Anteckningar från processen

●      Projektet genomfördes under en period av generell samhällelig stabilitet. 

●      Avsändarskap och regifunktion bars gemensamt av två eller fler personer med tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      Arbetet genomfördes och presenterades i ett tvärkonstnärligt sammanhang på en plats där det samtidigt förekom annan verksamhet.

●      Den konstnärliga ledningen och den externa samarbetspartnern hade ingen tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      Projektet hade en något ansträngd finansiering. 

●      Den konstnärliga ledningen hade tidigare erfarenhet av att ha fått ekonomiskt stöd från de som var projektets bidragsgivare.

●      Projektet hade en ansträngd tidsplanering.

●      Ensemblen bestod uteslutande av personer vars professionella bakgrund fanns inom scenkonst.  

●      Ensemblen bestod huvudsakligen av personer som inte kände varandra på förhand och som inte hade tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      De konstnärliga upphovspersonerna ingick själva i ensemblen.

●      Det förekom en skillnad mellan de anställda aktörerna och verkets upphovspersoner i fråga om strukturella markörer kopplade till klass, etnicitet, ålder, sexualitet, funktionsvariation etc.

●      Aktörerna ombads att skapa en persona distanserad från det egna jaget, vilket också var avläsbart för besökaren.

●      Konceptet innebar att aktörerna användes som projektionsyta för besökarna under föreställningarna.

●      Konceptet innebar att aktörerna till viss del kom att överta avsändarskapets ansvar under föreställningarna (genom improvisation och publikinteraktion). 

●      Konceptet uppmuntrade aktörerna till att aktivt förhålla sig till sin egen etik för att fatta konkreta beslut under pågående föreställning.

För att få en bild av hur det är för en ovan person att närma sig klassisk balett valde den konstnärliga ledningen att inleda arbetet med att arrangera öppna workshops i balett för personer utan tidigare dansträning. Workshoptillfällena arrangerades inom ramen för kompetensutvecklingsprojektet Back2Work och arrangerades i samarbete med Josefina Björk och MDT. Efter två dagar med dansaren, koreografen och pedagogen Anna Grip hade vi fått en tydligare bild av hur mycket balett en otränad person kan lära sig på en timme. Vi hade också fått tillgång den fysiska upplevelsen av att utföra rörelser som vi aldrig hade trott oss själva om att kunna erövra. Denna emotionella relation till materialet kom att få en avgörande roll i hur vi kom att tackla projektet. Även om verket rent tematiskt berörde allvarliga och oroande frågor, insåg vi att vi även behövde ge besökaren utrymme för den upprymdhet och stolthet som kan uppstå av en oväntat graciös port de bras.  

Projektet kom på flera sätt att beröra frågor som gällde legitimitet och integritet. Ett exempel på detta är den relation som formulerades mellan produktionen och den plats där vi arbetade fram verket. GENERAL PUBLIC producerades i samarbete med Hägerstensåsens Medborgarhus, en verksamhet som bedriver konstnärlig programläggning och som samtidigt huserar ett stort antal ideella föreningar. För oss fanns det starka konstnärliga motiv till att presentera GENERAL PUBLIC i ett hus där det samtidigt pågick annan verksamhet, såsom schackträffar, folkdans och närradiosändningar. Samtidigt innebar upplägget ständiga kompromisser och anpassningar. Det var i regel hård konkurrens om rummen, vilket försvårade både repetitionsarbetet och byggprocessen. Mellan föreställningarna behövde vi också flytta vår scenografi fram och tillbaka för att ge plats åt annan aktivitet. Rekvisita, som var tillräckligt stöldbegärlig, fick fötter, även när den förvarandes i låst utrymme. Att, med olika hjärtefrågor, samsas under ett och samma tak var komplicerat, och krävde att vi som tillfälliga hyresgäster förstod vår mycket marginella plats i den totala verksamheten. Detta samtidigt som vi behövde hitta sätt att förhålla oss till vårt eget uppdrag med integritet och värdighet.

Ett annat exempel på hur processen berörde frågor om legitimitet är de utmaningar som uppstod inom den konstnärliga ledningen. Jag och projektets andre upphovsperson hade visserligen stor erfarenhet av att arbeta tillsammans, men när vi inledde produktionen hade vi just återknutit kontakten efter en längre periods uppehåll i samarbetet. Under vår tid isär hade vi genom andra samarbeten utvecklats på var sitt håll och våra tidigare beteenden hade förändrats. Inledningsvis innebar det ömsesidig förvirring, där ingen av oss uppförde sig så som vi var vana att se varandra. Resultatet blev en turbulent start med täta missförstånd. Något som bidrog ytterligare till denna förvirrade nya rollfördelning var våra respektive relationer till aktörerna. En av aktörerna kände vi båda sedan tidigare, men i mycket olika grad. En annan av aktörerna hade jag nyligen mött i egenskap av pedagog medan denne var helt obekant för min medregissör. Detta resulterade i att vi nu befann oss i en situation sinsemellan där jag i större grad automatiskt tilldelades legitimitet i mitt ledarskap. Denna förändring oss emellan ledde till en del konflikter, men kom också att synliggöra våra tidigare roller och öppnade för att vi båda kunde formulera oss på ett tydligare sätt inför varandra, dela med oss av våra sårbarheter och formulera ett mer fördjupat samarbete.

Något som också kom att prägla processen var frågor gällande tillgång till skicklighet och avsaknad av densamma. Denna fråga blev tydlig kanske framförallt i arbetet med koreografiskt material då samtliga aktörer, upphovspersonerna undantagna, var erfarna dansare. I upprättandet av det material som besökarna skulle hinna lära sig under föreställningen gjordes en arbetsfördelning där aktörernas skicklighet och regissörernas brist på densamma kunde samspela på ett mindre vanligt sätt. Genom sin skicklighet kunde aktörerna leda gruppen genom det koreografiska arbetet, samtidigt som vi kunde använda oss av min och min medregissörs brist på dansträning för att avgöra vilka moment som eventuellt var för komplicerade för våra kommande besökare. På så sätt uppstod en omvänd dynamik jämfört med den som annars ofta återfinns inom fältet för performance, där det i regel är aktörens brist på träning som används som konstnärlig resurs. 

Även om denna omvända kompetensfördelning ofta var till glädje för det gemensamma arbetet innebar den också en del utmaningar. En av aktörerna hade som uppgift att dansa rollen som prins Siegfried i föreställningens slutscen. Eftersom varken jag eller min medregissör hade någon som helst balettbakgrund var det svårt för oss att erbjuda särskilt hjälpsam arbetsledning. Vi hade också begränsad förståelse för hur karaktärsarbetet kan gå till inom klassisk balett (till vilken grad utövaren kan ha behov av att vara lojal mot den roll hen upplåter sin kropp till eller inte) och hur ett sådant arbete bäst bedrivs inom ramen för deltagandebaserad performance. Tack och lov var aktören mycket erfaren och kunde vägleda oss regissörer genom arbetet, vilket ledde till att aktörens egen relation till sin uppgift kom att bli mycket tongivande för arbetet. I situationer där dansaren tacklade olika former av utmaningar, såsom envis hosta, en värkande rygg eller ett halt trägolv blev det tydligt att vi som regissörer hade begränsade möjligheter att avgränsa aktören i hens insats. Eftersom vi, på grund av bristande kunskap, omöjligen kunde ta ett konstnärligt ansvar för dansarens arbete var det heller inte enbart upp till oss att sätta gränser kring uppgiften. Som arbetsledare var vi tvungna att acceptera att vår brist på kompetens också innebar ett uppgivande av vissa mandat: att vi ville prioritera säkerhet framför kraften i ett visst hopp eller liknade behövde vägas mot dansarens egen relation till prestation och konstnärlig integritet.

Inom ensemblen som helhet fanns det både likheter och olikheter i fråga om sceniska praktiker, erfarenheter och utbildning. Även om alla var verksamma dansare hade de mycket olika erfarenheter, med olika språk, etik och teknik. Två av aktörerna var nya inför det deltagandebaserade formatet, medan en i gruppen hade omfattande erfarenhet av den sortens arbete. I en sådan situation är det mycket lätt hänt att den mest erfarne är den som får sämst förutsättningar för sitt arbete. Tack vare en ömsesidig omsorg om både arbetet och relationerna kunde vi uppmärksamma risken för detta, och i viss mån motverka att falla in i ett sådant mönster.

GENERAL PUBLIC 

Stockholm, Östersund

2023-2024

Föreställningens förlopp

När besökaren anländer står det genast klart att hen ingår i det banbrytande danskompaniet ”General Public”. Besökaren tilldelas en tygkasse från en prestigetung scenkonstfestival. I den hittar hen vattenflaska, russin och en träningströja. De som vill byter om och gruppen börjar värma upp tillsammans. Kvällens föreställning är Svansjön¹ och en starstruck tekniker meddelar besökarna att de har en dryg timma på sig innan det är dags för dem att ta plats på scen. Genast ställs kompaniet inför viktiga beslut. Baletten har skrivits om många gånger och det finns flera olika versioner av slutet; föredrar de ett lyckligt eller ett olyckligt slut? Vad handlar Svansjön egentligen om? Prins Siegfried, är han den rättmätige härskaren eller bara ytterligare en tyrann bland alla andra? Vill vi se honom besegra ondskans krafter eller är det lika bra om han misslyckas? Vilka ideal går att avläsa i den klassiska balettens raka linjer och vad tycker kompaniet om dem? Vilka är svanarna egentligen och vad vill de? Omröstningar sker, viljor stöts och blöts. Därefter är det bråttom att gå igenom stegen och att få fjäderkronorna på plats. Teknikern samlar alla i kulisserna. Dimman rullar in, månen lyser blek och svanarna gör sin entré. En balettprins uppenbarar sig och dansar med dem i just det slut som kompaniet enats om. När föreställningen är över och dimman skingras firar kompaniet General Public med en känslosam premiärskål i logen. 

Föreställningens tematik 

I arbetet tog vi avstamp i det symbolvärde som baletten Svansjön kom att få i forna Sovjetunionen. Baletten omarbetades av koreografen Yuri Grigorovich för att bättre svara mot politikernas önskan om upplyftande och moralstärkande konst. Istället för att huvudpersonerna dör, vilket är det allmänt vedertagna slutet, slutade Grigorovichs version av Svansjön med att den rättmätige tronarvingen besegrar ondskans makter och vinner prinsessans hjärta.² Under 1980-talet tv-sändes baletten vid stora och dramatiska händelser såsom vid Leonid Brezhnevs död (1982), Yuri Andropovs död (1984), Konstantin Chernenkos död (1985) samt vid kuppförsöket 1991.³ Eventuellt var syftet inledningsvis att förse allmänheten med lugnande och moralhöjande kultur i väntan på vidare information om den nya verklighet de nu levde i, men med tiden kom baletten att fungera som en signal på att något stort, ännu oklart, inträffat. I mars 2022, i samband med Rysslands invasion av Ukraina, sände den sista oberoende ryska kanalen, TV Rain, Svansjön i samband med att kanalen stängdes ned och dess medarbetare lämnade studion.⁴

Något som också kom att prägla arbetet var upphovspersonernas oro över utvecklingen inom svensk kulturpolitik till följd av riksdagsvalet 2022, då en kommitté med uppdrag att arbeta fram en svensk kulturkanon instiftades.⁵ Principen för armlängds avstånd mellan politiker och kulturutövare debatterades intensivt med flera förslag om att ge större utrymme för politiker att ingripa mot “olämplig” kultur, om den är finansierad med offentliga medel.⁶

Projektet kretsade kring frågor om kulturens plats i politiken, hur kulturen ständigt riskerar att kontrolleras och instrumentaliseras under konservativa eller totalitära regimer, men också hur den kan ge utrymme för subversiva former för motstånd. Inspirerade av modeller för solidaritet och egenbestämmande, hämtade från klimataktivistiska grupper, undersökte vi hur vi i samspel med andra kan uttrycka våra egna röster.

¹ Svansjön (rysk titel: Lebedínoje ózero) hade sin urpremiär den 4 mars 1877 på Bolsjojteatern i Moskva, Ryssland. Librettot är skrivet av Vladimir Begitjev samt eventuellt även Vasilij Geltser, handlingen är baserad på en äldre folksaga. Musiken är komponerad av Pjotr Tjajkovskij och den ursprungliga koreografin gjordes av Julius Reisinger. 

² https://dancetabs.com/2019/08/bolshoi-ballet-swan-lake-london-3/ [Tillgänglig: 29 december 2025.]

³ https://abcnews.go.com/International/swan-lake-symbol-protest-russia/story?id=84401801 [Tillgänglig: 29 december 2025.]

⁴ https://www.ctvnews.ca/world/article/last-independent-russian-tv-station-plays-swan-lake-before-it-was-blocked/  [Tillgänglig: 29 december 2025.]

⁵ https://www.kulturkanon.se/om-kulturkanon [Tillgänglig: 29 december 2025.]

⁶ https://magasink.se/2022/12/sagostund-pa-bibliotek-stoppad-av-sd-politiker/ [Tillgänglig: 8 januari 2026.]

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson

Koreografi: Majula Drammeh, Sebastian Lingserius och Yari Stilo

Medverkande: Majula Drammeh, Linn Hilda Lamberg, Sebastian Lingserius, Yari Stilo och Stefan Åkesson

Pedagog: Anna Grip

Producent: Kajsa Antonsson

GENERAL PUBLIC producerades av Poste Restante i samarbete med Hägerstensåsens Medborgarhus. 

Projektet möjliggjordes genom stöd från Konstnärsnämnden, Stockholm Kulturförvaltning, Kulturrådet samt Key Performance. 

Föreställningen utseddes till en av Dagens Nyheters kritikerfavoriter 2023 och vann pris i kategorin "Dance and Physical Theatre” vid Stockholm Fringe Festival 2024. 2025 blev GENERAL PUBLIC utvald till Scenkonstbiennalen.

Processen analyserades med hjälp av Josephine Rydberg och Marcia Nemer.

Den förberedande workshopen Ballet for non dancers arrangerades genom nätverket Back2Work i samarbete med Josefina Björk.