performed with a pine on the western shore of Örö on 13th November 2020 every hour between 8 am and 5 pm.
performed with a pine on the western shore of Örö on 28th November 2020 every hour between 9 am and 4 pm.
Day with a Pine
On Friday the 13th November 2020, the sun rises 8.23 am on Örö in the Finnish archipelago. At 8 am before daybreak, in the dim bluish grey light I am already down by the shore, placing my camera tripod behind a rock, which I checked last night, in order to start my day’s work with one of the pines. To choose the pine was no easy matter, but this big beautiful pine was standing apart and had a perfect little branch to hang from. That is my plan, to simply hang for a moment on the branch, nine times, on the hour until sunset at 4 pm. There is a soft drizzle, and I cover the camera with a plastic bag before returning to the house.
9 am, the rain has stopped; the plastic bag covering the camera is covered in drops. The clouds on the eastern sky are brightened by the sun, here in the west they still look dark and damp. When hanging in the pine I notice the junipers and the rose hips in front of me. They seem to thrive here on the sandy shore. I feel weak, able to hang on the branch only for a few breaths. And the pine seems impersonal, indifferent, unlike some of the other pines I have encountered here.
10 am, the wind from south-east is rising; the changes in light, however, are minuscule. Looks like the day ahead will be grey and uniform – and chilly, + 7 degrees celsius. For November that is warm, of course, and this island is far south from the mainland. This is the only place in the country where you can find Pasque flowers (Pulsatilla vulgaris), which usually thrive much further south. They bloom in early spring, though. Yesterday I saw some searockets (Cakile maritima) in full bloom a little further north on the beach.
11 am, no visible difference; the sky is grey as before. I hear a strange motor sound and see an orange quad pass by on the dirt track further away, an alien creature from another world. This is actually their world, a former military island transformed into a Nature Reserve. The radar tower to the right further up on the shore is still functioning; its red light discernible from afar in the complete darkness at night.
Noon, and all seems to be like before. The only sound is the prevailing hum or noise of the wind in the trees and the sea breaking on the eastern shore. I walk among the shrubs in the sand, stepping on lichen, moss, all kinds of twigs. This beach must be a paradise in summer time; it still is, although I imagine paradise to be a little warmer. It is a huge privilege to be able to spend the day with a pine here, although our actual moments of contact are very brief.
1 pm, and no changes; perhaps the wind is calming a little. I almost missed the correct moment, being absorbed in reading Eduardo Kohn’s anthropology beyond the human, How Forests Think (2013). The book is more about dogs and jaguars and humans than trees, about relationships of predator and prey, although some of the ideas could be extended to concern the vegetal world as well. Nonhuman beings have made and make humans what they are. (p.134) The pine tree was here before me, like the plants were around long before humans.
2 pm, the first drops fell when I returned to the camera, and the soft rain started when I returned to the house, strangely, because the rain was forecasted only for later tonight. Perhaps this is only passing cloud, temporarily darkening the pale grey sky. As if dusk would set in this early; there are still two hours to sunset. The days are short here this time of year; what counts as a day’s work is much less, too. Or, to put it in another way, the evenings are longer. More time to read and write and edit this video, for instance.
3 pm, the rain has stopped; it was only a drizzle, anyway. Returning from the pine I walk along the stony road towards north, feeling the afternoon coming to an end, slowly. Everywhere there are traces of military constructions; the sign boards describing them alternating with the ones pointing at the specific aspects of the nature on the island. Nature conservationist can be as militant as the Defense Forces, but here their presence feels reassuring; the very particular environment is protected at least to some extent. What to do with all the visitors, like me, is another matter. Now there is nobody else, but what about summer time (see visit Örö)?
4 pm, dusk approaching. The sun is supposed to set at 16.05, but no trace of the sun, no streak of light on the horizon to the left, no purple clouds, nothing to indicate sunset. Often the horizon to the left of the pine is flaming in red, today there is nothing but dark clouds. They are amazingly effective in shading the sunlight. My plan was to end at sunset, but since there is still plenty light, I leave the camera on the shore for one more visit, covered for the raindrops that start falling again.
5 pm, almost dark, for the camera at least. The human eye easily adapts to the twilight, and the sea reflects the light from the sky which is still dark indigo. It is easy to walk on the shore, among the trees it is harder. I wait for the right moment, knowing that I will be barely visible in the darkness. When, writing this, I look out the window, the darkness is already impenetrable. Darkness, a rare luxury in this day and age, available daily for the pines here and for me as their guest, for now.
Örö 28.11. 2020 klockan 9
Kära tall, förlåt att jag stör dig i din höstvila, men jag skulle vilja tillbringa lite tid med dig idag, och kanske ställa dig några frågor. Jag skall också spela in våra möten på bild, så jag hoppas det går bra för dig? Det börjar bli väldigt kallt, det är frost på marken den här morgonen, så våra stunder skall inte bli långa, men jag skall ändå försöka sitta hos dig tillräckligt länge för att du skall ha en chans att “svara” på något sätt. Och den första frågan jag skulle vilja ställa dig är kanske den svåraste, eller viktigaste, och jag förstår att den kanske inte går att besvara på rak arm, men jag vill ändå börja med den. Så kära tall, tala om för mig på ditt eget sätt, vad är viktigt? – (Värme, ja värme är viktigt, det är sant.)
Klockan 10
Hej igen, här kommer jag på nytt med mina frågor. Den här gången har jag tjocka handskar på mig, för att inte förfrysa fingrarna, och dessutom tror jag att det blir varmare när solen stiger lite högre upp, ljusare har det blivit i varje fall. Min tanke var att intervjua dig om livet här på stranden, och fråga dig om dina erfarenheter av militärövningarna under tidigare år såväl som turistsvärmarna om somrarna de senaste åren, och kanske också om hur det har varit att leva här igenom alla vinterstormar och oväder. Men nu märker jag att jag måste ställa en lite ofin fråga, som jag hoppas att du inte tar illa upp att jag ställer. Hur kommer det sig att du växer tudelad på det här sättet, eller egentligen tudelad i din stam?
Klockan 11
Kära tall, här är jag igen. Och nu skall jag börja med att fråga hur du egentligen skulle vilja bli tilltalad. Att bara kalla dig för tall är ju lite brutalt, som att säga “kära mänska” eller liknande. Men att ge dig ett namn som ett epitet är kanske inte så mycket bättre: kära tudelade tall, eller kära lyra-formade tall. Och platsen då, kära strandtall, eller kära Örö tall? Det blir knappast bättre. Och varför kallar jag dig “kära”, det är ju en mänsklig konvention då man skriver brev. Men med det tilltalet försöker jag förmedla något slags respekt och högaktning, och vänliga känslor i allmänhet, ett slags välvilja från min sida. Men hur skulle du egentligen vilja bli tilltalad, om du fick välja själv?
Klockan 12
Kära tall, nu är klockan tolv, mitt på dagen, och helt oväntat hörs det plötsligt fågelkvitter. Solen kommer inte fram mellan de grå molnen mer än glimtvis, men varje liten extra stråle känns som en gåva. Som alla växter är du säkert särskilt känslig för ljus, för ljuset betyder ju energi för dig, helt bokstavligen. Men visst är det viktigt för oss mänskor också, även om vi inte har den mirakulösa förmågan till fotosyntes som du har. Nu när solen tittar fram - nästan - känns det underbart, och helt på grund av ljuset, för solen värmer inte såhär års, inte så det känns i alla fall. Men det är alltså ljuset jag vill fråga dig om, ditt förhållande till ljus. Hur upplever du ljuset, hur känner du det? Och hur känns det när det saknas?
Klockan 13
Här sitter jag igen, kära tall, och undrar hur det känns att bära min tyngd, eller ifall det känns alls? Du är så stor och ståtlig och stabil, att jag inte har några skrupler att sitta på din tu- eller tre-delade stam, och känner inte att du skulle reagera på min tyngd som jag ibland känner när jag sätter mig på en gren som till exempel svajar lite. Fördjupningen eller förgreningen mellan dina två stammar har inte heller samlat mossa och lav eller annat som skulle samla fukt och väta, bara några barr som tycks blåsa bort de också. Så det är väldigt bekvämt för mig att sitta här, torrt och relativt varmt, om man jämför med en sten eller så. Men hur känns det för dig? Är jag ett irritationsmoment, en extra börda, eller är det behagligt att bli berörd. Hur vill du att jag skall röra vid dig?
Klockan 14
Det börjar bli eftermiddag, dagarna är korta, men solen sticker fram under molnen emellanåt. Vinden tilltar också, tror jag. Och man kan höra havet brusa, som alltid här på Örö, eller nästan alltid, från något håll. Jag undrar hur du förhåller dig till vinden, som måste vara ganska farlig ibland. Inte långt härifrån ligger en av dina släktingar och växer med stammen utmed marken, efter att ha fallit omkull - med största sannolikhet fälld av vinden. Du är hög och reslig med dina två stammar som böjer sig ifrån varandra och närmar sig igen högre upp i kronan. Är den här formen på något sätt till hjälp i hård vind? Jag undrar hur det känns när vinden trycker på, spjärnar du emot, eller kan du flytta på tyngdpunkten på något sätt? Eller är det roten som borrar sig in i jorden som håller balansen?
Klockan 15
Vinden har mojnat, eller bytt riktning, för nu kan man höra ljudet från radartornet här intill. Kan du höra det, kära tall? Eller har du blivit så van vid det att du inte längre lägger märke till det. Eftersom det inte förändras saknar det antagligen betydelse för dig. Jag undrar vad du egentligen kan höra, och på vilket sätt. Det har gjorts experiment som visar att växter kan söka sig mot vatten helt med hjälp av ljudet, utan någon direkt kontakt med fukt. Kanske dina rötter kan känna havet, men du vill kanske inte ha saltvatten. Havet hörs hela tiden här. Insektljud har kanske betydelse för dig, radarn liknar en frenetisk bisvärm på något sätt. Men jag antar att det nog är ljuset som är det viktiga för dig, åtminstone nu när det minskar. Fukt är det ingen brist på, åtminstone inte så här års, men allt regnet rinner antagligen igenom sanden. Så min fråga till dig skulle då vara, vad hör du? Vad är det för ljud eller vibrationer som du lyssnar till just nu?
Klockan 16
Kära tall, det här är mitt sista besök idag, solen har redan gått ner, men ljuset dröjer kvar en stund. Kameran ser ljuset som väldigt blått, men för ögat är världen snarare rosa-skiftande. Växter skiljer mellan många olika färger av ljus, så för dig ser det kanske helt annorlunda ut. På vägen såg jag att en av dina släktingar intill har ringbarkats, och uppe på berget till höger finns en annan ringbarkad tall, där man huggit bort all bark runt stammen, lite ovanför marken, för att långsamt döda trädet - kusligt! Jag trodde man gjorde det åt lövträd för att undvika att de skapar nya skott, men synbarligen fungerar det på tallar också. Näring från kronan kan inte färdas ner till roten när ytskiktet eller floemet är borta, men upp från roten till kronan kan näring färdas närmare medlet av stammen. Så trädet förtvinar så småningom. Lyckligtvis har ingen naturvårdare kommit på att du borde avlivas! Det här är ju ett naturskyddsområde, men de försöker väl upprätthålla något slags balans, antar jag. Och jag skall inte moralisera, för jag sitter ju och skriver på papper som tillverkats av dina släktingar, eller kanske snarast gran eller björk. Det anländande mörkret för med sig alla dessa dystra tankar. Dags att ta sig in i värmen, alltså. Tack för att ja fick sitta här hos dig, på dig, i din famn, och jag hoppas du klarar den kommande vintern lika väl som du klarat alla åren hittills. Ha det så bra och sköt om dig! Hälsar AA.