IT TAKES A VILLAGE 

Stockholm

2021

Föreställningens förlopp

Besökaren möter verket i form av en bygdegård som står tillfälligt installerad i konsthallen. Den besökare som vill och behöver kan ansöka om att träffa bygdegårdens byalag och lägga fram en fråga, stor eller liten, vid deras stämma. Vid stämman kallar byalaget besökarna en och en. Ensam går besökaren in i bygdegården, erbjuds kaffe och en plats vid bordet. Byalaget lyssnar till besökarens bekymmer, överlägger i enrum och erbjuder sitt råd. Alla ärenden behandlas konfidentiellt, inga inspelningar görs och alla anteckningar förstörs.

Föreställningens tematik

Verket ingick i grupputställningen Experimentalfältet. Tillsammans med konstnärerna Malin Arnell, Åsa Elzén, Kultivator, Uglycute, Signe Johannessen och Andrea Zittel utforskade vi, på olika sätt, relationen mellan stad och land. Utställningen tog sin utgångspunkt i det experiment som bedrevs i området under 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Genom effektivisering, mekanisering och avel hoppades Kungliga Lantbruksakademien kunna modernisera det svenska jordbruket. 

I IT TAKES A VILLAGE valde vi att rikta blicken mot det som inte lyftes fram i Kungliga Lantbruksakademiens experiment, nämligen den levda kunskap som fanns hos människorna som levde på landsbygden. Med utgångspunkt i denna blinda fläck ville vi lyfta frågor kring kompetens- och kunskapshierarkier. Projektet genomfördes under covid-19-pandemin och de särskilda omständigheterna tydliggjorde en dissonans i den allmänna synen på "lågkvalificerade" arbetsuppgifter samt yrken som i huvudsak utförs av kvinnor eller av personer med rötter utanför Sverige. Vi kunde följa hur vård, pedagogiskt arbete, upprätthållande och skötsel av grundläggande infrastruktur (som snöröjning, kollektivtrafik etc), kultur och civilsamhälle tillfälligt uppvärderades, utan att detta återspeglades i form av förbättrade kollektiva villkor. 

Genom IT TAKES A VILLAGE ville vi synliggöra de levda erfarenheterna som värdefull tillgång, inte bara för den enskilda individen utan för samhället som helhet. Inom ramen för projektet fick vi möjlighet att lyfta frågor om vilka kompetenser det rådande samhälle har förmåga att erkänna och värdesätta och vilka som förblir osynliga eller undervärderade. På vilket sätt ser vi på våra egna erfarenheter av att ge omsorg, lida förlust och hantera misslyckanden? Kan vi betrakta dessa ofta dyrköpta erfarenheter, inte bara som hjälp i arbetet med att lära känna oss själva, utan också som ett sätt för oss att lättare kunna möta varandra.

I arbetet med IT TAKES A VILLAGE ville vi bättre förstå på vilka sätt en människa kan ha hjälp av att spegla sina erfarenheter och känslor i ett kollektiv, kanske inte i första hand för att få vägledning, utan snarare för att få ökad legitimitet i de egna upplevelserna. Centralt för arbetet var teorier kring identifikation kontra erkännande och hur dessa kan ge en individ utrymme att stabilisera det egna subjektet. Vår förståelse för identifikation hämtade vi ur psykoanalytikern Gunnar Karlssons kritiska läsning av Sigmund Freuds klassiska teorier, där igenkänning och tillägnande av den andres sätt att vara, anses ligga till grund för individens utveckling av identitet. Karlsson ställer denna teori, som lägger stor vikt vid exempelvis könens särart, mot den feministiska psykoanalytikern Jessica Benjamins teorier om betydelsen av erkännande. Hon menar att ett erkännande av en individs känslor, intentioner och handlingar (genom exempelvis validering, engagemang eller visad förståelse) bidrar till individens möjlighet att upprätta ett sammanhållet "jag".¹ Ytterligare en tematisk influens var den brett populära professor Brene Browns syn på sårbarhet.² 

Mot bakgrund av detta ville vi utforska premisserna för och möjligheterna i att mötas i svaghet. I samtal med professor Sabina Cehajic-Clancy samt i relation till aktörernas samlade kompetenser upprättade vi riktlinjer för en samtalspraktik baserad på spegling och validering, där löftet om råd fungerade som legitimering för samtalet,  men där mötet i sig utgjorde huvudsakligt fokus för aktörerna. 

¹ Karlsson, Gunnar. (2019). Det maskulina projektet: psykoanalytiska och fenomenologiska reflektioner. Stockholm: Östlings Bokförlag Symposium. Sid 41-70

² Brown, Brene. (2015 [2012]). Daring greatly: How the courage to be vulnerable transforms the way we live, love, parent, and lead. London, England: Penguin Books Ltd

Anteckningar från processen

●      Projektet genomfördes under en period av generell instabilitet (exempelvis attentat, pandemi, oväntat chefsbyte, medialt drev etc.).

●      Avsändarskap och regifunktion bars gemensamt av två personer med viss tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      Arbetet genomfördes och presenterades i ett bildkonstsammanhang. 

●      De konstnärliga ledarna och medproducenten hade viss tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      Projektet hade god finansiering. 

●      De konstnärliga ledarna hade tidigare erfarenhet av att ha fått ekonomiskt stöd från projektets bidragsgivare.

●      Projektet hade en rimlig tidsplanering.

●      Projektet genomfördes under en period av personlig instabilitet inom gruppen (exempelvis förlust av anhörig, svår sjukdom, allvarlig skada, personhot etc.).

●      Ensemblen bestod huvudsakligen av personer vars professionella bakgrund fanns inom andra yrkesområden än inom scenkonst.   

●      Ensemblen bestod huvudsakligen av personer som inte kände varandra på förhand och som inte hade tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans. 

●      De konstnärliga upphovspersonerna ingick inte själva i ensemblen.

●      En eller flera aktörer bar på strukturella markörer (såsom etnicitet, ålder, sexualitet, funktionsvariation etc.) som den/de inte hade gemensamt med den konstnärliga ledningen.

●      Konceptet innebar att aktörerna användes som projektionsyta för besökarna under föreställningarna. 

●      Aktörerna ombads basera sina gestaltningar utifrån sina egna jag, vilket också var avläsbart för besökaren. 

●      Tematiken kretsade kring personligt känsliga frågor. 

●      Konceptet innebar att aktörerna kom att ta emot mycket personlig information från besökarna under föreställningarna.

●      Konceptet innebar att aktörerna till viss del kom att överta avsändarskapets ansvar under föreställningarna (genom improvisation och publikinteraktion).

●      Konceptet uppmuntrade aktörerna till att aktivt förhålla sig till sin egen etik för att fatta konkreta beslut under pågående föreställning.

IT TAKES A VILLAGE var på många sätt en komplex produktion och det vidgade min relation till den egna praktiken, till performancefältet och synen på aktören. I mina försök att sortera bland dessa upplevelser hämtar jag bland annat begreppet performativitet, lånat från den amerikanska filosofen Judith Butler, som använder det för att beskriva hur identitet skapas genom upprepade handlingar som styrs och informeras av sociala normer och diskurser¹.

Personerna som utgjorde byalaget var bosatta på vitt skilda platser, de hade olika etniska och sociala bakgrunder, olika familjeförhållanden och livsvillkor och de befann sig i ett åldersspann från 24 till 74 år. Den gemensamma nämnaren för deltagarna i gruppen var att samtliga hade genomgått en livsavgörande förändring. Tillsammans ägde byalaget en rik erfarenhet av vad det är att leva och förändras av att ha genomlevt allvarlig sjukdom, fött upp djur, avsagt sig kontakten med sina föräldrar, byggt ett hus och sen sett det brinna ner, suttit vid dödsbäddar, flytt sitt hemland, avsagt sig sin tro, överlevt våld, sårat och förlåtit.

Byalagets medlemmar tillfrågades inte på grund av vad de skulle kunna gestalta, utan ombads att medverka utifrån de personer de var. Föreställningens förlopp utgick från konkreta samtalsstrategier och utifrån byalagets behov. Med hjälp av gruppens samlade kunskaper och rutiner från andra yrkesfält upprättades regler kring facilitering, gränsdragning och avslut. Ett exempel på gränsdragning är den regel som byalaget instiftade, en regel som gav varje medlem rätt att å byalagets vägnar bestämma att inget råd kommer att erbjudas (detta hände i fall där en eller flera medlemmar upplevde ett ärende som alltför etiskt känsligt eller komplicerat). 

Sammansättningen av byalaget, aktörernas uppgifter, besökarens sårbarhet och den konkreta och lågmälda gestalntingsnivån aktiverade på olika sätt frågor kring känslighet. Utan fiktionens distanseringsmöjligheter, varken för aktörer eller besökare, var verket tvunget att aktivt förhålla sig till känslighet som grund för mandat och agens. Samtidigt innebar avsaknaden av fiktionslager också en ökad stabilitet, eftersom aktören inte behövde ägna energi åt att gestalta något annat än sig själv. Därför hade de fullt utrymme att applicera sin kunskap och sina faktiska gränser i den uppgift som var dem givna. Detta innebar att de hade goda möjligheter att upprätta överenskommelser med besökarna som de själva hade förtroende för, vilket möjliggjorde samtal som jag inte tror att jag hade kunnat facilitera under andra omständigheter. 

Det faktum att gruppen till absolut övervägande del bestod av personer helt utan tidigare vana av sceniskt arbete innebar utrymme för mig och min arbetskollega att, förhållandevis fria, upprätta den arbetskultur som vi ansåg att processen bäst behövde. Vi kunde koncentrera oss på aktörernas konkreta kompetenser och upprättandet av hjälpsamma regler, vi kunde uppmuntra gränsdragning och instifta “bottom-up”-rutiner där aktörerna driver de utvärderande samtalen. I en situation där det finns konkreta och allvarliga ansvarsfrågor kopplade till materialet och uppgiften, men där mycket få av de inblandade har särskilt tydliga föreställningar om hur en regissör uppför sig, fanns det goda förutsättningar för mig och min medregissör att förskjuta vår yrkesidentitet och dess relationella uttryck. 

 ¹ Butler, Judith. (2005). Könet brinner!: texter. Stockholm: Natur och kultur

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Eric Sjögren

Medverkande: Annchristine Björk, Adam Blomqvist, Angelina Hammarlund, Nadia Hussein, Sofia Ringstedt (fd. Jonsson), Abdul Khalaf, Yvonne Sjögren, Kim Skjoldager-Nielsen, Stephanie Stjärnlöv och Anton Österlund  

Regiassistent: Anton Österlund
Producent: Sofia Ringstedt (fd. Jonsson) 
Film (i installationen): Tomas Rajnai och Gustav Ågerstrand
Extern sakkunnig: Sabina Cehajic-Clancy (professor i socialpsykologi)

IT TAKES A VILLAGE var en samproduktion mellan Poste Restante (som under perioden gick under namnet O), The non existent Center och Accelerator. Verket ingick i grupputställningen Exprimentalfältet. Curators för utställningen var Richard Julin och Therese Kellner. Producent från O/Poste Restante var Sofia Ringstedt (f.d. Jonsson). 

Projektet genomfördes med stöd från Accelerator, Konstnärsnämnden, Region Stockholm, Stockholm Kulturförvaltning samt Kulturrådet.

Processen är analyserad i samtal med Frida Sandegård (konsult och handledare med särskild kunskap inom likabehandling och krishantering) och Èlie Iziamo (grupphandledare).