Anteckningar från processen

●      Projektet genomfördes under en period av generell samhällelig stabilitet.

●      Avsändarskapet bars gemensamt av två personer som saknade erfarenhet av att arbeta tillsammans kring en liknande uppgift.

●      Regifunktionen bars av en konstellation bestående av två personer, som hade viss tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans kring en liknande uppgift.

●      Arbetet genomfördes och presenterades i ett tvärkonstnärligt sammanhang.

●      Den konstnärliga ledningen och en av medproducenterna hade ingen tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      Projektet hade en rimlig finansiering. 

●      Den konstnärliga ledningen hade tidigare erfarenhet av att ha fått ekonomiskt stöd från de som var projektets bidragsgivare.

●      Projektet hade en rimlig tidsplanering. 

●      Ensemblen bestod uteslutande av personer vars professionella bakgrund fanns inom scenkonst.  

●      De konstnärliga upphovspersonerna ingick själva i ensemblen.

●      Ensemblen bestod huvudsakligen av personer som kände varandra på förhand och som hade tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans. 

●      En eller flera aktörer bar på strukturella markörer (såsom etnicitet, ålder, sexualitet, funktionsvariation etc.) som den/de inte hade gemensamt med den konstnärliga ledningen.

●      Konceptet innebar att aktörerna användes som projektionsyta för besökarna under föreställningarna.

●      Aktörerna ombads basera sina gestaltningar, i form av professionella funktioner, på konkreta kopplingar till de handlingar de utför i verket.

●      Tematiken kretsade kring personligt känsliga frågor. 

●     Konceptet innebar att aktörerna kom att ta emot mycket personlig information från besökarna under föreställningarna.

●      Konceptet innebar att aktörerna till viss del kom att överta avsändarskapets ansvar under föreställningarna (genom improvisation och publikinteraktion). 

HEAVEN & HELL producerades tillsammans med Skogen och Studio Gathenhielm. Föreställningen skedde inom ett större samverkansprojekt drivet av curatorn Henrik Sputnes, konstnärerna Fredrika Lalla Anderson och Dorna Aslanzadeh. Som del av projektet samarrangerade Kollegium, Poste Restante, Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys samt Textival seminarieserien “Tragedin som mytologi, konstform och livserfarenhet” i Göteborg 2019.

För mig kom arbetet med produktionen att på flera sätt beröra frågor kring integritet. Ett exempel på detta är hur avsändarskapet kom att fördelas inom arbetsgruppen. En triangulär situation uppstod, där det tematiska förarbetet bedrevs i en konstellation medan det konstnärliga gestaltningsarbetet bedrevs i en annan. Min upplevelse var att denna triangelkonstellation innebar ett hämmande positioneringsproblem med kontinuerlig förvirring kopplad till rollfördelning, ansvar och mandat.

Ett annat område där integritet blev en aktuell fråga var den särskilda plats och det särskilda sammanhang vari verket producerades. HEAVEN & HELL skrevs särskilt för Gathenhielmska huset i Göteborg, ett hus som under lång tid stått stängt för allmänheten. Huset har under senare tid hyrts av ordenssällskap som använt huset som plats för umgänge, administration och ceremonier. Vid uppförandet av HEAVEN & HELL fanns det tre aktiva ordenssällskap (Sällskapet Wänskapsförbundet, Irisorden samt Svenska Män) i huset. Vårt projekt skedde som ett led i en längre process, vars syfte var att kulturminnesskydda huset och samtidigt öppna det för mer publik verksamhet. Eftersom Poste Restantes arbete alltid är plats- och situationsspecifikt stod det klart för oss att vi skulle förhålla oss till husets nuvarande verksamhet och formulera verket som ett kritiskt men empatiskt komplement till densamma. Vi valde därför att formulera verket som en ordensverksamhet som tog fasta på tilltron till symboler och ritualer för att ge språk och struktur åt centrala händelser i medlemmarnas liv. Samtidigt formulerade vi, genom verket, en viss kritik mot den exkludering och koncentration av makt som ordenssällskap har förknippats med under historien, genom att rikta vårt eget ordenssällskap till en bred allmänhet, där olikhet i fråga om exempelvis genus, etnicitet och klasstillhörighet behandlas som en tillgång för verksamheten och dess ritualer. Denna dubbla relation till husets befintliga verksamhet innebar krav på transparens och respekt. I det praktiska upplevde vi ett stort ansvar att förvalta det förtroende som vi tilldelats, exempelvis genom att möjliggöra att ordenssällskapen kunde genomföra sina sammankomster som vanligt även under vår arbetsperiod. Detta innebar ibland stora påfrestningar i form av utökat arbete där stora mängder möbler måste flyttas fram och tillbaka under veckorna, ett arbete som ofta baserades på gissningar från vår sida eftersom kommunikationen i regel var knapp och sällan enkel att tyda. 

Samtidigt som vi behövde upprätthålla vår egen konstnärliga integritet i samarbetet och inte förhålla oss undfallande på ett sätt som skulle få negativa konsekvenser för det konstnärliga arbetet, visste vi att högt uppsatta representanter ur ordenssällskapet skulle närvara på föreställningen i egenskap av publik, vilket gjorde att vi var tvungna att noga reflektera över de gestaltningsval vi tog. 

En annan fråga som gjorde frågan om integritet aktuell var den tematik som verket berörde, nämligen relationell och strukturell smärta, och hur den kan ta sig uttryck genom subjektiv kontra gemensam historieskrivning. Det innebar konkreta frågor kring hur vi kunde uppmuntra besökaren att umgås med sina subjektiva upplevelser av smärta på ett etiskt försvarbart sätt. Oavsett om besökarens smärta har strukturell orsak eller om den bottnar i andra erfarenheter och oavsett om besökaren upplever sig som föremål för smärta eller som utdelare av smärta, så innebär en sådan uppmaning att besökaren närmar sig en punkt av sårbarhet. Denna sårbarhet kom att prägla oss i alla våra konstnärliga val. Tydlighet (exempelvis genom att på förhand uttala vad som kommer att hända), uppriktighet (frånvaro av “twist” eller komisk distansering), facilitering (genom ett estetiskt språk som avgränsar upplevelsen från besökarens övriga liv) samt legitimitet gällande gränsdragning (i form av regler som ger besökaren möjlighet att avbryta eller påverka sitt förlopp) är några exempel på detta. Att skydda det förtroende som besökaren delar med sig av inom verket var också en central del av det övergripande kompositionsarbetet. Detta ledde till ett formgrepp där besökarna i grupp bar ögonbindel, för att på så sätt slippa blotta sig inför varandra i känsliga moment. Samtidigt innebar ögonbindlarna i sin tur en egen sårbarhet, vilket ledde till att vi som aktörer behövde använda fysisk beröring för att ledsaga besökaren genom rummen. På så sätt förbyttes besökarens känslomässiga utsatthet mot en relativ fysisk utsatthet, med den skillnaden att den fysiska utsattheten stod i relation till oss aktörer och inte till andra besökare. Detta ledde oss fram till ett gestaltningsmässigt val där aktörernas uttryck präglades av professionalitet, förutsägbarhet och transparens. 

Verkets tematik och de konstnärliga val som jag och medregissören gjorde, innebar att aktörernas strukturella markörer oundvikligen kom att tillskrivas ett symbolvärde. Det gjorde att aktörerna till större eller mindre grad kom att bli föremål för besökarens projektioner. Detta manade oss till stor transparens. Genom att dela med oss av vår konstnärliga avsikt och genom att kontinuerligt uppmuntra aktörerna till egna gränsdragningar kunde vi fatta de mest avgörande och känsliga besluten i nära samråd med ensemblen.