Revisiting the Pines on Örö 

 

    (break 15.1-17.2.2021)

 

    (break 26.2.-8.5.2021)

 

    (break 17.5 - 24.6. 2021)

 

    (break 30.6 - 29.8. 2021)

 

    (break 4.9 - .10. 2021)

The Pine Next Door

(7.1.2021 - ...)

< ---

Tala om det för Tallen

(Tell it to the Pine)

11.1.2021  --- >

Kära tall,

Tack för att jag får sitta så här, på dig, här vid stranden på Örö. Jag beslöt mig för att komma och hälsa på dig medan jag är här nu helt enkelt för att du växer på en så fin plats här på västra stranden och är böjd på ett sånt sätt att det är, som du skulle vara inbjudande för att sitta på. Jag är säkert inte den första människa som sitter här, men de flesta sitter här antagligen under sommarhalvåret, och nu är det den elfte januari tjugotusen [sic] tjugoett. Och även om det är soligt och klart väder idag och inte väldigt kallt, så är det ändå vinter. Jag har tidigare försökt skriva till tallar här, men den här gången bestämde jag mig för att försöka tala in i en mikrofon, att bokstavligen tala om det för tallen. Och även om det känns lite konstigt, och jag vet inte hur det kommer att låta, så är det ju ett mer direkt sätt att tala till dig. Jag antar inte att du förstår svenska eller människospråk överhuvudtaget, men det är fullt möjligt att du kan känna eller höra, känna av min röst på något sätt. Många växter kan höra ljud, känna igen ljud på något sätt. Sen tycker jag om att tänka mig att du på något sätt anar mina avsikter, och att du känner efter, ifall du känner efter så kan du känna att jag vill dig väl, eller åtminstone inte vill dig något illa. Men för att vara riktigt ärlig så talar jag till dig idag, inte så mycket för din skull som för min egen skull. Jag har just fyllt sextiofem år, i förrgår, och det kändes bra att fira det, den bemärkelsedagen här på ön med tallarna här. Jag besökte en annan tall belägen nära kasernområdet då. Men även om, även om det här är ett bra ställe att bli äldre på så är det ändå lite kusligt. Det slog mig att jag nu egentligen borde pensionera mig, gå i pension helt enkelt, ansöka om pension. Jag har inget arbete just nu att gå i pension från, men jag har lyckligtvis ett arbetsstipendium, så att jag kan arbeta helt normalt hela det här året ännu. Men själva tanken på att gå i pension är lite skrämmande. Du är ju ingen ung tall själv heller, men jag har svårt att tänka mig att tallar skulle gå i pension. Tallar kan ju dö, torka bort, förtvina, men också bli väldigt, väldigt gamla, och jag ser ju på dina barr och på dina kottar att du jobbar på för fullt, även om du är böjd på ett sånt här underligt sätt, antagligen på grund av någon höststorm när du var ung. Men, ja, jag vet inte, kanske jag inte direkt ber om råd från dig hur jag skall förhålla mig till det där med pension, men jag vill bara ha ett perspektiv på det genom att fundera på det tillsammans med dig. Om man tänker det på ett annat sätt så är du ju pensionär hela tiden, i den bemärkelsen att du arbetar för dig själv och gör det som känns viktigt för dig och som du behöver göra för att hålla dig vid liv, och för att hjälpa alla de andra varelser som livnär sig på dig, som alla de olika typer av lav som växer på din bark just här intill. För att inte tala om alla andra växter och djur och mikrober som du hjälper att fungera. Det är svårt att förstå ett träd om man är människa, att förstå på riktigt. Men antagligen är det också svårt att förstå en människa om man är tall. Istället för att beklaga mig för dig eller lätta på hjärtat som man säger, berätta om min oro inför att bli gammal och pensionerad och inte behövas längre kan man kanske säga, så borde jag kanske lyssna på dig istället. Men det vad jag hör, det är inte dig utan det är havet här intill. Men tack i varje fall att du lyssnade på mig. Tack för att du finns, och för att jag vet att jag kan kanske komma tillbaka till dig nån gång. Jag hoppas du har det bra resten av vintern. Sköt om dig.

Kära tall,

Det är roligt att vara här hos dig igen. Det är över en månad sen jag var här senast. Det är februari, tjugonde februari tjugohundra tjugoett, och det är ovanligt mycket snö i år, en riktig vinter, trots klimatförändringen. Jag undrar om du sover över vinterns, som björnar gör, och många djur, eller vilar, det gör du säkert åtminstone. Men du har ju dina gröna barr så i princip kan du väl fortsätta jobba som vanligt. Men jag tänker mig att, att det är för kallt för alla vätskorna att röra sig i din stam. Men kanske barken är tjock. Nu är det inte så kallt, det är egentligen snöbollsväder, kring noll [grader], men förra veckan var det väldigt kallt, och veckan innan också. Kanske växter inte fryser på samma sätt som djur. Frysa gör de ju, kölden tar livet av växter förstås. Men ni tallar är vana med kölden. Jag kan tänka mig att det blir svårare när det blir varmare. Inte för att värmen i sig skulle vara jobbig, bara det finns vatten, och det finns det säkert nog här. Men det kommer ju en massa nya insekter och svampar och all slags smådjur som tycker om att äta och borra hål i dig och så vidare. Det handlar ju om balans, det förstår jag. Din bark är alldeles full av olika typers lav, och det verkar inte vara något problem för dig. Men det är klart att om, om det sen finns insekter som borrar sig in i ditt trä och sprider sjukdomar, så är det en annan sak. Jag vet inte om det är möjligt för dig att förbereda dig för klimatförändringen. I princip skulle det kunna vara farligt för dig att vara så här nära vattenbrynet, nära havet, för om havsnivån skulle stiga så mycket som den har planerats att den skall göra, så då skulle du hamna under vatten, faktiskt. Men lyckligtvis har vi ju fortfarande landupphöjningen efter istiden här, som motverkar det stigande havs-, den stigande havsnivån en aning. Havet ser häftigt ut nu när det är isbelagt. Isen är mörk och inte vit idag, så det liknar vanligt hav, men det som är spännande med det är att det är helt tyst. Nu blåser det lite, och jag kan tänka mig att vinden slår mot mikrofonen också ibland, men i morse var det alldeles tyst. När man kommer från stan är det nästan overkligt med en sån tystnad. Så plötsligt hörs det en liten fågel som inser att det börjar bli vår så småningom. Det känns ju inte som vår i den här kylan, men ljuset återvänder. De säger att växterna förstår att de skall börja växa, inte för att ljuset återvänder, utan för att de, utan innan det, redan innan det när det blir mörkt. Jag undrar om det stämmer för dig också. - Jag vet inte om du, om du sover, om du vilar, eller om du är här nu, medveten, medveten på det sätt som en tall är medveten. På sätt och vis är du ju mycket mer medveten än människorna, till exempel när det gäller olika nyanser av ljus eller nyanser av fukt, antar jag, och så vidare. Men å andra sidan så har du ju inte en medvetenhet som är som vår. Jag kan tänka mig att vinden är det viktigaste, för det är vinden som böjer dig och tvingar dig att följa sig själv, eller följa, böja sig för vinden. Och det är bara vinden som hörs just nu, när havet inte brusar fritt. Jag hoppas jag inte stör din vila genom att sätta mig här. Kanske jag skall lämna dig att vila i lugn och ro. Men tack för att jag fick sitta här, och tack för att jag fick tala med dig, även om jag inte har något spännande att berätta åt dig just nu. Och inte heller några goda nyheter vad gäller klimatförändringen i sig. Även om det känns lite gran som om folk så småningom skulle vakna till att nu måste det göras något. Kanske det. Men än så länge, ha det så bra. Jag hoppas att vi träffas ännu, innan våren. Tack.

Kära tall,

Roligt att se dig igen efter en så lång paus. Vi träffades senast I slutet av februari, och då var stranden täckt med snö. Nu lyser sanden I solen. Jag såg just en huggorm ringla sig I sanden och den gömde sig snabbt in i en tova med enris, som en ö mitt I sanden där den var gömd. Jag väntade en stund för att se om den skulle komma ut från andra sidan, men nej, den stanna där, för den ville inte ha med mig och göra. Det förstår jag, och jag tycker… det är ju bra, att den undviker mig istället för att anfalla. Det slog mig, kära tall, att du ju inte har den chanson. Jag kommer till dig och sätter mig på din stam och är jätteglad att se dig. Men tank om du inte är så glad att se mig. Du kan inte ringla bort som huggormen… Man skall kanske inte jämföra olika sätt att reagera. Du har ju din tjocka bark som skyddar dig. Det är som att du kan stänga öronen om du inte vill lyssna på vad jag har att tala om för dig. Ja, jag läste eller bläddra i en artikel nyligen som handlade om tallar. Det var en vetenskaplig text som analyserade olika tall arters utveckling i historien eller snarare i förhistorisk, geologisk tid. Och den beaktade liksom både ekologiska frågor och genetiska frågor. Och varför det var viktigt var för att det var en studie, en global studie i biodiversitet eller naturens mångfald och hur den kan komma att påverkas av klimatförändringen eller uppvärmningen. Och skribenterna hade kommit fram till att det var i mellanzonerna, ”middle altitudes”, där den största delen av de olika tall arterna hade vuxit fram. Och först förstod jag ju inte vad det handlade om, men det där med ”mid altitudes”, det handlar om höjdskillnaderna i bergen. Och här i Finland så tänker vi ju i norr och syd, vilka arter klarar sig längre söderut, och vilka drar sig norrut när det blir varmare, medan på andra håll så handlar det om bergen, så att det som hos oss växer norrut, det växer högre upp i bergen. Det hade jag ju inte tänkt på. Men det spännande ur din synvinkel, eller som, varför jag berättar det här åt dig är att det visade sig att tallar växer överallt på jordklotet, på alla håll, och i många, många olika arter, och de har, ni har funnits här länge, väldigt länge. Jag trodde ju att det var de stora sibiriska skogarna och kanadensiska skogarna kanske, som innehöll mest tall, men det finns tall i Australien och i Afrika, överallt finns det tallar av olika slag. Jag har förstått eller åtminstone inbillat mig att alla tallar som lever i Finland hör till samma art, men det kan ju hända att det finns lokala varianter av olika slag, det har jag inte tagit reda på. Kanske det finns en speciell Örö variant? Nå, det här är ett typiskt mänskligt sätt att tänka på saker, att klassificera och namnge, och det är kanske inte det viktigaste. Men jag tillbringade hela april månad uppe i Karlö, Hailuoto, högt uppe i Bottniska viken, och där är det ju fullt med tallar också. Delvis är de annorlunda, men sen har de också tallar som de kallar för tarri, som är ett slags martallar fast gamla och tjocka. Men i princip är det också samma art av tall kan jag tänka mig. Ni är ett stort släkte. Men jag vet inte om det är viktigt för dig här, nu. Snarare är det väl så att det är bra för dig att ha en massa plats omkring dig, men ändå ha släktingar på nära håll. Och det växer ju många olika slags ris och snår och enris och mossa och olika svampar, det fanns en massa murklor inte så långt härifrån. Jag stötte också på en artikel från Suzan Simard, en forstvetare, kanadensisk kvinna, som är nu väldigt omtalad för att hon har skrivit om ”The Mother Tree”. Men hon skriver också om samarbetet träd emellan, och att vissa trädslag trivs ihop för att de tycker om samma svampmycelier och så vidare. Jag undrar vilka dina favoriter är? Men ni har levt här så länge på Örö, i de här omständigheterna, så ni har säkert utvecklat ett bra samarbete med åren. Vad mer kan jag berätta åt dig? Tanken var ju att jag skulle tala om mina egna sorger eller bekymmer eller kanske glädjeämnen, men jag vet inte om jag har några akuta just nu. I och med att det blir vår och i och med att koronakrisen så småningom börjar avta – ja, jag har fått min [sic] första vaccin, det är härligt – och i och med att, ja ljuset har återvänt och värmen också återvänder så småningom, så blir vi ju alla mer optimistiska och glada och fulla av hopp. Man kan riktigt känna det när man går i skogarna här att alla skyndar sig för att få ut sina blad för att kunna börja med fotosyntesen och… och krypen kommer fram. Det var inte långt härifrån som det var en massa spindelväv som redan höll på att vävas och så vidare. Det är härligt att vara bland annat liv, insåg jag plötsligt efter att ha varit i stan igen, att vara mitt bland liv. Också huggormar, trots allt. Men, förlåt att jag säger såhär, det är ju inte livet bara i sig som drar mig till dig, utan just för att du är så speciell och växer på en speciell plats med en härlig utsikt över havet och så med en sån särskild böjd stam, som är som skapt för alla mänskor som vandrar här förbi att sitta och vila en stund. Hur skall jag säga, jag behöver inte ens tänka mig att du har gjort det med avsikt, den fungerar som en inbjudan, oberoende av, så tack för det.

Kära tall,

vad roligt att se dig igen. Jag trodde inte att det skulle vara så, så roligt, så, att det skulle kännas så fint att sitta här, på nytt. Jag var ju här i maj, men det var också ett kort besök. Nu är det söndagen efter midsommar den 27 juni, för att midsommarn var så sent i år. Det är väldigt varmt, men det blåser friskt, och jag är lite orolig att mikrofonen som jag talar i egentligen kommer att registrera mest vinden. Och det brukar ju inte låta så bra. Det är skönt med vinden för myggorna försvinner. – Jag försöker undvika att tala ovanpå vindpustarna, men det är svårt att avgöra vad som hörs och vad som inte hörs. Hur som helst så hoppas jag att du har haft det bra, och du ser bra ut som vanligt. Det har varit mycket folk på ön över midsommar, men de tycks rymmas väldigt fint hit, eller så… håller de sig alla till hamnen eller hotellområdet. Och de som vandrar ut på stränderna eller cykelvägarna, de gör det för att få vara i fred. – Den här gången har jag bott på Öres residens, i huset vid sydspetsen, som jag bodde i då jag kom hit första gången. Och jag trivs jättebra. Det är en gammal byggnad från den ryska tiden, bygd för officerare, antar jag, med högt till tak och stora fönster. I det andra rummet bodde ett ungt par som var här för att bekanta sig med residenset och jobbade med en film. Och de var väldigt trevliga, men de åkte iväg idag, och jag märkte hur glad och avslappnad jag blev av att få vara för mig själv, konstigt nog. Men ändå söker jag mig hit till dig, till ditt sällskap. – Kanske den största nyheten som jag kan berätta åt dig är, att det faktiskt ser ut som jag sku kunna fortsätta att besöka dig, eftersom centrum för konstbefrämjande eller vad statens konstkommission nu egentligen heter nuförtiden, preliminärt har beviljat ett stipendium åt mig. Det är litet, och det är inte helt klart ännu, för det behöver… statsbudgeten måste godkännas först, men det är väldigt sannolikt. Du minns kanske att jag berätta åt dig på vintern att jag var orolig över att behöva pensionera mig, att jag egentligen inte ville gå i pension ännu. Och nu behöver jag inte göra det, och det är ju skönt. Det är ju inte bara besök hos tallar, så här som hos dig, som jag skall syssla med, men det är en del av vad jag har tänkt göra. Och det känns väldigt bra att få så att säga godkänt för det. Att det inte betraktas som galenskap utan som ett helt acceptabelt sätt att göra ett slags konst. Det är väl det vi behöver konsten till, idag. Inte så mycket som dekoration eller inredning eller evenemangskultur, även om det också behövs, utan som försök att fokusera på ett annat sätt, att rikta uppmärksamheten på saker som man annars inte skulle tänka på. Just nu känns det i och för sig som om alla skulle tänka på träd och växter, på olika former av liv, förutom djur, som man redan länge funderat över. Jag har lovat skriva en artikel på finska om att uppträda med växter, eller vad förslags utmaningar det innebär för performance-teori eller teaterteori eller dansteori, eller funderingar kring föreställningar, om man tar det som sin uppgift att förstå vad det innebär att uppträda med växter och i synnerhet träd. Jag skriver det till en antologi där det finns många olika områden och skribenter som talar om estetik i relation till miljön, från olika synvinklar. Och det känns ju som en utmaning att kunna ge något slags överblick. Jag brukar i allmänhet skriva mest om mitt eget arbete. Även om jag måste sätta det i ett sammanhang och relatera det till vad andra konstnärer gör eller vad filosofer har skrivit, så är mitt bidrag ändå det, de erfarenheter jag har av att pröva på det själv. Och jag vet inte om det fungerar i den här artikeln. Nå, det är ju lite fånigt att fråga dig om råd, men å andra sidan vem annars skulle kunna ge mig bättre råd. Om jag skulle förstå ditt sätt att kommunicera, skulle det ju vara härligt att få veta direkt från dig hur du tycker att vi mänskor borde uppträda med träd. Men tyvärr har jag ingen sådan extra känslighet. Och jag försöker undvika att fantisera för mycket. – Jag har lyssnat på inbandade föredrag från en konferens som heter nånting i stil med Mot ett nytt sätt att umgås med växter. Och det har ju varit många olika, väldigt olika infallsvinklar. Men den jag senast lyssnade på var en biolog som jobba med växt intelligens och argumentera för att man skall använda ordet intelligens, som många fysiologer tycker att är helt fel, eftersom växter inte har en hjärna. Men intelligens och hjärna är ju inte beroende av varandra, hos mänskan kanske, men inte nödvändigtvis hos andra varelser. Och i sitt föredrag påpeka den här spanska forskaren att det ändå är viktigt att vi inte tolkar växternas sätt att förhålla sig till sin omgivning utifrån ett snävt mänskoperspektiv, utan vi borde försöka förstå vad det är som är viktigt för dig, vilka olika saker som du blir tvungen att ta ställning till när du fattar beslut och avgöranden i fråga om hur du skall växa och hur du skall börja dig och vilka ämnen du skall uppta och så vidare. Så för att respektera din agens, din förmåga att fatta beslut, att bedöma situationen och så vidare, så borde jag känna till mycket mera om hur du upplever världen. Men när jag nu sitter här, även om jag inte vill fantisera så hemskt mycket, så är jag ju inte en biolog eller forskare, på det planet, och inte en filosof heller, så jag litar på mina sinnen och på någon slags känsla då. De är ju inte så tillförlitliga, det får jag erkänna, men… ja, vad kan jag säga. Att jag blev så glad å att se dig, jag kände sån värme för dig, att jag kan bara hoppas att jag skulle på något sätt kunna erbjuda dig någon form av glädje i gengäld. Hur det skulle ske, det vet jag inte, men, ja… Jag får i varje fall säga tack skall du ha, för att jag igen fick sitta här, tack! Jag hoppas vi ses snart igen, eller jag vet att det är mycket sannolikt att vi ses snart igen, nämligen åtminstone i månadsskiftet augusti-september, då jag tänkte komma på ett kort besök igen. Så ha det så bra till dess. Njut av sommaren och värmen och ljuset, mängden av ljus. Sköt om dig.


Kära tall,

Vad roligt att se dig igen. Det är härligt väder, nästan ingen vind, och slutet på sommaren, den sista augusti. Senast vi sågs var det vid midsommar, tror jag, is slutet av juni i varje fall, så det är nästan två månader sen sist. Det är ovanligt tyst, på grund av vinden, eller avsaknaden av vind. Jag läste om skogen, skogen efter oss, en bok på finska. Och där var en detalj som slog mig, helt konkret. Nå, slog mig, men alltså stanna i minnet för att den hade verkan på mig. Och det var den detaljen att de flesta tallarna i vårt land får aldrig leva till vuxen ålder, eller de får leva till vuxen ålder, men de fälls genast när de uppnått en viss slags mannahöjd, alltså när de blivit vuxna. Men de får aldrig uppleva ett liv som vuxna och framför allt inte uppleva ett liv där de åldras. Om ni kan, som de tallar som växer här, om ni kan leva till maximalt femhundra år eller åtminstone 3 - 400 år, i synnerhet i norr, så då är det ju ganska grymt att avliva er i sådär sextio års ålder. Jag tänker mig att, om hela min generation skulle ha avlivats kring tjugo, tjugofem… Det är ju det som sker i krig, unga män – eller skedde åtminstone tidigare. Unga män skickades ut för att ta livet av varandra. Men att man ska göra det i fredstid. Nå, jag vet att det kallas odling, och det gör man ju med olika former av odling, också med broilers. Men det är ändå ledsamt att tänka. Tallarna hinner liksom inte bli individer. Det är därför du är så fin här, och alla dina grannar också på Örö och på många andra öar, varför inte i andra nationalparker också, för att ni får leva ut ert liv och bli det som ni är, på något sätt uttryck för vad miljön har erbjudit er. Så ni har anpassat er till det som livet har kommit med. Nu niar jag ju inte dig, jag talar om er tallar i allmänhet, men jag borde kanske tala om dig, för du är ett fint exempel på det, med din tudelade stam som sen dessutom är delad i två tjocka grenar, där jag sitter på den ena av dem. Och som man kunde tänka sig att är ett slags deformation, men som är ett resultat v livet förstås. Nå, det var ju trist att berätta åt dig om alla dina landsmän eller artfränder som lever på plantagerna och avlivas där. Och då får jag ju säga att jag är själv med som skogsägare i ett dödsbo, så att jag kan inte alls skryta med att ha någon moralisk förkörsrätt här. Jag deltar också i skogsodlingen. Och på sätt och vis så förstår jag ju det, att människor odlar olika saker för att dra nytta av växter och djur och så vidare, men det är ändå… det borde finnas någon balans. Därför är det så viktigt att det blir mer och mer skog som får vara skog och inte en skogsåker, en trädåker. Att det sen, det finns folk som säger att det inte går att återskapa en skog. Om den en gång har fällts kommer det att ta tusentals år för den att bli en riktig gammal skog. Men bara det att låta träden leva sitt liv till slut, det tycker jag är så fint. Och då betyder det ju att de, i synnerhet tallarna blir ju ofta stående. Många granar faller omkull, med sina rötter längs med marken, men tallarna blir ofta stående när de är döda och multnar långsamt eller torkar till de där gråa fina skulpturerna som sen… på finska kallas de ”kelohonka”, jag vet faktiskt inte vad de är på svenska. Det finns några här på Örö också, även om det nog är väldigt städat. Det här är liksom en naturpark som vårdas. Och som vi har talat om tidigare så dödas ju tallar här också, helt enkelt för att försöka håla marken öppen. Ja, vad annat kan jag berätta? Jag kan ju berätta att jag kom hit nu för ett par dagar, endast några dagar, för att uppträda med en annan tall som står nära hotellområdet eller det gamla kasernområdet. Jag skall gunga i den och försöka gunga i takt med en projektion av ett gungande som vi spelade in vid midsommar, där jag bad förbipasserande eller sommargäster att komma och gunga i gungan och så spelade jag in det. Och nu har jag gjort en video som jag skall projicera tillbaka på tallen. Och det skall ske då först klockan nio på torsdagen så att man hoppeligen ser något av den där bilden. Jag skall spela in det hela också på video för det är ju inte så många här, åskådare, kan jag tänka mig, men några eventuellt. Jag tror att den tallen är äldre än du, åtminstone är den väldigt mycket större. Men för att den växter där på ett mer skyddat område, på en, ja, bördigare plats, och med mindre vind, så kan det ju hända att ni är av samma ålder trots att du är mindre. Jag har också tänkt se ifall jag skulle kunna träffa några nya tallar här på ön. Det betyder inte att jag inte skall komma tillbaka till dig igen när jag kommer nästa gång. Men för att lära mig mer om er, på sätt och vis. Hur som helst, ja, vad annat kan jag berätta? Jo. jag var med på en konferens om konstnärlig forskning och pratade om att skriva brev till träd tillsammans med träden eller hos träden. Och då nämnde jag bara kort i förbifarten att jag också har prövat på det här att tala med träd. Men det är bara med dig jag har gjort det försöket. Du är den enda tall som jag inte har skrivit till utan som jag försöker tala till och banda in det vad jag pratar. Då blir det ju lite, tja, pladder ibland. Så kanske jag skall sluta pladdra, och låta dig fortsätta att njuta av de sista sommardagarna. Men tack för att jag fick sitta här hos dig igen. Och ha det så gott. Sköt om dig.

Holding Hands with a Pine

(as part of Be-coming Tree Live Art event 9.1.2021,  see here--- >

AA