The Ash Tree at Postbryggan in Eckerö 

No media selected. Please add or select a media file for this tool.

Eckerö 8.7.2021

 

Kära ask, trevligt att träffas här vid Eckerö postbrygga idag när solen skiner från en klarblå himmel och havet skvalpar sakta mot klippan bakom mig. Jag har beundrat dig under mina promenader ner till stranden, för du växer så nära vattenbrynet och är så överfylld med fjolårets frukter eller frön med sina torra vingar. På basen av dem tänker jag mig att du är en hon-ask, för ni kan vara antingen honor eller hanar, även om ni synbarligen kan växla också. Eller t.o.m. ha någon gren av det motsatta könet. Fascinerande! Men det jag tänkte tala med dig om är egentligen trauma, och hur man kan handskas med det på olika sätt, t.ex. genom att skapa självbiografiska föreställningar. Och ifall man gör det, eller använder en traumatisk upplevelse som material för ett konstverk i allmänhet, hur kan man göra det utan att återuppleva traumat eller t.o.m. förstärka det? Jag funderar på det som en följd av ett inlägg av Caitlin Main som Göze Saner tog upp i sin respons som gällde upprepning. Som en växt eller ett träd, för att vara mer exakt, håller du ju på med att skapa dig själv hela tiden, och som bl.a. Michael Marder har föreslagit är du en konstnär som skapar sig själv som sitt konstverk. Men det har i och för sig inget med trauma att göra. – Orsaken att jag tänkte på dig, var att jag slogs av en gammal berättelse, som finns med t.ex. i Ovidius Metamorfoser, men som är mycket äldre och existerar i olika versioner, om flickan som blev ett träd. Den mest kända varianten är om Daphne och Apollo, där nymfen Daphne försökte komma undan guden Apollos närmanden och sprang iväg. Och när hon inte orkade längre och kom till stranden bad hon sin far flodguden om hjälp, och han förvandlade henne till ett lagerträd. Man kan ju fråga sig vad det är för en far som förvandlar sin dotter till ett träd, men det är en annan fråga. Hur som helst, sedan dess har lagern förknippats med guden Apollo, och det talas om poeta laureatus, eller den lagerkrönta poeten, ett slags utmärkelse för diktare. Att bli krönt med en lagerkrans för att man jagar efter unga flickor mot deras vilja, kan ju vara konstigt, men synbarligen inte så ovanligt, som vi fick lära oss i samband med ’me too’ – rörelsen. Du är ju inte ett lagerträd utan en ask, men jag insåg att jag ju inte kan veta ifall du egentligen är en flicka som förvandlats till ett träd, du också. Eller om du vuxit upp till ett träd på grund av en traumatisk upplevelse. Det kan ju verka som om det var tryggare att leva sitt liv som träd, men jag misstänker att det nog inte stämmer; att leva som träd innebär många risker och framförallt kan träd ju inte springa undan. Eller kanske du bara är förklädd till ett träd? Tänk om du är en så skicklig skådespelare, att jag helt enkelt inte kan se skillnaden på din föreställning och ett riktigt träd? Eller till och med en så skicklig skådespelare att du förvandlats till ett träd? Det sägs ju att vi blir till slut det vi låtsas vara, det är ett sätt att lära sig, att låtsas. Och att upprepa, förstås. Om man upprepar något tillräckligt länge blir det en vana, en del av en själv. Men det kunde ju vara ganska skrämmande att plötsligt förvandlas till den person eller den skepnad som man gestaltar. Är det det som sker när man återupplever ett trauma, att det man minns eller fantiserar om eller leker med plötsligt blir verklighet och blodigt allvar? 

Hur som helst hoppas jag att du inte är en flicka som förvandlats till ett träd för att undvika en poets alltför ivriga kärleksbetygelser. Och jag hoppas att du inte är en skicklig skådespelare som gestaltat ett träd så väl att du faktiskt förvandlats till ett träd för gott. Jag önskar att du är det du ser ut att vara, ett frodigt och välmående askträd som växer i gruset på stranden, med några tallar bakom dig och en liten oxel intill dig. Tack för att jag fick lätta mitt hjärta genom att skriva till dig här idag, och allt gott i fortsättningen. Sköt om dig!

AA

 

Eckerö postbrygga 22.7.2021 klockan fem på morgonen, eller 4.59 för att vara exakt. Dags att inleda dagen med dig, kära ask, vid soluppgången. Jag skall sitta hos dig varannan timme dig, och följa med hur ljuset förändras, hur vinden vänder eller inte, hur mänskorna kommer och går. Och hur du har det där du står. Jag har poserat med dig för kameran flera olika gånger, och tänkte ännu pröva på den här dagboksformen för att se ifall jag kan lära mig något nytt av dig, från dig, eller med dig på det viset. Jag hoppas du inte har något emot det, och är lika gästvänlig och välvillig som förut. Bakom dig ser jag horisonten redan färgas i orange, men solen är bakom träden. Vinden blåser från sydväst, från havet, dagen inleds med vågskvalp och tystnad. En god morgon för dig också, antar jag. Så, helt enkelt: God morgon!

 

Nu är klockan sju och solen står högt på himlen. Vinden har vänt från syd till väst, jag kan se det på vågorna men också på flaggan på bryggan. Solen skiner på en del av dina grenar men når inte mig här på klippan, där jag sitter i din skugga. Undrar ifall du känner solens värme, eller om det är ljuset du bryr dig om, för det är ju det du använder i din fotosyntes. – Det är ännu kallt, eller kyligt, åtminstone jämfört med de senaste veckornas värmebölja. Men det är fortfarande torrt. Jag antar att dina rötter sticker sig långt ner i marken, för dina löv är stora och fina. Frukterna däremot är helt torra och vissa av löven från förra året. Synbarligen satsar du på att skapa frön bara vissa år. Men varför de hänger kvar torra på dina grenar förstår jag inte, borde inte vinden ha tagit dem med sig ut på irrfärder eller helt enkelt spritt dem omkring? Men du tycks ha hållit fast vid dem och behållit dem hos dig själv. Varför? De flesta askar jag har sett har ju inte torra fjolårsfrön kvar hängande på grenarna. Det är något som du har hittat på, på egen hand, synbarligen. Eller så finns det någon orsak som jag bara inte förstår. Förlåt att jag är en sådan besserwisser, jag måste ju anta att du vet vad du gör med din egen avkomma…

 

Solen värmer, vinden har mojnat, klockan är nio på morgonen. Havet är blått bakom mig, himlen är blå med vita molnstrimlor. De första bilarna med turister parkerar på postbryggan. Vågorna skvalpar som förut, men på flaggan ser jag att det inte blåser längre. – Jag läste nyss på nätet om ask-träd och fann till min förvåning att du är utrotningshotad i Sverige och stora delar av Europa. Orsaken är en svampsjukdom av något slag som dödar askar. Lyckligtvis har den inte angripit dig, och inte heller andra askar i trakten. Tvärtom verkar ni alla väldigt välmående och gröna. Jag läste också att ni egentligen är släkt med syrener, vilket verkar smått absurt; jag kan inte komma på ett enda gemensamt drag i utseende eller växtsätt. Men släktskap kan vara underligt ibland. Askar är inte så vanliga i Helsingforstrakten och uppe i trakten av Tavastehus finns de nästan inte alls. I mina barndomsupplevelser hör asken ihop med besök på Lubondas, i skärgården mellan Borgå och Lovisa, och senare på andra håll vid kusten. Jag tog med mig två plantor av ask från Kökar en gång, och planterade dem uppe i Koivumäki. Den ena av dem klarade sig och är nu ett stort träd, inte riktigt lika stort som du, men nästan. Det är komiskt att jag kallar dig för ett stort träd, för jämfört med askarna i allmänhet är du ju ganska liten och antagligen relativt ung också. Men ålder, ja, det skall vi inte tala om…

 

Klockan elva är himlen delvis täckt av molnsflisor, havet är inte lika blått, och nu har vågorna lugnat sig även om vinden åter tilltagit en aning – havet kommer alltid lite efter. Nu finns det flera bilar på parkeringsplatsen och de båda stora träborden är upptagna. Solen värmer, när den väl kommer fram, emellanåt. Sedan jag var här i morse har jag försökt göra en tulldeklaration på en bok som jag beställt från England, precis som jag gjort innan Brexit, och tänkte inte på att det kunde vara besvärligare nu. Och ja, det är det faktiskt. I princip kan man fylla i formulär på nätet och betala tullen också, men det förutsätter att uppkopplingen fungerar. När jag sitter här hos dig på postbryggan, som hela udden heter, kan jag inte låta bli att tänka hur mycket besvärligare det måste ha varit då post och tullhuset byggdes 1828. Och vilken chock det måste ha varit för folk som tidigare bott i samma land att inte längre kunna resa obehindrat. Men postgången var säkert besvärligare redan innan dess, helt enkelt för att det tog längre tid och var beroende av väder och vind. Men nätuppkopplingen är dagens ”väder och vind”. Om vinden inte är rätt är det svårt att komma fram, nu som då. – Och jag kan nästan höra dig undra: ”Komma fram?”, Vad då? Vart skall man komma, kan man inte göra det bästa man kan av att vara där man är? Ja, det skall jag försöka lära mig, och har delvis lärt mig (redan) av alla träd jag umgåtts med de senaste åren. Men tack för påminnelsen!

 

Klockan ett och eftermiddag redan, vinden har vänt mot väst-nordväst, och nu är havet djupblått igen, alla moln har skingrats. Jag väntade en stund på den rätta tidpunkten och betraktade din stam, den är delad itu ungefär på tjugo centimeters höjd, men din tve-eggade form grundar sig i en gemensam stam som är ganska tjock intill roten. Så du är då inte så ung då. Men jag har lärt mig att förknippa storlek och ålder med försiktighet, för träd som växer i tuffa miljöer är ofta mycket äldre än de ser ut, de växer sig inte stora och tjocka utan fokuserar sina krafter på att stå ut. Det är klart att du är ung jämfört med jättarna i takten, ask-träd kan vara väldigt stora och stiliga. Det är väl därför som det nordiska världsträdet, Yggdrasil, är en ask. Det är något nordiskt med asken trots att den växer överallt i Europa, förutom Portugal, tycks det. Men jag vet inte av några medelhavsmyter med ask och inte heller karelska sånger. Men asken lever ju bara i det sydligaste Finland. Kelterna kände till dig och vördade dig som viktigt material för spjut. Men antagligen var det vikingarna som använde askträ i sina skepp. Jag vet inte vad allt man kan göra av ask och jag känner inte till att man skulle kunna äta dig eller någon del av dig, och inte heller känner jag alls några medicinska egenskaper. Ifall man kunde använda dina frön skulle jag nog säkert ha hört om det, för de skulle vara enkla att plocka. Kanske det är din raka stam som gjort dig populär bland skeppsbyggare, även om jag alltid tänkt mig att det är ekar som är bäst för båtar. Men att vara ett världsträd är ju inte så illa, faktiskt. Så ha den äran för att du fått det epitetet via Yggdrasil, vad det nu sen kan bero på ursprungligen…

 

Nu är det varmt, om en minut eller två är klockan tre på eftermiddagen. Vinden har vänt till nordväst men är ändå behagligt len, och solen gassar. Den lilla oxeln som växer alldeles bredvid dig vajar i vinden den också, liksom gräset på stranden till höger om mig. Där alldeles intill vattenbrynet växer en lite al, och bakom dig, längre in mot land står en stor tall som breder sina grenar över marken, som för att hålla kvar det lilla av jord som finns. Jag läste lite på nätet om asken i nordisk mytologi, och Yggdrasil, världsträdet, som ibland är en ask, ibland en ek, är faktiskt så väldigt att hela världsalltet ryms inom det, med kronan som himmel och rötterna i underjorden. En praktisk orsak till att asken var så viktig var att den blev bra spjut. Oh till råga på allt var de nordiska Adam och Eva faktiskt Ask och Embla eller Ask och Alm. Och enligt sagan stötte Asarna, alltså de fornnordiska gudarna på en ask och alm på stranden och skapade ur dem de första mänskorna. Så asken är ett maskulint träd – Nå, det kan man ju förstå om man tänker på spjuten. Men varför skulle almen vara feminin, det är en annan fråga. Trädens kön är nog underliga, för du står ju där full av fjolårets frön, och då borde du ju vara av kvinnligt kön. Hm. Jag tycker bättre om tanken att ni är tillsammans manligt och kvinnligt, i synnerhet du som har två stammar. Men jag som har trott att jag tilltalar ett kvinnligt träd får nu acceptera att du egentligen är en maskulin symbol, och har en hel del lite kusliga germanska associationer. Uh! Men det är människorna som skapar mytologierna och betydelserna, och gör ett träd till symbol för det ena eller det andra. Vare sig ett heligt träd, ett vårdträd, eller ett hjälteträd, du är fin som du är, och jag skall inte lägga dig till last de olika innebörder som historiska figurer gett dig eller som historiker tolkat fram ur gamla sagor. Du står här, nu, och lever i vinden…

 

Klockan fem har vinden vänt till nordost, havet ligger nästan blankt i viken, för det blåser från land. Det är som om vinden och solen var sammanbundna i en underlig katt och råtta lek. Det är varmt och skönt, kanske t.o.m. för varmt, men inte alls så hett som veckan innan. Och du tycks ha nog med vatten för dina blad är gröna. Vissa av grenarna med frön har vissnat, men inte alla. Jag undrar om du är som alen och tål lite saltvatten på rötterna. I och för sig är vattnet inte särskilt salt här, men om man är känslig för salt tycker man antagligen inte om det. Nu har jag inte letat efter fakta om ask-träd, jag plöjde igenom en hel del mytologi och annat. Istället har jag försökt röja i min dator, som nästan inte längre fungerade, och det enda alternativet jag hade kvar var att radera gamla mejl, även om jag trodde att de fanns på en server och inte min lilla dator. Och så unnade jag mig en mockaruta i cafét. Jag undrar vad du gör ifall du vill ”unna dig något”. Eller är det en typiskt mänsklig reaktion som bygger på att man först skall avstå. Kanske sådana resonemang är främmande för dig, du njuter av det som finns då det finns. Men det är kanske inte ett lika stort utbud på läckerheter och stort överflöd på allt gott för dig här du står på stranden. Men om ljuset är din ”läckerhet”, ja, då är dessa tider dina festdagar, det är bara att njuta. Och ännu är dagarna långa även om de redan blir märkbart kortare. Men som ett lövträd vilar du väl på vintern, så du behöver inte snåla med ljuset då, utan sover bort de tunga månaderna, antar jag. Fast jag vet att det är dumt att anta det ena eller det andra. Om jag inte orkar ta reda på vad forskningen fått veta av hur du lever och upplever organiserar ditt liv, så är det bättre att bara lyssna och vila tillsammans med dig. Och jag bryr mig egentligen inte om ifall du ser mig eller inte, för jag vet att jag ser dig. Jag har inget behov av att bli bekräftad av dig. Men ibland vill jag vara säker på att jag inte stör eller sårar. Nu sitter jag på ett så rejält avstånd att jag omöjligt kan störa dig, men ”omöjligt” är kanske för mycket sagt. I grunden vet jag ju inte, men jag tror och litar på att vi är så pass lika trots allt, att detta avstånd är tillräckligt. Men jag kommer igen, ännu tre gånger ikväll…

 

Solen lyser högt på himlen, men det är snart kväll, klockan är sju, och dagen vänder mot sin avslutning. Några bilar finns kvar men det verkar som om besökarna var färre. Hemma tog jag en titt på två av de böcker jag tog med mig från min snabbvisit i Stockholm häromdagen, och roades av att båda tog upp frågan om ett dokument som en schweizisk etisk kommitté publicerat år 2008, som handlar om växternas värdighet och rättigheter. Stefano Mancuso och Alessandra Viola tar upp dokumentet som ett första försök, en början att erkänna växternas rättigheter i sin bok ”Brilliant Green”. Den finns förresten översatt till svenska även om jag inte minns exakt vad den heter. I motsats till dem nämner Daniel Chamovitz, i slutet på sin bok What a Plant Knows, samma dokument som ett varnande exempel på vad ett antropomorfiskt (eller förmänskligande) betraktelsesätt kan leda till. Han betonar å ena sidan växternas medvetenhet om sin omvärld, deras förmåga till syn, lukt, känsel, minne och mer. Men å andra sidan är han mån om att särskilja dessa förmågor från mänskliga egenskaper, som känslor eller lidande. Att skilja mellan smärta och lidande är fascinerande. Smärta är ett obehag som en skada vållar, och det kan växter enligt honom nog uppleva. Men lidande inbegriper högre kognitiva förmågor som förutsätter en hjärna. Må det nu vara hur som helst, det där med hjärna tycks vara en stötesten för många. Men Chamovitz tycks betona känslornas mänskliga roll, för han påpekar att relationer som växtskötare kan ha till sina skyddslingar påminner om barnens fantasivänner, relationen är inbillad och ensidig. Även om växten kan urskilja förändringar i sin miljö kan den inte skapa eller upprätthålla enskilda relationer på samma sätt som en människa. Så när jag nu skriver till dig, så är det som till en fantasivän, i princip medveten om att jag eventuellt existerar för dig som en del av din omgivning, men att du inte kan delta i den här ”leken” på lika villkor. – Må så vara. Jag vill ändå tänka att vi är avlägsna släktingar, även om vi inte förstår varandras språk eller åthävor. Och kanske du förstår mycket annat som jag inte har en aning om, men som jag kanske borde lära mig att respektera…

 

Vinden har mojnat, solen skiner ännu stark, men värmer inte längre just alls, det är kväll. Klockan är nio, och allting börjar tystna. Det finns folk i rörelse förstås, men de talar stilla, medvetna om att det kvällas. Det här är mitt bäst sista besök hos dig, åtminstone i dag, för den här dagen med ask-trädet eller vad den borde kallas. Och det är kanske på tiden att berätta lite vad jag egentligen gör. Ja, jag skriver i min anteckningsbok, ett slags dagbok, även om jag ibland talar direkt till dig också. Men inte bara det, jag spelar in på video detta mitt skrivande och sittande på klippan intill dig, och det är du som är ”Huvudgestalten” i bilden. Så jag kan inte undvika frågan om konsten som representation. Jag återger en bild av dig, även om video gör den till en föreställning som också är ett uppträdande och en handling, en process. Men som bild blir det här en ytterligare bild i den långa kedjan av bilder på enskilda träd som figurerar i konsthistorien, där trädet fåt stå för livet, eller naturen, eller andlighet, tillväxt, allt tänkbart gott och ibland också tiden. Samtida konstnärer har trotsat ock kritiserat det arvet genom att vända upp och ner träd eller genom att släpa in döda träd i galleriutrymmen och muséer eller liknande strategier (som t.ex. Giovanni Aloi beskriver). Att jag nu gör en bild av ett ask-träd på stranden och sätter mig intill det kan tolkas som ett okritiskt upprepande av det romantiska arvet utan något slags konceptuell idé eller udd. Och jag har egentligen svårt att försvara mig mot den anklagelsen. Men jag hoppas ändå att jag kunde vända blicken mot dig och bjuda in mänskorna att titta på dig på ett nytt sätt, inte som en romantisk symbol för livet eller tiden eller naturens kretslopp eller något annat, utan som ett spännande, fascinerande, levande väsen, som vi bara får se en liten del av på bild. Dels ryms inte hela din krona med på den vågräta bilden, men framförallt är hela du gömt under markytan, osynlig för kameran. Just nu står du visserligen i motljus som en silhuett, mot solen som lyser lågt bakom dig, så det går inte att se så mycket av dig egentligen. Men principen är väl ungefär så – att locka betraktaren att titta på dig, inte på den västerländska konstens bildkonventioner eller landskapskonstens kolonialistiska bedrägligheter eller något annat… men om det fungerar, ja, det vet jag ju inte ännu…

 

Klockan är elva, det är nästan en halv timme sedan solnedgången, men himlen och havet lyser ännu i ett svagt violett skimmer. Eckeröfärjan från Grisslehamn har anlänt, men nu har de flesta bilarna redan kört sin väg, lugnet återvänder. En underlig fågel låter bakom mig, och det finns fortfarande två bilar vid bryggan, men annars är det lugnt. Jag tittade på det inspelade materialet, och förvånades över de små abrupta förskjutningarna på eftermiddagen - jag har synbarligen varit vårdslös med att placera kameran. Men i övrigt ser materialet helt bra ut. Proportionerna mellan trädet, dvs. dig, och människofiguren, dvs. mig, är helt acceptabla. Jag ser väldigt liten ut på klippan bredvid dig, trots att du är liten för att vara ett träd. Men hur saker ser ut i bild och hur de ter sig i verkligheten är två helt olika saker. Det samma gäller givetvis upplevelse av att komma och sitta hos dig varannan timme under en hel dag och försöka skriva till dig, med dig – det är något helt annat än vad som sedan syns på bild, och kanske vad som är effekten och känslan och stämningen i bilderna och i videon bildas av dem. Om jag ännu lägger till den här texten som jag nu skriver, om jag till exempel talar in den på band och lägger till den som en berättarröst kommer det att förvandla allting än en gång. Men det får tiden visa. Här vill jag helt enkelt ta avsked av dig, åtminstone för ikväll, och tacka dig för samarbetet under dagen. Jag vet inte om du upplevt det som ett samarbete, eller som någonting över huvud taget. Men för mig har det varit viktigt att sitta här hos dig, och jag tror att jag kommer att minnas den här dagen en lång tid framöver - och helt oberoende av om jag finner något värt att fundera över i de här anteckningarna. Så, helt enkelt: Tack. Och en god natt!


(texten lästes upp och spelades in den 24.7.2021 på samma plats)

Eckerö 8.7.2021

 

Dear Ash tree pleased to meet you here next to Eckerö mail bridge when the sun is shining from a clear blue sky and the sea is lapping softly against the rock behind me. I have admired you during my walks down to the shore, because you grow so close to the water’s edge and are so filled with last year’s fruits or seeds with their dry wings. Based on them I assume you are a female ash tree, for you can be either female or male, although you apparently can shift, too. And even have some branches of the opposite gender. Fascinating! What I wanted to talk with you about is actually trauma, and how to deal with it in various ways, for example by creating autobiographical performances. And in case one does that, or uses a traumatic experience as material for an artwork in general, how to do that without reliving the trauma or perhaps even reenforcing it? I am pondering on that due to a presentation by Caitlin Main, which Göze Saner responded to by focusing on repetition. As a plant or a tree, to be more exact, you are in the process of creating yourself all the time, and as Michael Marder among others have suggested you are an artist who creates yourself as your artwork. That has nothing to do with trauma as such. The reason I thought about you was I was struck by an old story, which is included for instance in the Metamorphoses by Ovid, and which is much older and exists in several variations, about a girl who became a tree. The best-known version is about Daphne and Apollon, where the nymph Daphne tried to escape the approaches of the god Apollon and ran away. And when she could not run any longer and came to the shore, she asked her father the river god for help, and he transformed her into a laurel tree. One could ask what kind of father transforms his daughter into a tree, but that is another question. Anyway, ever since the laurel tree has been associated with the god Apollon, and we speak of poet laureate or a poet crowned with a laurel wreath, a kind of award for poets. To be crowned with a laurel wreath because one chases young girls against their will might seem strange, but is apparently not that rare, as we learned in the context of the ‘me too’ movement. You are not a laurel tree, of course, but an ash tree; I nevertheless realized that I cannot know whether you, too, really are a girl turned into a tree. Or whether you have grown into a tree due to a traumatic experience. It might seem safer to live one’s life as a tree, although I doubt that it is true; to live as a tree involves many risks and first of all you cannot run away as a tree. Or perhaps you are only disguised as a tree? What if you are such a skilful actor that I simply cannot tell the difference between your performance and a real tree? Or perhaps an actor with such skills that you really have transformed into a tree? They say that we become what we pretend to be in the end; pretending is a way of learning. And repeating, of course. If one repeats something long enough it turns into a habit, a part of oneself. It could, however, be rather scary to suddenly transform into the person or shape one is impersonating. Is that what happens when you relive a trauma, that what you remember or fantasize or play with suddenly becomes real and bloody serious?

Be that as it may, I hope you are not a girl turned into a tree to avoid the too eager love ratings of a poet. And I hope you are not a skilful actor that impersonated a tree so well they transformed into a tree for good. I wish you are what you seem to be, a flourishing and healthy ash tree that grows in the gravel on the shore, with a few pine trees behind you and a small whitebeam right next to you. Thank you for letting me get this off my chest by writing to you here today, and all the best for the future. Take care!

AA

AA