VÄCKELSEN 

Kiruna

2021

Föreställningens förlopp

I en rå industrilokal, strax utanför gamla Kiruna, pågår en konstutställning. Under titeln Det är hemskt nära nu tolkar nio samtidskonstnärer på olika sätt den karismatiska Korpelarörelsen, en kristen sekt som var verksam i området under 1930-talet. Strax innan stängning inleds ett museipedagogiskt program, där de besökare som bokat plats får möjlighet att närma sig de gåtfulla korpelanerna genom en serie praktiska experiment. Besökare och aktörer försöker tillsammans omfatta de sociala och religösa regler som präglade livet för många Kirunabor under det tidiga 1900-talet. Hur såg de ekonomiska, geografiska, andliga och sociala livsvillkoren ut för de som senare kom att bilda den radikala väckelserörelsen? Var det kallt? Fattigt? Fick man äga en kortlek? Under experimentet upprättar besökare och museipedagoger tillfälligt en utbrytarrörelse och förbereder sig inför den himmelska apokalyps som Korpelarörelsen tyckte sig se komma. I väntan på undergången provar gruppen på hur det är att byta ut en uppsättning känslomässiga tabun mot en annan. De provar även autentiska korpelanska metoder för att hantera de förbjudna känslor som trots allt ändå då och då uppstår. Könshår kammas, porslin krossas, någon leker att hen är en ren, en annan skriker könsord och en tredje blir penslad med ljummet vatten i ryggslutet. Huruvida det hjälper för att mota bort de förbjudna känslorna eller inte antecknas noggrant. Gruppen räknar ner till den uteblivna undergången, signalerar till en silverark som aldrig kommer och avslutar sedan sitt experiment. 

Föreställningens tematik

VÄCKELSEN var en del av Institutets projekt Korpela Land, vars utgångspunkt var den dokumentära berättelsen om Korpelarörelsen, en radikal och skandalomsusad kristen väckelserörelse verksam i området kring Kiruna under 1930-talet. Korpela Land bestod av tre delar: konstutställningen Det är hemskt nära nu, black metal-bandet Korpelarörelsen samt det deltagandebaserade performanceverket VÄCKELSEN. 

Korpelarörelsen utmärkte sig bland andra samtida kristna rörelser på en rad punkter. I likhet med många andra inväntade de en snar undergång, men de bekände sin tro på Jesus som sin frälsare på okonventionella sätt, såsom genom grovt språk, omfattande alkoholkonsumtion och utomäktenskaplig sexualitet.¹ Jag och min medregissör ville försöka bättre förstå hur Korpelarörelsen kunde uppstå, varför den radikaliserades och vilka konsekvenser rörelsen fick för dess medlemmar och deras anhöriga. I arbetet valde vi att fokusera på några av de underliggande frågeställningar kring tabun och försvarsbeteenden, begränsningar och mönsterbrott, individ och grupp, som vi upplevde oss kunna avläsa i rörelsens berättelse. 

En värdefull teoretisk nyckel var den teori kring radikala gruppers framväxt som presenterats av Eitan Y. Alimi, Chares Demetriou och Lorenzo Bosi i The Dynamics of Radicalization: A Relational and Comparative Perspective.² I en jämförelse av grupper, som trots skiftande politiska grunder uppvisar en liknande radikaliseringsprocess, lyfter Alimi, Demetriou och Bosi fram ett antal faktorer. De menar att ett moraliskt narrativ, där gruppens medlemmar upplever sig föra det allmännas talan i en tid av upplevd prövning, kan utgöra en radikaliserande faktor. Ytterligare faktorer, som konkurrens med närliggande grupperingar, lyfts också som bidragande. En annan viktig faktor som Alimi, Demetriou och Bosi framhåller är huruvida gruppen upplever sig svikna av en tidigare viktig auktoritet. Denna auktoritet kan utgöras av myndighetsfunktioner (rättsväsende, polis etc), media eller andliga ledare. Det perspektiv som Alimis, Demetrious och Bosis analys presenterar, där radikalisering är att avläsas som resultatet av en relationell kris (där interaktionerna präglas av upplevda löften, svek och accelererande konflikter) innebar en ovärderlig nyckel i vårt arbete.

Ett annat bärande tema som vi identifierade var känslor, tabun och försvarsbeteenden. Genom verket ville vi undersöka vilka psykologiska konsekvenser det kan få med stränga tabun kring en eller flera av våra grundläggande affekter och på vilket sätt ett sådant tabu medför problem för upprättandet av ett begripligt och sammanhållet jag. Med hjälp av Katja Lindert Bergstens, Peter Lilliengrens, Patrik Linderts, Linda Hellquists, Kristoffer Petterssons och Lasse Almebäcks teorier presenterade i Affektfokuserad psykodynamisk terapi³ försökte vi närma oss de korpelanska ritualerna som ett existentiellt projekt, dvs ett försök att genom försvarsbeteenden distansera sig från de delar av existensen som upplevdes som alltför hotfulla.  

¹ Lundmark, Lennart. (1985). Protest och profetia: Korpela-rörelsen och drömmen om tidens ände. Lund: Arkiv

² Alimi, Eitan Y., Bosi, Lorenzo. & Demetriou, Chares. (2015). The dynamics of radicalization: a relational and comparative perspective. New York, NY: Oxford University Press

³ Lindert Bergsten, Katja. (red.) (2015). Affektfokuserad psykodynamisk terapi: teori, empiri och praktik. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur

Anteckningar från processen

●      Projektet genomfördes under en period av generell instabilitet (exempelvis attentat, pandemi, oväntat chefsbyte, medialt drev etc.).

●      Avsändarskap och regifunktion bars gemensamt av två personer med tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      Arbetet genomfördes och presenterades i ett tvärkonstnärligt sammanhang.

●      Den konstnärliga ledningen och projektets beställare hade ingen tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans.

●      Projektet hade god finansiering.

●      Projektet hade en rimlig tidsplanering. 

●      Ensemblen bestod uteslutande av personer vars professionella bakgrund fanns inom scenkonst.  

●      De konstnärliga upphovspersonerna ingick själva i ensemblen.

●      Ensemblen bestod delvis av personer som inte kände varandra på förhand och som saknade tidigare erfarenhet av att arbeta tillsammans. 

●      En eller flera aktörer bar på strukturella markörer (såsom etnicitet, ålder, sexualitet, funktionsvariation etc.) som den/de inte hade gemensamt med den konstnärliga ledningen.

●      Aktörerna ombads skapa sina gestaltningar i form av en professionell funktion, konkret kopplad till de handlingar de utför i verket.

●      Konceptet innebar att aktörerna användes som projektionsyta för besökarna under föreställningarna.

●      Konceptet innebar att aktörerna kom att ta emot personlig information från besökarna under föreställningarna.

●      Konceptet innebar att aktörerna till viss del kom att överta avsändarskapets ansvar under föreställningarna (genom improvisation och publikinteraktion). 

●      Konceptet uppmuntrade aktörerna till att aktivt förhålla sig till egna etik för att fatta konkreta beslut under pågående föreställning.

VÄCKELSEN producerades av Institutet, en omskriven och internationellt uppburen teater- och performancegrupp, med lokala förankringar i norra Sverige. Projektet 

Korpela Land i sin helhet formulerades av den dåvarande konstnärlige ledaren Markus Öhrn. Jag blev tillfrågad om att utveckla en av projektets delar och valde att dela uppdraget med Benjamin Quigley, en kollega som jag tidigare hade arbetat med i olika konstellationer. Ensemblen utgjordes av oss båda samt Majula Drammeh och Bogdan Szyber, två mycket erfarna aktörer.  

Produktionen aktiverade frågor som rörde mandat och ansvar på många olika sätt. Korpelarörelsens historia är tätt förbunden med skam och sorg för de anhöriga. Laestadianismen, den strikta kristna rörelse som korpelanerna bröt sig ut ur, har en högst aktiv församling och utgör en del av samhället i Kiruna. Jag och min kollega stod inför situationen att behandla ett känsligt dokumentärt material för att sedan dela det med en publik som i många fall hade personliga kopplingar till det inträffade. För oss blev det viktigt att hitta en ödmjuk och empatisk hållning, där vi varken skambelade korpelanerna för deras försök att befria sig från en verklighet som de upplevde som outhärdlig, men där vi inte heller bagatelliserade de övergrepp som skedde inom rörelsen. Institutet är samtidigt en grupp profilerat sig som konstnärligt utmanande och som ofta avsiktligt chockar sin publik. Detta gjorde att jag kände ett ansvar för att å ena sidan förhålla mig hänsynsfullt mot den lokala kontexten men å andra sidan ge publiken en scenkonstupplevelse i linje med vad de kan förvänta sig av Institutet.

En vanlig situation, som jag som fritt verksam konstnär står inför är att jag och/eller min medregissör har andra uppdrag parallellt med vårt gemensamma projekt, vilket kan leda till att den ena parten har betydligt mer tid än den andre. Detta har ofta lett till frustration för den ena eller den andra parten, där den ena är tvingad att otåligt vänta och/eller den andre kan känna en press att forcera framåt. Att, trots denna utmaning, försöka upprätta ett gemensamt tempo har i regel gjort ledarskapet stabilt. Under VÄCKELSEN arbetade vi på ett annat sätt. Då min arbetstid var mer begränsad kom vi att bedriva stora delar av förarbetet oberoende av varandra. För mig innebar det att det blev svårare för oss att dela mandat och ansvar inom projektet och att vi kom att förhålla oss till vårt uppdrag på ett mer individuellt sätt än vad jag är van vid. Min upplevelse var att det gick förvånansvärt bra att upprätta ett gemensamt förhållningssätt i arbetet när vi båda hade möjlighet att fokusera på projektet utan att störas av andra åtaganden. Under perioder av tyngre påfrestning upplevde jag att den inledningsvis mer individualistiska relationen till ansvar och mandat kom att återaktiveras, vilket försvårade arbetet på olika sätt.

Vår lokal var mycket bra ur konstnärlig synpunkt, men den bjöd samtidigt på en rad praktiska problem. Överenskommelsen med fastighetsägaren hade gjorts av Institutet och de exakta ansvarsförhållandena kring lokalen var genomgående något otydliga för mig och min medregissör. För oss som arbetsledare innebar det en löpande förhandling gällande vilket ansvar vi skulle axla i relation till aktörer och publik. En asymmetrisk relation mellan vårt faktiska mandat och vårt upplevda ansvar innebar att varje fråga om lokalen också innebar viss relationell utmaning.

Båda jag och min medregissör kände aktörerna sedan tidigare. Den ena hade vi gemensam erfarenhet av att arbeta tillsammans med. Den andre var en nära vän och dessutom en före detta lärare till mig. Detta innebar att både jag och aktören behövde omförhandla tidigare relationsmönster, vilket inledningsvis tog mycket tid och fokus i arbetet. Med tiden upplevde jag att förhållandena utjämnades och att aktörerna i allt större grad upprättade förutsättningar för att stödja varandra.

Koncept och regi: Linn Hilda Lamberg och Benjamin Quigley

Medverkande: Majula Drammeh, Linn Hilda Lamberg, Bogdan Szyber och Benjamin Quigley

Utställningen Det är hemskt nära nu visade orginalverk av Andreas Andersson, Anna-Karin Rasmusson, Oskar Nilsson, Roland Persson, Karin Drake, Lena Ylipää, Hanna Kanto, Tilda Lovell och Pontus Lindvall.

Utställningskurator: Maria Ragnestam

Assisterande utställningskurator: Paulina Granat

Utställningsdesign: Maria Ragnestam och Markus Öhrn

Konstnärlig ledare och samordnare: Markus Öhrn

Korpela Land var ett samverkansprojekt mellan Institutet och Konstfrämjandet Norrbotten. Projektet möjliggjordes genom stöd från Kulturrådet, Region Norrbotten, Ideell Kulturallians, Resurscentrum för konst Norrbotten och Kiruna kommun.

Processen analyserades i samtal med Frida Sandegård (konsult och handledare med särskild kunskap inom likabehandling och krishantering).