The Pine on Hundudden - Tallen på Hundudden

Bästa Tall,

 

Jag vet inte riktigt hur jag skall börja, kanske jag helt enkelt går rakt på sak: jag skulle vilja ha dig som en brevvän, någon att skriva till, men också att besöka ibland. Jag vet att det kan verka svårt att brevväxla i ordets egentliga bemärkelse; jag har inte tänkt tvinga dig att skriva, trots att det antagligen skulle vara möjligt med hjälp av tekniska redskap – andra har gjort det tidigare. Nej, jag vill inte störa dig på det viset. Egentligen behöver jag bara någon som lyssnar, någon att skriva till. Men om du skulle vilja svara på något sätt, är jag givetvis tacksam. Jag tycker också att det är viktigt att vi träffas några gånger helt personligen, ansikte mot ansikte som det heter (på engelska), även om det är ett krasst förmänskligande att använda det uttrycket. Men det jag menar är att jag vill sitta hos dig ibland för att lära känna dig lite, så att jag vet vem det är jag skriver till. Och så har du en chans att bekanta dig med mig, på ditt sätt. – Jag funderade först att jag skulle skriva till dig på engelska, som är ett mer internationellt språk. Men så beslöt jag mig för svenskan för du lever ju trots allt i Stockholm, här på hunduddens yttersta spets, alldeles intill Vikingarnas segelsällskap och alla båtar. Det är ungefär så nära havet man enkelt kan komma från centrum, till fots. Jag ser på dig att du inte alls är ung, trots att du är liten – din stam är ganska tjock och tyder på att du kämpat här på berget ett bra tag. Men du ser välmående ut och har till och med färska kottar på grenarna. Åtminstone en ser jag härifrån. – Men tillbaka till min inledande fråga: Skulle du vilja vara min brevvän? Det skall inte bli på något sätt betungande för dig, det lovar jag. Jag hoppas du går med på det, men fundera gärna på det en stund. Jag kommer på besök igen, om en vecka eller så. Ha det så bra till dess. Vi ses snart!


(7.1.2020)

Bästa Tall,


här är jag igen. Jag vet ju inte ifall du minns att jag var på besök och satt hos dig här ungefär för en vecka sedan. Då undrade jag om du skulle vilja bli min brevvän, och bad dig tänka över det. Jag vet inte om du haft tid att fundera på sådant, eller ifall du alls registrerade att jag var här, men eftersom jag inte uppfattar några särskilda protester tar jag tigandet som ett tecken på samtycke. Etiskt är det ju en rätt tvivelaktig princip att följa, men jag litar på att min naiva välvilja skall gottgöra eventuella klavertramp här. Jag har tänkt på dig ibland under veckan och funderat hur det skall bli att skriva till dig när jag inte kan komma på besök så ofta. Jag skall åka iväg på två månader och träffa helt andra träd; det är delvis därför jag tycker det är så viktigt att ha en brevvän, en ”kompis” att skriva till, och att sedan återvända till. ”kompis” låter kanske lite överdrivet familjärt, vi känner ju inte varandra ännu, men jag hoppas lära känna dig, så småningom. Och också platsen där du bor, den här lilla utsiktsklippan intill hamnen. Du delar det lilla som finns av jordmån i klippskrevan med en reslig björk och en ansenlig nyponbuske. Ett par små björkskott (det ser ut som björk, men jag är inte säker på det) växer alldeles inpå dig, så att era rotsystem säkert är helt intrasslade. Så du måste vara van med intrång på ditt område, så att säga. Sådana tillfälliga besök som mina, inkräktar ju inte på dina intima delar, jag håller ett behörigt avstånd till dig. Jag skulle egentligen vilja röra vid dig, hålla i en gren eller bara vidröra dina barr, som ser fina och välmående ut. Men jag siter på sätt och vis mittemot dig på klippan så det skulle kännas väldigt konstigt att sträcka mig över till dig, åtminstone i det här skedet när vi just börjar göra bekantskap. – Klockan är lite efter två på eftermiddagen, och solen lyser inte riktigt hit längre, den har lyst på dig bättre tidigare på morgonen, förmodar jag. Och senare på våren blir det förstås mera ljus. Men udden sträcker sig österut, så kvällssol får du i vilket fall som helst inte. Det börjar bli kallt, så jag tror jag skall lämna dig för att syssla med ditt igen. Jag vet inte om jag har en chans at besöka dig en gång till innan min resa – förhoppningsvis. Men jag kommer i varje fall att försöka skriva till dig. Ha det så bra!


(13.1.2020)

Kära tall,


Det är roligt att vara hos dig igen, och jag gläds åt det här mötet särskilt för att jag vet att det kommer att ta ett tag innan vi ses igen. Jag kommer nämligen att åka bort på två månader, och när jag är tillbaka är våren i fullgång, och det här stället fullt med folk som rustar upp eller sjösätter sina båta, anta jag. Det spelar kanske inte en så stor roll för dig, för de flesta kommer nog inte upp här på klippan, men det gör kanske förbipasserande familjer som utnyttjar picknik-borden. Nyss när jag kom satt en äldre man med en sportcykel och full mundering och hade kafferast vid bordet bredvid. När jag bredde ut mig vid bordet här intill dig, samlade han rätt snart ihop sina saker och fortsatte färden. Men det var onödigt ur min synvinkel, för han skulle nog inte ha stört vårt möte. Det som är värre är att det börjar skymma snart. Det är trots allt fortfarande januari, även om det är mycket varmare än vanligt, och mer grönt än det brukar vara. Här på berget är det ändå tillräckligt kyligt för att växterna inte skall ta miste på årstiden, för det kan gott och väl bli kallt ännu. Jag undrar hur du uppfattar vårens annalkande, är det värmen eller är det främst ljuset eller är det kombinationen. Det var någon som berättade åt mig en gång att växterna vet att börja förbereda sig på att växa av att det blir mörkt, inte av att det blir ljust – att det är mörkret som är signalen. Det låter symboliskt och trösterikt, men jag antar att det måste vara olika för olika arter. Och du grönskar ju för jämnan, som en verklig ”evergreen” så det kanske inte spelar en så stor roll. -Nu är det tydligt mörkare än vad det var nyss, även om det mänskliga ögat snabbt anpassar sig. Kameran har det svårare; bilden kommer att bli mer och mer blå, antar jag. Och så blir det kyligare också. – Jag vet inte riktigt vad jag skall berätta för dig, vad som skulle vara intressant för dig? Jag har läst en bok av Emanuele Coccia, som skapar en helt ny metafysik utgående från växtligheten, och den är oerhört fascinerande. Men jag begriper den inte fullt ut än, så att jag skulle kunna ge dig ett sammandrag. Och mänskliga tolkningar av metafysik är kanske inte så relevanta för dig. Men kanske du ändå skulle bli glad att veta att man allt mer börjar inse hur ovärderliga era bidrag är för att skapa en värld och miljö för livet att utvecklas på den här planeten. Så den respekten och beundran kan jag åtminstone försöka förmedla till dig. Men eftersom skymningen faller är det kanske dags att säga adjö, eller farväl, eller sköt om dig, och ha det så bra tills vi ss igen senare på våren. Allt gott, önskar AA.


(26.1.2020)