel som vi är, tillsammans med allt annat i Guds skapelse, blir då inte något som delar in tid och rum utan snarare en tillvaro där Gud verkar - där vi får rikta oss emot varandra; vi får ge varandra näring, bli till dörrposter, gångjärn, handtag och luft som fyller och rör sig genom – lite som biskopsbrevets ord nu gör med mig på den plats där jag befinner mig - i relation till den bekännelse som fyller mitt liv i gemenskap med den kristna globala församlingen. Allt blir till återkommande ’börjor’ (eller börj/ande/n) vilka på allvar möjliggör ett fördjupat sökande av mening, bekännelse och vittnesbörd för Gud-som-CLIMA - som en teologiskt utrymme där ord och handling blir uttryck och bekännelse för kristen tro.
Mina tankar visar på ett sökande efter hur förändringar sker i tanke och handling, och på hur dessa förändringar blir möjliga om människor vågar öppnar sig för ord och aktion – inte bara för Guds ord, men även för Guds ord som kristen ’kroppslig och hel’ bekännelse – och tillåter sig att ledas av nyfikenhet (svenska kyrkans biskopar 2019.:47) och reflektera genom ’den andre’ som Gud, Son och -Ande.
Sammanfattning:
Utan medveten avsikt har den pastoral strategi som jag önskade formulera funnit en oväntad form genom den trinitariska formeln ’I Guds, den treeniges namn’. Och resultatet har inte heller blivit en rationell och traditionell strategi. Vad som istället har formulerats är en pastoral strategi som verkar vilja visa att Gud som den treenige ger plats för den andre i det mest förunderliga och oväntade; i undren så väl som i det förklarliga, i frågorna såväl som i svaren;
på de krokigaste vägar som slingrar sig runt själva huvudleden. Gud är både-och, mer-än, ord och kött, Gud och människa. Jakob Wirén skriver i slutet av sin bok att ”Grunden för kristna att artikulera teologiskt utrymme och därigenom ge plats för den andre finns i den egna traditionen. Syftet med att göra det är att skapa förutsättningar för samexistens och fred, på bussen såväl som i världen”( 2021:370). Denna pastorala strategi kan genom sin öppenhet för både det som är otydligt och tydligt betraktas som ett teologiskt utrymme och en ”eskatologisk horisont”, möjliggörande ”fortsatt utforskande av varandras hemligheter, […] ett utrymme för det mysterium som är Guds närvaro i skapelsen” (ibid.:372).
En performativ (kompletterande) pastoral strategi
För möjliggörande av nya teologiska utrymmen som delar av
Svenska kyrkans trosgemenskap.
Utifrån Svenska kyrkans grundläggande uppgift, samt en performativ analys formulerad utifrån Guds, den treeniges namn (genom orden Gudsnärvaro, beröring och -Ande) föreslås följande PASTORALA STRATEGI som ett performativt verktyg med syfte att skapa nya teologiska utrymmen (Wirén 2021) och att ”ge plats för den andre” inom Svenska kyrkans olika verksamheter, applicerbar nationellt så väl som på lokal församlingsnivå.
Tre tematiska nycklar är ämnade att potentiellt brukas enligt följande förslag dock inte enbart:
• GUDS NÄRVARO möjliggör
För en fördjupad förståelse av vad en kristen trosgemenskap i form av kyrka och församlingar kan bidra med till dagen postsekulära och globala samhälle med allt vad det kan innebära. Genom firande av Gudstjänster, Själavård, kyrkliga handlingar, Diakoni, Församling (volontärer, barn, mitt i livet, äldreomsorg, ekonomi, barnkonsekvensanalys, lokaler, etc.)
• BERÖRING genom Kristi Kropp möjliggör:
För fördjupad kunskap om förbunden mellan Gud och skapelsen. Nyckeln kan användas för som tematiska dialogverktyg, inom själavård, konfirmandundervisning, äldreomsorg, planerings- och inspirationsdagar, kategorimöten, enhetsmöten, pilgrimsvandringar, … ja, denna lista kan utvecklas in i det oändliga.
• -ANDENS rörelse möjliggör:
Med utgångspunkt i Guds Andes kraft genom dopets och nattvardens sakrament vill denna nyckel bidra till att sudda ut gränser mellan ytterligheter som ord och agerande, teori och praktik, etc. Nyckeln kan utforskas av alla åldrar och appliceras i undervisning; i bibelsamtal; som reflektionsingångar i Leva-Vidaregrupper; som verktyg för dialoger och föredrag om såväl existentiell hälsa som genom andlig vägledning.
Strategin är inte ämnad att vara den enda strategiska färdplanen för en specifik gemenskap, utan snarare ett viktigt kompletterande och tongivande vägmärke som får leda övriga strategiska processer. Vad som är viktigt är att det faktiska och det imaginära ska få utrymme att trassla in sig (entangle) i varandra och inte polariseras så till den grad att andlighet, rationalitet och administration placeras i åtskilda utrymmen. Detta är anledningen till att denna specifika strategi inte definierar ekonomi, barnkonsekvensanalyser, lokaler, diskussioner om anställningsbarhet etc.
Referenser
Barad, Karen (2007). Meeting the universe halfway. Quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Durham & London: Duke Univ. Press.
Barad, K. (2012). On touching – the Inhuman That Therefore I Am. In: The Politics of Materiality. Susan Witzgall & Kerstin Stakemeier. (2012). (https://planetarities.sites.ucsc.edu/wp-content/uploads/sites/400/2015/01/barad-on-touching.pdf.
Barad, Karen (2014). Diffracting Diffraction: Cutting Together-Apart. Parallax, 20, 3:168-187.
Svenska Bibelsällskapet. (2002). Bibeln. Örebro: Libris förlag.
Gerle, E. (2013), "Kroppar i gemenskap utan 'kyrkifiering'", I: Svensk Teologisk Kvartaltidskrift, Årg. 89.
Haseman, Brad (2006). A Manifesto for Performative Research. Media International Australia incorporating Culture and Policy, theme issue "Practice-led Research"(no. 118) :98-106.
Holmberg, Andreas, (2019), Kyrka i ett nytt landskap: En studie av levd ecklesiologi i Svenska kyrkan, Skellefteå: Artos Academic.
Ideström, J. (2015). ”Hur kan vi göra skillnad utan att förstärka skillnader?” I: Stangeland Kaufman, Tone och Westly, Inge (red.) De åpne händers Økonomi: Stemmer fra Korsveibevegelsen., 2015
Kyrkohandbok för Svenska kyrkan. I. (2018). Stockholm: Verbum.
Lockneus, Elin, (2014). Döpt för livet: En undersökning av dopföräldrars uppfattningar om dopet i Härnösands stift. Skellefteå: Artos och Norma.
Luther, M. (2002). Lilla Katekesen. I: Psalmboken (2002), Svenska kyrkan, Verbum Förlag AB.
Sandberg, Andreas, Ingegerd Sjölin & Josephine Ganebo Skantz (2019). Dop i förändring: En studie av föräldrars aktiva val och församlingars strategiska doparbete. Uppsala: Kyrkokansliet.
Svenska kyrkans bekännelseskrifter, (1957/ 2005). Stockholm: Verbum.
Psalmboken (2002). Svenska kyrkan, Verbum Förlag AB.
Nausner, M. (2021). ”Människan i skapelsen. Teologiska utgångspunkter för reflektion kring klimatfrågor och naturens rättigheter, 1/10 2021, s. 1-25, I: https://www.svenskakyrkan.se/filer/1374643/9935_SK21197_Rapport_M%c3%a4nniskan_i_skapelsen_Tillg.pdf
Laasonen Belgrano, E. (2022). Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig. Gudsbilder i förändring, Forskningskonferens i Uppsala, 27–28 oktober, Svenska kyrkan / Uppsala universitet. (https://www.researchcatalogue.net/view/980511/1777381)
Seltman, F. (2019). Finns det förlåtelse för oss klimatsyndare? SKT, 11:310-313.
Svalfors, U. (2014). "Har Ulf Ekmans konvertering något att säga oss?" SKT, 2014, 4.
Svenska kyrkan, Stockholms stift, Körverket Tellus – Den sårbara skönheten, Inspiration- och fördjupningsmaterial kring klimatkrisen och kristen tro (2022:8), https://www.svenskakyrkan.se/filer/500073/K%c3%b6rverket%20Tellus%20Inspiration-%20och%20f%c3%b6rdjupningsmaterial%20kring%20klimatkrisen%20och%20kristen%20tro(1).pdf
Wirén, J. (2021). Att ge plats för den andre? Religionsdialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet. Stockholm:Verbum.
Other on-line documents:
Florio's 1611 Italian/English Dictionary: Queen Anna's New World of Words (1611). http://www.pbm.com/~lindahl/florio/ (2022-10-07)
Kyrkoordning för Svenska kyrkan: Med angränsande lagstiftning för Svenska kyrkan. www.svenskakyrkan.se/kyrkoordningen.
Biskopsbrev
Svenska kyrkans biskopar (2019). Ett biskopsbrev om klimatet. Svenska kyrkan, Biskopsmötet, Uppsala.
Fira nattvard. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar (2020) Svenska kyrkan, Biskopsmötet, Uppsala.
[1] i samband med Svenska kyrkans forskningskonferens ”Gudsbilder i förändring” i Uppsala 27-28 oktober 2022.