Introduktion till det dokumenterade konstnärliga forskningsprojektet

i svaghet

att regissera deltagandebaserad performance

Några inledande ord

Ett format utan gradäng väcker konkreta och direkta frågor kring hur och var regissören ska arbeta, det gör även dramaturgiska förlopp som innebär att aktörer och publik delar en måltid, diskuterar eller kysser varandra. Fältet för deltagandebaserade performance ställer såväl publik som utövare inför särskilda utmaningar. Dessa utmaningar hanteras olika av olika utövare och kan leda såväl till arbetskultur som i hög grad baseras på hängivenhet och styrka som till arbetskultur som präglas av ett ifrågasättande av sådana ideal. I min forskning har jag strävat efter att få en djupare förståelse för det egna fältet och därigenom bättre kunna navigera bland de förväntningar som jag själv eller andra riktar mot mig i min yrkesroll. Med projektet koppas jag kunna bidra till ett utökat språk kring några av de utmaningar som jag som regissör har funnit mig stå inför i mitt arbete, med förhoppning att detta språk ger läsaren utrymme att komma till egna meningsbärande slutsatser.

Konstnärligt fält

Jag arbetar i samma fält för deltagandebaserad performance som Ontroerend Goed (Belgien). Jag identifierar mig med samma form av tvärdisciplinära avsändarskap som bärs av Jan Fabre (Belgien) och liksom Reich+Szyber (Sverige) har mitt arbetsliv präglats av att jag har upprättat mitt konstnärskap inom ramen för ett tvåsamt samarbete. 

Den form som jag är verksam i saknar uppdelning mellan scen och salong, istället står platsen i sin helhet tillgänglig för besökaren och berättelsen. Scenen är inte en bild utan en plats som aktörer och besökare gemensamt utforskar. Verket kommer att påverka publiken på konkreta sätt och på samma sätt kommer publiken att påverka verket. Den enskilda besökaren möter verket utifrån den hen är och utgör verkets mittpunkt och slutgiltiga uttolkare. 

Min praktik utgår från ett intresse för det emotionella och existentiella arbete som publiken ägnar sig åt under en pågående konsthändelse. Performancefältet ger mig utrymme för något som varken låter sig kategoriseras som fiktion eller som vardaglig verklighet, genom avsiktliga undantagstillstånd hoppas jag kunna ge plats för verkliga människors verkliga känslor. På så sätt har jag mycket lite gemensamt med en del andra allomslutande format, såsom exempelvis vandringsteater, en form som istället låter publikens intresse för ett yttre fiktivt narrativ vara utgångspunkt för den konstnärliga upplevelsen. Till skillnad från format såsom LARP (live action roleplaying) arbetar jag också med en rigid uppdelning mellan de som är på plats i tjänst och de som är där som publik. 

Forskningens förslag och frågor

Hur påverkas relationen mellan mig och aktören av de särskilda förutsättningar som fältet för deltagandebaserad performance formulerar för det gemensamma arbetet?

Vilka utmaningar och möjligheter uppstår när jag som regissör försöker tillämpa en konstnärlig praktik baserad på svaghet inom ramen för detta arbete?

Att dela mitt konstnärligt avsändarskap med en nära kollega har gjort att jag kommit att tackla dessa förutsättningar genom metoder baserade på transparens och ömsesidighet. Detta har i sin tur bidragit till att jag har kommit att betrakta känslighet och sårbarhet som vägledande verktyg i det konstnärliga arbetet. Aktörerna upprättar ofta en personlig läsning av verkets dilemma, samtidigt utgör de också träffyta för besökarens projektioner. Det deltagandebaserade fältet försätter mig i ständig kontakt med både min egen och andras sårbarhet och ger mig uppenbara skäl att reflektera över min roll som konstnär och arbetsledare. Samtidigt upplever jag att arbetskulturen inom mitt fält generellt sätt är präglad av faktorer som gör det svårt för mig och mina kollegor att utöva ett arbete grundat i sårbarhet. Upplevda förväntningar, formativa erfarenheter och asymmetriska förhållanden kan alla bidra till att aktivera våra respektive rädslor och försvarsbeteenden. Dessa kan i sin tur kan leda till kortsiktiga försök att leva upp till stereotypa förväntningar, även när de passar oss illa, strider mot våra värderingar eller har en direkt hämmande effekt på det konstnärliga arbetet. 

Forskningsprojektet syftar till att synliggöra ett antal återkommande utmaningar i mitt arbete samt att låta dessa utmaningar utgöra grund för en kritisk reflektion kring yrkets etik och praktik. Mina resonemang baseras på egna erfarenheter av regikultur, därmed vill jag tydliggöra forskningens begränsningar och samtidigt passa på att välkomna ett mer omfattande samtal kring regikultur både inom och utanför fältet för deltagandebaserad performance. 

Projektet har en direkt relation till ett behov av att utveckla både diskursen och metoderna för regissörens och aktörens samarbete inom ramen för deltagandebaserad performancekonst. Jag hoppas att forskningen kan vara användbar för den läsare som av en eller annan anledning har svårt att komma överens med regissörens eller aktörens yrkesroll, oavsett om det bottnar i en upplevelse av att den egna kroppen inte överensstämmer med yrkets upplevda ideal eller om det beror på att den inre värdegrunden motsätter sig de maktstrukturer som samma ideal bottnar i.

Forskningsfältet

Jag placerar tacksamt mitt arbete i sällskap med Ellen Nymans forskningsprojekt Performative strategies, dimensions of emancipation¹, Carina Reichs forskningsprojekt (OM COTEUREN) – Regifunktion i omvandling genom samskapande processer², Marcus Lindeens forskningsprojekt Staged Conversations: Using dialogue as both method and form when staging documentary material for theater and film³ och Johannes Maria Schimts forskningsprojekt Reinventing Regietheater : The Actor-Director Relation in Rehearsals⁴. Gemensamt för dessa projekt är att de alla använder egenupplevda erfarenheter av arbete inom scenkonst och film som utgångspunkt för reflektioner kring regissörens och aktören/skådespelarens yrkesroller. I likhet med Carina Reich utgår jag från samskapandets särskilda möjligheter och utmaningar ställt i relation till performancekonsten traditioner. Marcus Lindeen lyfter några av de frågor han som konstnär ställs inför i hanteringen av dokumentärt material. Även om Lindeen i huvudsak arbetar med sittande publik vill jag ändå mena att vi delar många utmaningar kopplade till autenticitet, mandat och ansvar. I Performative strategies, dimensions of emancipation delar Ellen Nyman sina erfarenheter av att som adopterad vara verksam som skådespelare inom ramen för institutionsteater. Nymans och mitt forskningsprojekt utgår från vitt skilda erfarenheter och berör på många sätt olika frågor. Samtidigt kan jag starkt relatera till det sätt som Nyman låter teori och egna erfarenheter sammanflätas för att formulera en välriktad konflikt gentemot den kultur som kommit att forma förståelsen av det egna yrket. En annan viktig samtalspart i forskningen har varit Johannes Maria Schmit. Den strömning inom centraleuropeisk scenkonst som Schmit beskriver i sitt forskningsprojekt Reinventing Regietheater : The Actor-Director Relation in Rehearsals har stora likheter med mitt eget konstnärliga område bland annat gällande upphovspersonens inflytande över de samlade konstnärliga uttrycken. Jag är mycket tacksam över att jag och Schmit gemensamt kunnat vrida och vända på regifunktionens relation till förväntad genialitet, något som varit hjälpsamt i min kritiska uppgörelse med regiyrkets historiska bakgrund.

Forskningens metod och upplägg

Under forskningstiden har jag applicerat forskningsfrågan på mitt konstnärliga arbete, dess processer och dess praktiska metod. Genom att låta förutsättningarna för arbetet skifta har jag har kunnat iaktta skillnader i det egna beteendet, mina kollegors gensvar och den konst vi kunnat göra tillsammans. Även faktorer såsom skiftande produktionssammanhang (bildkonst, teater eller gränsöverskridande scenkonst) och projektens respektive ekonomi och tidsplanering har bidragit till en ökad förståelse av dessa frågors påverkan på såväl regissörens som aktörens arbete, samt relationen dem emellan. Jag har aktivt försökt dröja kvar vid de obekväma känslor som uppstått under repetitionsprocessen och försökt behandla dessa känslor som bärare av värdefull information. Projektet är autoetnografiskt i den meningen att det utgår från egna utmaningar och behandlar dessa som potentiella bidrag till ett bredare kunskapsfält. Jag har kommit att tillämpa min konstnärliga metod på forskningen i sin helhet och närmar mig min frågeställning med hjälp av de verktyg som jag upparbetat inom ramen för mitt konstnärliga avsändarskap. Exempel på sådana metoder är utgångpunkten i ett personligt dilemma och uppmärksamhet på de egna reaktionerna kopplat till stimuli. Jag vill härigenom tydliggöra att min forskningsmetod, även i de fall där den bär likheter med tematisk analys eller annan akademisk metod, alltid är en konstnärlig metod och ingenting annat. 

För att sortera bland mina erfarenheter har jag tillämpat korsläsning, en metod som jag ofta använder mig av i mitt konstnärliga arbete. Med hjälp av teori som beskriver asymmetriska förhållanden baserade på faktorer som klass, etnicitet och genus får jag tillgång till hjälpsamma begrepp för att sätta ord snåriga förhållanden av över- och underording. Teorin har hjälpt mig att formulera vilken värdegrundskonflikt det är som eventuellt återspeglas i min upplevelse av regifunktionen och hur min strukturella identitet: mitt genus, min klassbakgrund och min etnicitet, påverkar hur jag kan navigera bland egna och andras förväntningar.

Vid ett antal tillfällen har jag bett om att få ta del av mina medarbetares reflektioner kring det gemensamma arbetet. Vid dessa tillfällen har de som anmält intresse delat sina reflektioner genom samtal med en tredje part.¹ Som förberedelse inför samtalen har jag bett de medverkande att reflektera över processen med hjälp av en särskilt utformad enkät som på olika sätt lyfter frågor gällande mandat och ansvar. Enkätsvaren har inte använts som statistiskt underlag i forskningen utan har enbart fungerat som underlag för samtalet. De medverkande har erbjudits att få sina uppgifter anonymiserade innan de överlämnats till forskningen, de har också erbjudits möjlighet att dra tillbaka sitt medverkande. 

I forskningen förekommer det även en del tankar och slutsatser från andra informanter. Dessa personer har inte varit delaktiga i forskningens sju konstnärliga projekt och talar utifrån andra erfarenheter. I valet av informanter har jag valt att vända mig till personer som, i sina konstnärliga praktiker, delar liknande arbetsvillkor som de aktörer jag själv arbetar med. Båda mina informanter är utbildade inom fysisk scenkonst med stort fokus på improvisation och publikinteraktion och de har båda stor erfarenhet av att arbeta i det fria konstlivet.  

I forskningen utgår jag i huvudsak från hur frågor kopplade till arbetsprocessen och de relationer som upprättas där. På så sätt har projektet en direkt koppling till konstnärlig metod och syftar till att erbjuda andra praktiker inom fältet sällskap i utmaningar kopplade till det egna yrkesutövandet. Samtidigt har det varit viktigt för mig att, på ett fördjupande sätt, närma mig forskningens frågor genom ett mer intuitivt konstnärligt undersökande. Detta har lett till att jag parallellt har utforskat forskningens centrala teman och smärtpunkter genom konstnärligt arbete. Inget av forskningens sju verk omfattar ensamt forskningens fullständiga frågeställning. Istället har jag genom dessa projekt kunnat tillåta mig att fragmentera forskningens dilemma och fördjupa mig i frågor kring språk som identitetsskapande, konsekvenserna av känslomässiga tabun, premisserna för sårbarhet och längtan efter ömsesidighet. Av respekt både till verkens besökare och till de kollegor som jag har arbetat med under perioden har det varit viktigt för mig att i så stor grad som möjligt låta konsten utgå från konstens villkor och skydda det från onödig institutionalisering. 

Etiska avväganden 

Min upplevelse är att många regissörer tvekar inför att dela sina problem och strategier med utomstående. Att vilja skydda konstnärskapet och den konstnärliga processen från kritisk granskning är på många sätt mycket begripligt. Därför väljer jag att upplåta mina egna erfarenheter, rädslor och frustrationer som studieobjekt. Jag har mitt eget samtycke.

Sådant material som jag har fått tillgång till via intervjuer har anonymiserats och informanten har vid flera tillfällen fått information om hur de kan dra tillbaka sitt samtycke för medverkan. För sortera bland mina egna erfarenheter har jag haft ovärderlig hjälp av yttre samtalsparter. Däribland Rebecca Vinthagen, Frida Sandegård och Anna Adeniji som alla erbjudit avgörande kompetens i frågor om diskriminering, likabehandling, ledarskapskultur och krishantering.

Expositionens upplägg

Nedan följer en överblick över det dokumenterade forskningsprojektets delar. 

Deltagandebaserade performanceverk:

HEAVEN & HELL (2019)

Koncept: Linn Hilda Lamberg och Erika Lindahl

Regi: Linn Hilda Lamberg och Benjamin Quigley 

VÄCKELSEN (2021)

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Benjamin Quigley 

IT TAKES A VILLAGE (2021)

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Eric Sjögren 

FATALE (2022)

Koncept och regi: Sonja Ahlfors, Majula Drammeh, Shaya Khalil, Linn Hilda Lamberg och Joanna Wingren

GENERAL PUBLIC (2023)

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson

MINOR ARCANA (2024)

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson

WUTHERING, WUTHERING HEIGHTS (2025)

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson

Reflekterande essä:

i svaghet - att regissera deltagandebaserad performance

De konstnärliga projekten ligger till grund för en reflekterande text där jag dröjer kvar och fördjupar några av de centrala frågorna i arbetet. Texten som jag valt att kalla för i svaghet är skriven i essäform. Jag hämtar stilistisk inspiration hos forskarkollegor som Carina Reich och Ellen Nyman men även hos författare som Karin Johannisson och Roland Barthes. I texten avser jag upprätta en dialektisk rörelse mellan personlig erfarenhet och teori med förhoppning om att teorin hjälper till att sortera bland trassliga känslor och att exempel på fysiska upplevelser kan ge teoretiska resonemang konturer.

Metodsammanställning:

på en ostörd plats

Här samlar jag några av de tekniker och metoder jag tillämpat för att navigera i det som jag anser är regirollens motsägelser. Ingen av dessa tekniker eller metoder har befriat mig från misslyckanden och ånger, men jag vågar inte föreställa mig hur det hade gått utan dem. Jag hoppas att de kommer visa sig användbara för någon annan, och att de kan förbättras genom att stötas mot andra praktikers perspektiv och erfarenheter.   

¹ Ellen Nymans forskningsprojekt Performative strategies, dimensions of emancipation offentliggörs vid Stockholms konstnärliga högskola våren 2026. 

² Reich, C. (2024). (OM COTEUREN) : Regifunktion i omvandling genom samskapandets processer (PhD dissertation, Stockholms konstnärliga högskola). Hämtad från https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uniarts:diva-1755 

³ Lindeen, M. (2024). Staged Conversations : Using dialogue as both method and form when staging documentary material for theater and film (PhD dissertation, Stockholms konstnärliga högskola, POV Books). Hämtad från https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uniarts:diva-1615

⁴ Schmit, J. M. (2025). Reinventing Regietheater : The Actor-Director Relation in Rehearsals (PhD dissertation, Stockholms konstnärliga högskola). Hämtad från https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uniarts:diva-2249

⁵ Medarbetarintervjuerna har genomförts av Frida Sandegård, Rebecca Vinthagen, Marcia Nemer och Josephine Rydström.