<

Albin Liljekvist familjebild utanför Tallåsstuga

Margit Liljekvist

’När man kom till fabriken då fick man passa maskiner. Jag var väl 15 år. De hade sådana där artonhundratals- maskiner som gjorde tryck. Vanligt porslin… man sätter mönstret under glasyren. Man fick lära sig att ta rätt på dom där trycken och hänga upp dom. Först klippte jag ner tryck sen blev jag klippflicka, sen undertryckerska och sen blev jag övertryckerska. Det kom uppifrån tryckeriet ner i trummor genom taket från våningen över, långa remsor, kinesiskt silkepapper och så klippte man av den längden det skulle vara, hängde upp det på vagnar och fraktade in det till de olika tryckerskorna. Det satt en övertryckerska, en undertryckerska och en klippflicka vid varje bord som skulle ha de där papprena. Klippflickan klippte ut, övertryckerskan applicerade mönstret på godset och undertryckerskan borstade fast och tvättade bort pappret. Att borsta var tungt, man hade en rund borste och tvålflingor, som man blötte så att det blev som en såpa som man borstade upp, så att pappret lossnade och färgen var kvar. Man måste diska bort pappret och fattades det då någon liten rand eller så här då måste man kunna måla i det så fint att det inte syntes. Det fick vi lära oss. Övertryckerskan var i regel äldre. Det var en bra stämning, det var nog en tio övertryckerskor på samma avdelning så det var ju massor med folk. Jobbigt var det. Jag fick ont i fingrarna, Heberdenska knutarna och likaså dom här de heter någonting annat. Det värker tills ledvattnet värker ut. Sen kan man inte böja på fingret. Jag har i de här två fingrarna men det kan bli i allihop. Jag är så gammal så det spelar ingen roll. Det får man finna sig i.’ Agnes 93.