”Vi använder ord för att nå varandra och för att förstå oss själva och världen. Orden är alltid kroppsligt förankrade och sammanbundna med tanken och viljan”, förklarade gumman.
”Men vad har det med mitt gestaltande att göra?” suckade skådespelaren.
”Allt”, svarade gumman och log. ”När människokunskap länkas till skådespelarkonsten blir den både konkret och magisk. Du förstår, kroppsliga kunskaper om språkhantering är mycket viktiga att ha med sig i det gestaltande ögonblicket. Det räcker inte att analysera den dramatiska texten eller att göra medvetna val. Det finns något i oss som är större, något som vi ska vara rädda om.”
”Vad ska jag vara rädd om?”
”Du ska vara rädd om dig själv. Om ditt konstnärskap. Om din röst”, svarade gumman utan att tveka.
Vad är det som sker i övergången från skriftlig till muntlig gestaltning? Orden som i det vardagliga samtalet flödar fram i förbindelse med avsikten och känslan, förlorar under högläsning både sin självklarhet och spänst.
Istället för att finna övningar som skyler över det som går förlorat, tycks det mig mer intressant och verksamt att försöka förstå vad som sker. Och hur det kroppsligt intuitiva skulle kunna tas tillvara.
Min forskning har utmynnat i en saga. Sagan om skådespelaren som återfann sin röst.
Om konsten att gestalta med röst och tal.
