Research Catalogue

Making performances that have movement as a base means in many ways to venture out into an unexplored landscape. What is to be played on stage usually has its origin in a movement-based idea and not in an already written text to be analyzed. How can this work go? Where are the challenges and what methods can be used? Lena Stefenson has written this book on the basis of her own experiences as a choreographing director with examples from various works as well as her own and others' teaching. The text is about how to create the elevated movements in a performance. How to work with theme? With story? What is the relation between text and movement? What does it mean to be a choreographer / director for a movement-based work? How are the last rehearsal weeks going? The book is aimed at anyone who is, or wants to become, a choreographing director or actor in the movement-based performing arts with forms such as dance, mime and circus. It is also aimed at those who generally want to make their scenic work more physical.

This exhibition shows my project from the Master in Acting 2021-2023 at SKH in Stockholm. The essay is called "When we meet" and the performative part "How do we let the audience in?" As an actor and clown, I have worked in many different rooms and with many different audience agreements. Everything from stage-salon situations where the audience knows exactly how to behave and what their participation looks like, to playing for only one person in a hospital bed or in a small rowing boat, where participation must be clearly negotiated and communicated. I've met adults who are world masters of theater etiquette, but can't answer a question if asked from the stage, and I've met children who are wild first-timers who engage in intense dialogue with us on stage. I am interested in the dialogue between actors and audience and in audience participation. What standards and agreements are they regulated by? How does the fear of making a mistake, breaking the norm, affect the experience of the performance? Does that fear of shame limit what is possible in the theater? I have also wondered what roles the audience can have, what in a work communicates this role, and whether the audience can change roles in the same work. In "How do we let the audience in?" you can read about the work with Eva and Margaretha, two half-masks who are both actors but in whose artistry the audience plays very different roles.

In this project, I want to create selected filmscenes and investigate how long an abstract narrative can work before it becomes unclear and loses interest, when it is most effective and how it can be defined. I det här projektet vill jag undersöka hur länge ett abstrakt narrativ kan fungera i en filmscen innan det blir otydligt och tappar intresset, när är det som mest effektivt och hur det kan definieras.

Ett osynligt stycke tyg essä av Jenny Sunesson, 2022 redigerad 2023 Förord (2023) Ett osynligt stycke tyg är en essä som utgår från två olika, men ändå överlappande, konstnärliga processer; forskningsprojektet FACT stage one, och det soldrivna, ljudkonstprojektet UNDER. Essän utforskar ljudets och lyssnandets specifika kapaciteter utifrån min konstnärliga fältinspelningspraktik, vilket är den “ljudmodalitet” som jag har arbetat med i över 20 år. Texten diskuterar ljudets och lyssnandets platsrelaterade, politiska och dolda förmågor när det gäller att utmana det “vi tror vi vet” om mänskliga och mer-än-mänskliga organismer – och som ett möjligt verktyg för att hitta öppningar och uppenbarelser bortom stereotypiskt vetande. Bild copyright: Ida Lindgren

Epiphanies of an Invisible weave essay by Jenny Sunesson, 2022 edited in 2023 Translated by Steven Cuzner Preface (2023) Epiphanies of an Invisible weave is an essay written during the processes of two different, yet overlapping, projects; the research project FACT stage one, and the solar driven, sound art project UNDER. The essay explores the specific capacities and possibilities of sound and listening through the specific mode of field recording, which is the sonic modality that I have exploring for more than 20 years. The essay aims to shed some light on the site-related, political, and hidden potentials of sound as it examines the possibilities of (re)-learning through listening in relation to both human and more-than-human explorations and possible “epiphanies”, imagining openings beyond stereotypical knowing. /Jenny Sunesson Image copyright: Ida Lindgren

This exposition delves into the realm of sustainable material reuse, re-thinking and recycling material in still photography. The artist explores repurposing techniques through personal experiences, approaching Bokashi, a composting chemical to replenish C-41 development for colour-negative film. The exposition aims to reflect on alternative practices in photographic chemistry, recycling and repurposing materials. It is a sustainable artistic journey that aims to breathe new life into forgotten objects, expanding the discourse on environmental consciousness.

I en blandning av film och performance, fem engelsmän berättar om varför de kom till Sverige, om deras kärlekshistorier, om vad de egentligen tycker om Sverige och läget i hemlandet. Detta konstnärlig forsknings projekt blandar dokumentärfilms metoder med scenkonst och skådespeleriteknik för att undersöker idéer kring kön, manlighet, nationaltet och invandring.

SV Exkursion – utflykt i ett politiskt landskap är ett praktikbaserat konstnärligt undersökande arbete som handlar om att tänka närmare efter och att byta ståndpunkt. Det handlar om rättigheter och politik, och om ett pågående skifte i hur det som i dagligt tal kallas skog, brukas. Projektet är en del i ett större prövande arbete där konstnärliga verk och en platsspecifik dialog sätter frågor och förhållningssätt kring skog och överlevnad i fokus. Projektets plats, Hållnäshalvön i Norduppland, Sverige, är beläget vid Östersjön i Norduppland. Det rurala och boreala landskapet är inte unikt på något sätt. Små reservat ligger utströdda som öar i ett hav av brukad skog. En bruksskog som bär tydliga spår av ett långvarigt och extensivt råvaruttag, här som annorstädes, och som är ständigt föränderlig i skogsindustrins maskinella kretslopp. De ekologiska systemen framhärdar i att förnya sig, hela tiden i en slags dialog med den skogsvård och det –bruk den är föremål för. Skogen kan sägas existera genom att iscensätta skogsindustrins och samhällets processer och beslut. EN Excursion – an expedition into a political landscape is a practice based artistic research project about second thoughts and change of standpoints. The piece also discusses societal rights and politics, and mirrors an ongoing and possibly crucial shift in forest industry. Excursion is a part of a larger investigative and interactive artistic endeavour where visual art and dialogue focuses on the relations to and in the forest, all within a greater context of global crisis. The site of the project is the Hållnäs peninsula by the Baltic Sea in Norhern Uppland Sweden. The rural and boreal landscape is not unique in any sense. Tiny nature reserves are scattered throughout the peninsula, like islands in the production forests. The forest is heavily characterized by an intense and relentless harvest of wood by the forest industry, here as in the rest of Sweden. The forest performs it´s forestnesss, not by existing as an inter-changing eternal ecosystem, but instead by interpreting the constant chain of change brought about by the machines and processes of the forest industry. The forest exists by performing the processes and decisions of the forest industry and the society.

In ”Blodet gränserna arkivet” I have continued the exploration of what obligations I have towards the extensive collections of artefacts connected with my family history that my father left me after my his death, and, even more important, the imaginary kingdom that he had been working on since the age of ten and all the way through his life. He abandoned me, partly to instead engage in made up power struggles in a nation that does not exist. Since I inherited his kingdom and his collection I’ve tried different methods to process this heritage in my art, and in this final part of this process I’ve tried fulfil my role as the heir and take the next step, to abdicate. To do so I’ve built a throne, inspired by the throne of Queen Kristina of Sweden. I’ve also dealt with the collection in several video works and photography, and written texts dealing with the deeply personal aspects of growing up with a father king in his own realm. To summon the process I’ve written an essay in which I connect my personal experiences and thoughts and memories with theories of what a nation consists of, using the method of loci both to reconstruct the apartment of my father, stuffed with objects loaded with meaning, and finding the links back in the history of art and poetry.

från fjäll till hav över under yta färdas elektriska impulser kopplas omkopplas felkopplas dammen skogen myren vilken röst? den första.

Welcome to Dalida Shaheen's exposition Master's candidate in acting program and actress. Firstly, in 2019, I played a role of a woman who got married to a married man, after the series aired to the public the role fired back on me. I observed audience's reaction exceeded everyone’s expectations. The audience is divided into two parts the first part is about the women who expressed their anger in a very aggressive and strong way, and the second part who was exciting to the character. The first part of the audience used several offensive, strong, and insulting words. The audience’s reaction was very emotional, and they used all the tools to express their feelings for example, they used social media platforms and verbal violence when they see me in the street. Hayat is the character I have created to explore my questions in my short fil. The film is the method I used to explore my questions of what would happen when the audience can’t distinguish between the role and the actor’s real character, What is the impact of the audience on the actresses?

“We need to distinguish between the logical future, which is the development of the present – and the desired future, which is the world we want to create.” This statement represents the guiding vision for the exhibition ARARAT, shown at Moderna Museet in Stockholm April – July 1976. The exhibition was the product of a large group of people such as artists, architects, researchers, and engineers brought together in a project called Alternative Research in Architecture, Resources, Art and Technology – ARARAT! Students from SKH, Stockholm University of the Arts have been working, thinking, and sitting with this together. Creating, provoking, and forgiving. Lumbung, Collective wisdom and future making. MA program The Art of Impact is after one year in the middle of their education and present work from this spring in this exposition. The one-year freestanding course The Impact of Research presents their exam projects. ARARAT has been revisited before in education, a research project in the course Take a Walk on the Wild Side: Learning from the City and Beyond, Royal Institute of Art, Stockholm, 2014/2015

Hur påverkar färg, ljus och form våra sinnen? Varför är det ständigt så intressant och lockande med den oväntade bilden – med brottet av normaliteten? Detta konstnärliga utvecklingsprojekt är sprunget ur mina erfarenheter som praktiserande filmfotograf och den del av processen som handlar om ”grading” (färdigställandet av färgsättningen). Ibland uppstår en frustration av att ett arbete inte får det utrymme som krävs för att uppnå ett bra resultat. Processen att skapa en långfilm /TV-serie är relativt lång och inte sällan kan det ta upp till ett och halvt år från en idé till en färdig film. Besluten om den slutgiltiga ”looken” (det visuella uttrycket) på filmen görs ofta i all hast när klippning och ljudläggning är klar. Producenten behöver snabbt ha klart en färdig kopia (eller DCP/Digital Cinema Package) till den utsatta deadlinen för distribution, säljmaterial eller en festival. Det är ofta då man som fotograf upptäcker de små misstagen som har gjorts i val av tagningar under klippningen. Det kan handla om små störande rörelser i ett klipp, statister som ser in i kameran, skuggor och ljusförändringar, klaffmisstag och misstag i mask och kostym. Detta har inte uppmärksammats i klipprummets ogradade, lilla monitorbild därför att misstagen inte är synliga förrän graden är gjord. En annan komplexitet är när regissör och klippare inte har sett eller vågat använda det bildberättande som finns i materialet därför att de inte har upplevt bildens hela potential. Det kan bero på att att de har arbetat med blaskiga, ogradade och lågupplösta klippversioner av exempelvis mörka scener eller stora bilder. I dessa versioner är de svåra att läsa av och sammantaget kan det resultera i att man inte ser potentialen för gestaltande scenerier eller större bilder. Det leder i sin tur till fler konventionella val än vad ett utforskande filmiskt val kan uttrycka och berätta. Mot bakgrund av detta har jag formulerat fyra frågor att undersöka i mitt projekt: 1. Vilka visuella målsättningar definieras i början av en produktion? 2. Hur kan alla i en produktion bli delaktiga de visuella riktlinjerna? 3. Hur kommunicerar vi den visuella strukturen under den skapande processen? 4. Kan det finnas ett samförstånd om vilket visuellt uttryck som är att föredra? Projektet har fått titeln Hur formen påverkar oss. Jag har i projektet klippt ihop en fristående två minuters sekvens ur långfilmen Sophelikoptern, i vilken jag var filmfotograf. Sekvensen är inte en hel berättelse utan vald för sitt konstnärliga uttryck. Den har därefter färgkorrigerats i fem varianter av olika kolorister. Mitt syfte har varit att se hur de skilda uttrycken i koloreringen kan upplevas. Forskningsfrågorna har varit min utgångspunkt i det praktiska arbetet med färgkorrigeringen av bilderna. Det har resulterat i fem olika lookar med unika visuella uttryck, skapade av koloristerna i samarbete med mig. Jag har presenterat resultaten dels i min undervisning på Stockholms Dramatiska Högskola (StDH), dels vid filmfestivalen i Nordkap och dels på föreläsningar för Föreningen för Svenska Filmfotografer (fsf). I samband med mina presentationer framställde jag en enkät riktad till yrkesverksamma filmfotografer. Frågorna handlade om vilka erfarenheter de hade av att arbeta med färgkollorering. Enkätens syfte var att få en så tydlig översikt som möjligt av hur arbetssituationen med färgkorrigering ser ut för svensk TV och film idag. Min analys av enkätsvaren och resultaten av projektet i sin helhet har jag sammanställt i ett utbildningsmaterial. I materialet fokuserar jag på hur färger kan upplevas och om de skillnader i upplevelser som kan uppstå i olika kulturella kontexter. Jag skriver om hur vissa visuella uttryck kan bli förborgade i en generation eller i olika sociala grupper. Bild- och färgspråk kan variera såväl mellan grupper som mellan generationer. Dessa olika språk förändras fortare än vad vi är medvetna om genom det dagliga rika flödet av bildberättande. Jag lyfter också frågor om vad habituering gör med vårt berättande vilket handlar om hur snabbt vi vänjer oss vid en ett speciellt visuellt uttryck? Det kan ofta räcka med ett par minuter för oss som åskådare att vänja oss vid en viss stil av filmiskt berättande. Det leder till frågan om vilken påverkan färger har på det filmiska berättandet? Och hur vi kan använda kunskapen om detta för att rytmisera ett berättande? I mitt resonemang om färger hänvisar jag bland annat till boken Goethe färglära 1 och Newtons första experiment 2 med prismat. I Pehr Sällströms Goethes färglära (2014) finns ett tankeväckande citat av konstnären Vasilij Kandinsky: ”Vi måste lyssna till den klang som färgen väcker i vår själ. Och vi måste göra detta öppet, så hängiven, så osjälviskt, att vi med övertygelse kan konstatera, att det är färgen som talar till oss, att vi fått erfara något av dess väsen.”P E R S Ä L L S T R Ö M , G O E T H E S F Ä R G L Ä R A , 2 0 1 4

This is an approach to understand how life action role play can be used in a dance performative context and how it informs the body in relation to another time and space into a dance quality.

A COLLAB work about the current position of mankind where we are at in the NOW - a comment on that and an exploration of the automatization and the relationship between the human essence and the artificial. Skin is the membrane that divides inside from outside, what is important and not, what is alive and not. Skin represents the human and at the same time the contrahent to the artificial. We live in a time where everyone is trying to tell us which world will be the best for us to live in. We want you to tell you.

A 360 Telenovela based on a utopian world somewhere 100 years in the future.

En exposition med fyra videoverk i ETC Solpark, Katrineholm. "Hennes naglar är Svens, alltid något." "Drömmen" "Mary var här" "Tystnaden"

The Phantom Carriage is a practice-based research project in which an 8-channel sound recording from Essingeleden / E4an is played with 8 speakers deployed along national road 52 in Katrineholm. About displacement. The sound of movement, the movement of sound, the emotional movement the experience of art can imply. About noise and its impact on us and the surroundings. About future nostalgia, how will the future sound, what will the roaring diesel truck sound like in the future? The title The Phantom Carriage (Körkarlen in Swedish) is borrowed from the film by Victor Sjöström. The choice of title also opens up other aspects of the work / project.

Teorierna om varför vi skrattar är många och varierande. I denna masteressä riktas istället strålkastaren mot efterföljande reaktionen och effekten som reaktionen har på publikens uppfattning om humorupplevelsen. Är den roligaste reaktionen alltid den som går i linje med publiken tolkning eller råder övriga övergripande aspekter?

Description [en] Collaborative exposition with CC4r license in the frame of a workshop focus on monther tongues, performer skills, translations, translinguicism. As a first proposal, caterina's invitation to the workshop stated this: "This proposal invites you as co-researcher to develop a workshop about mother tongues and translations. Aiming to reflect on the performer skills, from our mother tongues to trans-linguicism, the sessions will develop obfuscated story-telling to deal with questions around the untranslatable." Documentation of the 'On Mother Tongues' workshop. On Mother Tongues happened as a result of an invitation from caterina daniela mora jara to spend some hours in the same dance studio with Mariana Costa, Stella Kruusamägi, Andrea Diaz, Yari Stilo, Robert Malmborg and Martin Sonderkamp. The workshop took place the first week of the fall semester 2022, from 29th August to 3rd September (14h till 17h), and 1st October (11-16h) in the Department of Dance, located at Brinellvägen 58, 114 28 Stockholm, Sweden.

The research project FACT stage one aims to test the sonic capacity of fragmenturgy (developed by Sunesson 2014–19) as a method to unsettle polarised positions of areas and sites existing outside of the visual power structures and political strongholds. The long-term purpose is to develop a Fragmenturgy ACtion Tool (FACT); a transitory toolbox for cultivating fragmenturgy methods and actions. FACT stage one consists of a comprehensive case study carried out in collaboration with a group of students aged 18–23 based at Uppsala Community College in Sweden, which was explored as a site during 2021. Image copyright: Christina Hillheim

Teater Västernorrlands Dödsdansen utgår från en ny bearbetning. I Aleksandra Czarnecki Plaudes regi är kroppen, rörelsen och musiken tre starka medspelare till August Strindbergs klassiska verk. I rollerna ser vi Teater Västernorrlands skådespelare Gisela Nilsson, Åke Arvidsson och Kaj Ahlgren. August Strindbergs klassiska verk från år 1900 utspelar sig i en tid av förberedelse inför en karantän. De äkta makarna artillerikaptenen Edgar och den före detta skådespelerskan Alice är isolerade på en skärgårdsö. Inför sin silverbröllopsdag får de ett oväntat besök av nära vännen Kurt och ett osande triangeldrama tar sin början. Projektet avser dels fånga och kommunicera mina arbetsmetoder, dels generera ny kunskap i frågan om skådespelarens fördjupade gestaltningsarbete av dramatisk text med och via kroppen som instrument och rörelsegestaltning. Syftet är att genom praktiskt arbete och i samarbete med professionella skådespelare samla, artikulera och kommunicera det specifika i övergången mellan kropp- och textarbete, tvärs genom hela processen, det vill säga från förberedelsefas via repetition till publikmöte. Dödsdansen är resultatet av själva metoden?

I'm on the path to deneurotypicalize acting technique and understand what a social media actor might be and do and and if there is or should be a difference between a neurotypical and neurodiverse way of applying oneself and communicate with said audience on said platform(s)? During my work I coined the term 'deneurotypicalize' and a definition of art as ART. Welcome to my exposition: This part is more to be seen as an extended documentation over my 2 years and also as a compendium to my master thesis published on DIVA and my performance lecture 2nd of May at Stockholm University of the Arts. And/or a thing of its own. Both the exposition-documentation and the master's thesis is also in this exposition.

In the dynamic interplay between art and technology, the integration of artificialintelligence (AI) has opened new frontiers of exploration and expression. Our researchproject, initiated in 2021, ventured into this evolving landscape with a mission to examinethe relationship between AI and contemporary artistic practices. Focusing primarily ontext and image synthesis using AI technologies, our project embarked on an in-depthexploration of the creative potentials and limitations of Large Language Models (LLM).This journey was far more than a technical exercise; it represented a deep dive into thefusion of creativity and technology, examine traditional workflows, especially related topre-production in filmmaking. The project revealed AI's capacity to both emulate andstimulate human creativity, offering insights into the capabilities and boundaries of LLM inartistic creation. These reflections are not just a recount of past achievements but a lensthrough which one can view the potential and future intersections of art and machineintelligence.Leading the research project are Linda Janson, a production designer with over 30 yearsof experience in the art departments of films, TV series, and commercials, currentlyserving as a senior lecturer in production design at Stockholm University of the Arts, andMirko Lempert, founder of the company Monocular. Monocular specializes in integratingAI with traditional 2D/3D techniques for practical applications in visual content creation.This project is driven by their collective goal to investigate the practical applications of AIin visual arts, combining Linda’s extensive industry experience and academic backgroundwith Mirko’s expertise in applying AI technologies. Their joint effort focuses on enhancingthe methodologies of visual arts and design education to align with the ongoingadvancements in digital technology.We would also like to recognize and express our gratitude to PhD candidate Marc Johnson, whose significant contributions were instrumental in initiating this researchendeavor and who has continuously supported the process with valuable advice andexpertise.Lastly, we wish to emphasize that Chat-GPT served as an editorial assistant in thecomposition of this report. This involvement was twofold: as an integral part of ourresearch methodology and as a proficient contributor, aiding in the summarization,formalization, and articulation of arguments to deepen the discourse on the topic ofArtificial Intelligence in the visual arts.

The Visual Silence explores a cinematic aesthetic that approaches silence and darkness and challenges the voyeuristic tradition of cinema. It is a cinematic form that is situated in the gap between what is projected and what is perceived, between the impression of the ear and that of the eye. The Visual Silence examines the possibility of new perspectives through the deconstruction of the image and also through a critical examination of patriarchal, excluding and exhausting methods in the traditions of filmmaking. The research project resulted in the feature film Lucky One that premiered 2019.

This movie is an attempt to capture how I develop scenograpies using devising

A research on materiality and human hair as material. Can a material on itself create narratives and if so, because of its immanent qualities? What constitutes that presumed immanence?