The Pine in Brunssparken - Tallen i Brunnsparken

30.3.2020

Kära tall, det skall bli spännande att lära känna dig; jag hoppas att du också vill lära känna mig? Men det är kanske för mycket begärt i det här skedet. Jag var rätt överraskad när jag såg dig växa här, mitt uppe på berget, där det finns väldigt lite jord, men synbarligen har du hittat en skreva med tillräckligt mycket mylla för at få “fotfäste”, eller “rotfäste”. Du är rak och fin, men förståeligt nog inte särskilt hög, för rötterna och kronan måste väl vara i något slags proportion till varandra. Men du är just lagom för att stå och hålla i, en stund. Just nu är det egentligen ännu för kallt för att sitta och skriva här uppe på berget, och jag har både mössa och handskar för att inte bli förkyld. Och nu börjar det dessutom snöa! Inga stora flingor, utan små, pyttesmå, som egentligen liknar hagel. Jag märker också att någon brutit av en kvist eller gren av dig, helt nyligen, för det avbrutna stället lyser ljust, som ett sår. Jag hoppas det inte gör alltför ont. Jag undrar hur gammal du är, antagligen inte särskilt gammal, men inte något barn heller, för din stam är ganska tjock, trots allt. Jag vet egentligen inte hur man räknar tallars ålder, förutom genom att räkna årsringar, och det kan man ju göra bara på döda träd. Det är lite som en obduktion för människor… Det här är en väldigt omtyckt ark, och ven såhär mitt på dagen en måndag, trots att det inte ens är solsken, är det mycket folk i rörelse, barn och så. De kommer med på bild, och det är ju helt i sin ordning. Jag undrar om det är ett barn som brutit din gren? Men inte ett helt litet barn, för det är ändå lite högre upp… Nu blir det för mycket snö på papperet, tror jag. Kanske vi får återkomma senare. Men det här var trots allt ett första försök, ett första besök… På återseende, alltså.

6.4.2020 

Kära tall, det är roligt att ses igen; en vecka har gått sen jag var här hos dig senast, och våren känns definitivt närmare. Det är visserligen kallt fortfarande, men just nu när solen skiner, känns det som vår. Småfåglar, och andra fåglar för den delen också, för all slags oväsen och ger tillkänna att de är här. Det omisskännliga ljuden av gäss hörs också. Du svajar i vinden, och det gör kameran också – jag förstår inte hur den kan vara så känslig. Att du är känslig för vinden är ganska självklart, för du växer ju mitt på berget – hur djupt du än försökt slingra ner dina rötter har de i alla fall inte spridits särskilt vitt, så det är säkert inte speciellt stabilt för dig. Men det här är inte någon riktig vind, bara för några dagar sedan blåste det hårt. Men, du ser ut att må bra i alla fall. Människorna här i trakten, och överallt på planeten, misstänker jag, är just nu oroliga för Covid-19 pandemin, en virussjukdom som angriper lungorna och smittar från människa till människa, och synbarligen också från och till vissa djur, som kattdjur. En tiger i ett zoo hade nyss fått smittan, skrevs det. Nyheterna handlar för det mesta om pandemin, och den ekonomiska krisen den lett till. Och jag märker att det är det jag själv läser och letar efter i nyheterna- Men ur din synpunkt finns det ju många viktigare saker att fundera över, som t.ex. vinden, eller regnen, eller värmen och när et är dags att börja satsa för fullt på nya skott. Eftersom du har kvar dina ”blad”, dina barr från ifjol, och inte byter dem varje år som t.ex. lärkträdet, är det kanske inte så dramatiskt. Jag vet faktiskt inte hur tallar brukar göra – granar har tydliga ljusgröna skott på våren och försommaren. Men när jag tänker efter minns jag inte ifall jag sett tallar ha något liknande. Hur som helst, du ser i alla fall helt oberörd ut, i en vintermundering kunde man kanske säga. Men det kan ju vara på grund av din särskilt utsatta position, här uppe på berget finns det inte vindskydd från något håll. Den lilla björken – jag tror det är en björk även om det ser ut som en buske eller egentligen ett större ris, som växer i samma klippskreva som du, är ännu mycket lägre än du så den skymmer inte ljuset från dina barr även när den har blad. Nu är den helt kal, men den har tydliga knoppar. Och om det är en björk – och jag tror det är det på grund av de rödbruna grenarna (paradoxalt nog) så är det en törstig granne. Om du inte ser till att suga åt dig den fukt du behöver, kommer den nog att dricka upp allt som finns så fort den får ut sina blad. Kanske ni delar på ett mycelium eller samarbetar på något annat sätt, vad vet jag? När jag ser närmare efter märker jag att björken har små ”stubbar” där den kapats av någon trädgårdsmästare som inte tyckte att det behövdes björkar just här. Vem vet om det var du eller björken som var här först, men det verkar som om parkvårdarna har tyckt att det är OK med en liten tall här…

Det börjar bli kallt, kanske jag skall söka mig hemåt igen. Men det var trevligt att sitta här hos dig en stund. Jag hoppas du har det bra tills vi ses nästa gång, kanske nästa måndag igen, eller senare nästa vecka, efter påskhelgen, som säkert blir onödigt livlig här i parken. Det är trevligare att träffas på tumanhand, tycker jag i alla fall. Allt gott till dess!

 

(Obs. När jag återvände till kameran hade den stannat efter c 6 minuter, för minneskortet var fullt – dumt av mig att inte kontrollera det!)

17.4.2020

 

Kära tall, trevligt att se dig igen, efter en och en halv vecka sen vi sågs senast, ungefär. Det har varit växlande väder den här veckan, snöslask och hagel, riktig vinterstämning, och så sol och fågelsång igen. Idag blåser det en hel del, så jag känner mig orolig för kameran bakom mig. Du svajar också en del, men inte på något sätt oroväckande. Och vatten har du haft gott om på sista –

Och så hörde jag en smäll, och kameran föll… Jag kommer igen en annan gång när det är mindre vind…

24.4.2020

 

Kära tall, trevligt att se dig igen! Jag var här för ett par dagar sedan, men vädret var varmt och soligt och det var fullt med folk här. Du hade andra besökare som satt alldeles intill så jag ville inte störa dig, försökte inte ens. Och besöket dessförinnan slutade snöpligt med att kamerastativet blåste omkull. Idag blåser det igen, inte så mycket, men här uppe på berget känns varje liten vindpust. Nu har jag en tyngd hängande från stativet – en stor sten inne i kameraväskan hängande nära marken – så de borde vara ok med kameran. Men folk är det fullt av fortfarande. Just nu promenerade ett par tvärs igenom bilden, och till vänster om mig, längre ner på sluttningen, sitter en familj på picknik. Men i princip tror jag nog att vi får vara i fred en stund. – Jag har faktiskt saknat dig, vilket kan låta konstigt, för vi har ju knappt lärt känna varandra, eller jag lärt känna dig – vad du har upplevt visavi mig, vill jag inte spekulera om. Men jag tror att det beror på att jag saknar tallen på Hundudden i Stockholm, som jag inte sett sedan januari, och du är ett slags ställföreträdare för den. Jag hoppas att du inte tar illa upp för att jag betraktar sig som en ställföreträdare, men så kan det ju bli i mänskorelationer också. Någon som först känns som en ställföreträdare, en ”placeholder”, blir med tiden en riktig vän. Jag hoppas det blir så med oss. Och jag börjar lära mig så småningom, lära mig villkoren för våra möten: det får inte vara för varmt eller soligt, inte weekend, antagligen inte lunchrast heller. Och inte alltför blåsigt. De här villkoren handlar egentligen mera om platsen du lever på än om dig i sig, och så brukar det vara med träd. Det går inte att skilja på dig och ditt liv, din omgivning, vill säga. Vi människor tror, eller jag tror i varje fall, ibland, att det skulle gå att skilja på människorna och deras liv, eller en speciell person och platsen eller platserna den lever i och på, men det är ofta en illusion. Vi är där vi bor, inte bara vad vi äter utan hur och var vi lever… Det blir särskilt tydligt nu under Corona-krisen då alla tillbringar en stor del av sin tid hemma. Men om man uppfattar platsen lite vidare, som det historiska och geografiska sammanhang man lever i, tror jag att det stämmer ganska långt. – Ja, nu börjar jag tala om människor igen, förlåt om jag tråkar ut dig! Vi är (eller åtminstone jag är) så självupptagna ibland. Jag har ju inte ens frågat hur du haft det? Hur du mår? Jag tycker mig se att du mår ganska bra, men det ä ju bara min tolkning. Du förändras inte märkbart från gång till gång. Den lilla björken intill dig, däremot, håller på att slå ut sina blad, man kan nästan se dem växa, men bara nästan! Nu när solen kom fram känns det genast varmare, men vinden är fortfarande lika kall. – Gör jag fel att skriva till dig på det här sättet? Jag menar, det skadar ju inte dig, men är det en villfarelse, en illusion, en löjlig lek som får mig att inbilla mig att ett jag-du -förhållande à la Buber eller Levinas skulle vara möjligt mellan oss. Men jag inbillar mig kanske inte det egentligen – jag ser det här som en övning, en övning i att fokusera om… Tack för att du har tålamod med mina försök, och ha det bra tills nästa gång! Sköt om dig!

2.5.2020

 

Dagen efter första maj är det fullt med barn på berget, antagligen mer än igår, då folk lydde förbudet att samlas plikttroget, och samlades förmodligen i varandras hem. Så du hade det lugnt, här, för en gångs skull, förmodar jag.

Kära tall, hej på dig igen. Det är ett bra tag sedan jag var här sist, så du skulle kanske inte komma ihåg mig, även om du lagt märke till mig av någon anledning. Om vi tänker rationellt så har du ingen orsak att lägga märke till mig ifall jag inte försöker skada dig eller utgör ett hot, eller då det motsatta, att jag på något sätt kunde gynna dig eller bjuda på något som dus skulle uppskatta. Det är i så fall den koldioxid jag utsöndrar i min andning, och det är ju blygsamma mängder, i synnerhet som jag inte kommer nära in på dig. Men vi behöver ju inte tänka rationellt, vi kan leka lite, fantisera. Jag vet ju inte om tallar kan fantisera, eller leka, men om de kan minnas så kan de också planera för framtiden, och då måste man ju kunna fantisera lite. Att leka är en annan sak, men som människa borde åtminstone jag kunna leka lite. Vad jag menar med mitt omständliga sätt att uttrycka mig, kära tall, är helt enkelt att vi kan tänka oss att vi kan kommunicera eller leka tillsammans, som ett slags tanke-experiment. Jag inser att det är på gränsen till galenskap att leka tillsammans med en tall – lika gärna kunde jag föra ett samtal med en stol eller ett bord – men det är inte sant! Du är en levande varelse, och även om det är möjligt att stolen och bordet också lever, är du levande på ett sätt som jag kan känna igen, som är närmare mitt sätt att leva, trots allt. – Hur kom jag in på det här? Det var från tanken ifall det fanns någon orsak för dig att lägga märke till mig, antingen positiva eller negativa orsaker. Men det är kanske inte så viktigt. Det är bara min mänskliga fåfänga som önskar att du skulle uppmärksamma mig, för det räcker ju alldeles bra att jag försöker uppmärksamma dig. Visserligen blir vår relation lätt ensidig och monoton, jag upprepar mig själv emedan du inte avbryter mig, men det var ju det vi talade om senast, nu mins jag: att jag borde lära mig att lyssna på dig! När jag lyssnar på omgivningen, hör jag bara vinden och fåglarna och barnen. Men när jag tittar på dig, ser jag den avbrutna grenen med det vita eller ljusa såret, som lyser fortfarande. Och så ser jag vindens rörelser i din lilla krona, i dina små grenar. Det måste vara jobbigt att stå emot vinden hela tiden. Fast kanske du gör det automatiskt, som jag står upprätt, och tänker inte på det, om jag inte är tvungen att stå på stället i timmar. Och det är ju just det du gör. Men du har förstås rötter, även om det verkar osannolikt att de skulle nå särskilt djupt här på berget. Din livskamrat, eller granne, den lilla björken, har redan stora mössöron, och ser glad ut i sin ljusgröna klädsel. Jämfört med den (eller hen) ser du lite avdankad ut, eller så inbillar jag mig. I själva verket ser du ut precis som förut. – Och nu är det fart i hund-parken där nedanför, ett rabalder av något slag…

Hur skulle du vilja att jag skrev till dig, hur borde jag inbilla mig, identifiera mig med din situation och försöka förstå vad du skulle vilja? Tja, antagligen vill du bara få leva ditt liv i fred. Det är bara mänskorna som är hypersociala varelser… Fast nej, träden är ju också sociala, när de lever i skogen. Kanske jag borde tycka synd om dig för att du tvingas leva här, långt från alla släktingar. Men du har ju den lilla björken hos dig, i alla fall. Den kommer antagligen att växa om dig på bara några år, om den då inte dör av törst ifall det inte regnar regelbundet. Men kanske du inte saknar familj och släktingar och andra träd. Kanske du vant dig vid ett liv som enstöring, och njuter av att få vara för dig själv. Det unnar jag dig gärna. Jag är ju själv en enstöring, men det innebär inte att jag inte skulle sakna gemenskap också, ibland. Det är kanske lite fånigt att söka en sådan gemenskap just med dig, men varför inte. Så vitt jag förstått motsätter du dig inte mina försök till närmanden, men det är ett viktigt tillägg, ”så vitt jag förstått”, för det kan jag ju inte veta. Tack i alla fall för att jag får sitta här ibland… Sköt om dig tills nästa gång!

23.5.2020

 

Hej igen, det var länge sen sist. Jag har varit här ett par gånger de senaste veckorna, men det ha suttit någon alldeles intill dig båda gångerna. Även nu är det två picknic sällskap alldeles här intill, men av en slump kom de inte med på bild. Den gruppen som sitter här intill hörs antagligen på videon. Men det är paret i bakgrunden som jag trodde skulle komma på bild, men jag misstog mig. De sitter just utanför bildgränsen. Men jag frågade dem i varje fall ifall det var okej, och de sa att de inte brydde sig. – Men du, då? Bryr du dig? Synbarligen inte. Du ser ut nästan som förut, med undantag av den avbrutna gren, vars ”sår” inte längre lyser lika vit. (När jag såg efter senare, märkte jag den stora droppen kåda som runnit och stelnat för att läka såret) Och så har du nya skott, något som liknar blommor eller blivande kottar eller motsvarande, på ändan av varje gren. Jag skall ta en bild på dem efter vår skrivsession. Vår skrivsession? Hm. Min skrivsession hos dig, skall jag väl kalla det. Nu hör jag ett sällskap bakom mig också. Det är ungefär lunchdags och lördag, så det är klart att det är fullt med folk - solsken och varmt. En av de vackraste dagarna den här våren, med riktig sommarvärme. De har lovat att det skall bli tjugo grader på eftermiddagen. För din del betyder det antagligen att du avdunstar mera vatten för att inte bli för varm, och kanske du får lov att suga upp mera vatten från marken också. Björken intill dig, som nu har stora löv, lite gulgröna ännu, men i övrigt nästan ”fullvuxna”, har i varje fall ett system i sina blad där den har öppna ”gluggar” för att släppa ut vatten att avdunsta, eller hur är det egentligen enligt den nyaste forskningen. Mina grundkunskaper kan faktiskt vara helt föråldrade. Jag vet inte om barr är lika lätta att reglera enligt ljus och fuktighet och fotosyntes, men i princip borde de ju fungera lika, trots att de har en annan form och är tänkta att hålla längre än löv, som här i norr fungerar för en sommar. Men visst tappar du ju barr också, men inte så strukturerat, en viss tid på hösten. Kanske det är mera som när jag tappar hår, lite då och då…

 

Men annars mår du bra, eller hur? Du ser ut att må bra med alla nya skotten. Och det verkar som barr-knippena var ”buskigare” också. Men såhär års är det nog björken som drar till sig blickarna till sig, det är ofrånkomligt. Den ser ut som en buske med flera skott eller små stammar från samma rot, ingen är längre eller större än de andra. Så det kan hända att den väljer att ligga lågt och bräda ut sig sidledes; då kommer den inte att tävla med dig på höjden. Men det är ju möjligt att den byter stil eller strategi senare, när den vuxit sig större… Nu börjar paret i fonden röra på sig, och åtminstone killen med sin cykel syns troligen i bild. Men det spelar ingen roll egentligen. Och nu ger de sig av. Under tiden har det dykt upp ett annat par längre bort till vänster, utan att jag märkt det, men de är så lång borta att de knappast bryr sig. – Det är faktiskt varmt nu, solen nästan gassar! Sommaren känns alltid som en superlyx när den är ny, på våren när allt exploderar. Men efter bara ett par veckor, när den mest prunkande blomstringsfasen är över känns det som det normala. Och den långa vintern är det onormala avbrottet. Och så är det säkert för dig också? Du tår ut i stormar och köld och ”sover” i halvdvala, väntar på ljus och värme för att sätta igång. Eller är det tvärtom – att du egentligen trivs med dvalan, och blir ”väckt” av ljuset och värmen ”på jobb”, sparkas igång av temperaturen och ljuskvalitén och tvingas börja jobba, jobba, jobba. Och när det blir höst är det åter en chans att a det lugnt en stund, och hämta sig inför nästa produktiva spurt? Forskarna har undersökt och funnit att växterna lär sig, minns och fattar beslut. Men känner ni välbehag också? Är det behagligt och skönt med solen? Elle är det bara mat? Fastän mat kan ju minsann vara behaglig också. – Dags att gå hem och äta, för mig. Du kan hålla på och äta här dagen lång. Hoppas du njuter av det. Ha det bra, och tack för den här stunden igen. Må väl!

10.6.2020

 

Kära tall, trevligt att se dig igen, efter en paus på flera veckor. Nu är det full sommar och du försvinner nästan i den allmänna grönskan, ifall jag borde välja ett träd att stifta bekantskap med idag, skulle jag kanske inte lägga märke till, så tur nog började jag medan det ännu var vårvinter. Du ser ut som förut, de nya skotten för i år är stora och gröna och smälter nästan samman i ditt lövverk – tja, lövverk kan man kanske inte kalla det – och barr-verk låter lite konstigt, så skall vi försöka med krona, då? -den lilla björken intill, har ett frodigt lövverk och tar stor plats åtminstone visuellt. Men det går ingen nöd på dig, tycks det som, och just nu är ju allt så bra det kan vara, varmt och soligt, rikligt med regn för bara några dagar sedan, tillräckligt med vind för att hålla dam och kanske en del småkryp borta… Vad i övrigt skulle du önska dig? En renare luft? Mera näringsrik jord på berghällen? Just nu har du till och med lugn och ro, nästan. En ung kvinna ligger och solbadar på berget alldeles bakom mig. Och jag var tvungen att placera kamerastativet nästan på hennes badhandduk, men hon var jovial. Rakt framför mig sitter en grupp kvinnor på picknick, och de känner sig kanske utpekade i och med att kameran pekar mot dem, men i dagens värld är bilder en sådan bruksvara att ingen tycks riktigt bry sig.

Sedan vi träffades senast har jag slutfört mina besök hos lönnen på gården, min Corona Diary, som jag kallar den. Och istället har jag börjat besöka Självständighetsgranen här i samma park där du växer, men längre upp mot nordost. Det är en mer än hundra år gammal gran som såddes vid utropandet av Finlands självständighet år 1917, och planterades ut i parken på 1930-talet. Det är en hög gran som jag inte kan få med i bild i sin helhet, i motsats till dig som är av just lämplig storlek för dylika samtal. Och med granen samtalar jag inte heller, har inte ens försökt. Den är så imponerande i sin resliga uppenbarelse, att jag bara står intill dess stam och sträcker mig upp, och det blir mera som en pose eller ett slag porträtt. Så du behöver inte vara orolig, min relation till den granen är av en helt annan art än vår relation, hur man än beskriver den. Ja, jag vet, jag borde tala om min relation till dig, och inte vår relation, för du har ju ingen talan i saken. Men trots det tycker jag om att tänka att du på något sätt accepterat mig, så som du accepterar alla andra som inte ställer till med bekymmer för dig. Och jag förstår också att jag inte kan kompensera bristen på en släktfrände i närheten. Om det som forskarna kommit underfund med, att träden kommunicerar sinsemellan med hjälp av svampmycelierna i sina rotsystem, har du nog svårt att nå fram till en annan tall med dina rötter. Så vitt jag kan se finns det inte en tall inom synhåll, men bakom berget finns det nog flera tallar. Kanske din gemenskap med den lilla björken, som du ju växer väldigt intimt sammanflätad med, åtminstone förmodar jag att era rötter är slingrade om vartannat, är mer än nog för dig. Och jag vet faktiskt inte hur björkar och tallar kommer överens, sådär generellt sätt. Björken brukar kräva mera vatten, antar jag. Men både tallar och björkar kan klara sig i rätt extrema förhållanden, t.ex. ute i skärgården, så ni kommer nog att klara er här också tror jag, även om det skulle bli riktigt torrt och varmt. De planterade lindarna brukar ibland få vatten när de är unga för att hjälpa dem att klara torrperioder. Men du får nog ingen extra hjälp av parkvårdarna ens i krislägen, misstänker jag, för du är ju inte planterad, utan har bosatt dig här på egen hand. Nu är du nog redan lagom fullvuxen, även om du ser ut som en väldigt liten tall, att du lärt dig hushålla med vattenresurser, antar jag.  Den lilla björken är förmodligen yngre och kan få det svårt ifall det blir torrt. – Men varför oroa sig nu, när allting är perfekt, för en gångs skull! Ha det så bra, jag kommer och hälsar på dig igen… Och tack för din tid och ditt tålamod!

23.6.2020

 

Kära tall, det var länge sedan sist, eller så känns det i alla fall Jag har varit nära dig, hos den gamla granen, dagligen, i flera veckor, men inte kommit mig för att titta in hos dig. ”Titta in” är en lite konstig formulering i det här sammanhanget, ”titta ut” skulle ju vara riktigare, men jag menar alltså att jag kunde ha passerat och kollat hur du mår. Men du ser ju ut att må bra. Den lilla björken, däremot, ser lite utmattad ut i värmen, trots att det regnade för ett tag sedan är det ju väldigt torrt nu när solen gassar. Men i princip ser ni ut att klara det, båda två. -det är nog jag som är den känsligare av oss i det här fallet, misstänker jag. – Men livet har börjat återgå till ”det gamla vanliga”, åtminstone på ytan. Och viruspandemin har synbarligen ebbat ut här, även om de befarar en ny våg i höst. Men i Stockholm är det fortfarande mycket nya fall av smittan och stora dödstal också. Det är helt otänkbart att ta sig till Stockholm nu och i princip är gränsen inte ens öppen. Det är så konstigt att tänka sig den lilla tallen på Hundudden mitt i den kalabaliken. Fastän livet pågår väl som vanlig där också. Och du bryr dig väl inte om hur dina släktingar har det så långt borta. Hela norra halvklotet är ju fullt av din släkt, om vi tar hela Sibirien i beräkning. En del är förstås tundra. Men stora, stora områden är täckta av barrskog med tall och gran, förmodar jag. Jag har ju aldrig varit åt det hållet, så jag skall inte sprida ogrundade rykten.  – Har du vuxit sen sist, eller inbillar jag mig? Kanske det bara är jag som har krympt, och känner mig äldre och tröttare, trots den underbara värmen. Eller så sitter jag helt enkelt längre ner på klippan än vad jag brukat, och du ter dig ståtligare för att jag sitter närmare din rot. Just nu är det rätt tomt i den här delen av parken. En ung man ligger och solbadar alldeles till höger, men tycks inte bli störd av att jag sitter såhär nära, eller av kameran, kan tänka. Två små sparvar kom förbi. Men när jag såg åt deras håll försvann de snabbt.

 

Jag har egentligen ingenting nytt att berätta åt dig – eller jo, massor av allt möjligt, men ingenting känns relevant ur ett tall-perspektiv. Jag undrar vad jag skall göra av de här breven och videobilderna av oss tillsamman? Går det att koppla ihop till en time-lapse av något slag? Antagligen. Men det blir ju stora ”hopp” mellan bilderna. Men breven då, vad ska jag göra av dem? Tillsvidare har jag skrivit rent varje brev skilt för sig, som det går och står, så gott det gått att tyda min gräsliga handstil (som inte blir bättre av att skriva utan underlag). Men jag kunde ju läsa in dem på band och sammanställa som en berättarröst med bilden, som jag gjorde med några av mina försök i Nirox, tidigare i vår. Men de här breven är kanske alltför alldagliga, ointressanta, bara ett vardagligt pladder, ett försök till tilltal, utan större tyngd. Skulle du uppskatta ifall jag försökte skriva mer utstuderat och kanske poetiskt? Kanske inte, jag förmodar att det inte spelar någon roll för dig. Och ag tror inte ens att du bryr dig fastän jag sitter här och skriver på ett papper som gjorts av cellulosa från dina släktingar, förmodar jag. – Nu är vi där igen. Varje gång skriver jag att jag vet eller förmodar att du inte bryr dig – så varför upprepar jag det? Är du en ställföreträdare för alla andra som inte bryr sig? Det var kanske ett problem för ett litet barn, det behöver att man bryr sig om det, men nu för oss som fullvuxna är det inte lika viktigt. Dessutom brukar mänskor bry sig om varandra, så där i stort. Så jag får lov att anta att tallar gör det också. Och människor kan bry sig om tallar, så kanske tallar kan bry sig om mänskor också – vem vet! Tack igen för ditt tålamod, och ha en fin dag i solgasset. Vi ses!