Wood Art Residency Bodafors

 

see also - se också "Furorna i Bodafors"

 

 

Kära furor, eller före detta furor. Det känns lite konstigt att tilltala er, efter att ha vandrat i den vackra fina skogen här intill. Men av någon anledning var det just till er som jag kände mig dragen. Det finns en övning inom buddistisk praktik där man föreställer sig själv som avliden, och tänker igenom hela den processen man går igenom då man förmultnar och blir till jord på nytt som det heter. Men det är ju inte det som skall ske med er, ni skall inte förmultna och bli till jord, åtminstone inte än, utan antagligen bli stockar och plankor och fura, ett väldigt aktat virke eller ett fint material. Jag ser ju på er storlek att ni kommer från ett gammalt träd eller ett par, några, flera gamla träd. Men inte nödvändigtvis så många för att furorna här är höga, höga, höga, resliga med en krona högt uppe nära himlen ovanför alla andra träden för att få en massa ljus. De är svåra att närma sig, stolta och resliga och ouppnåeliga i motsats till skärgårdens martallar som man kan kliva upp i. Det här är mitt första besök i Bodafors och jag hade hoppats på att träffa ett träd, en fura, en tall av något slag att bekanta mig med. Men nu blev det till er som jag vände mig först. Men tack för att jag fick göra det. Och allt gott på er fortsatta färd i kretsloppet. Vad annat kan jag säga? Tack.

Hej tall, eller goddag. Vi har inte träffats förut men jag har gått här förbi och bara inte märkt dig för du är så liten. Ja, förlåt att jag säger så här rakt på sak, du är ju inte alls liten jämfört med mig, tvärtom, du är väldigt stor. Men du är liten jämfört med tallarna eller furorna här i trakten. Du växer här alldeles intill järnvägsspåret vid stationen i Bodafors och du är omgiven av gamla fina almar och lindar och lönn, rönn och  björk också. Inne i skogen som börjar alldeles bakom mig är det mest gran men några furor också. Och nu blåser det så min röst kanske överröstas av vinden. - Jag skulle gärna hålla om dig, hålla i dig, stöda mig hos dig, men jag tror jag måste använda min vänstra hand till att skydda mikrofonen. Oberoende av så har jag lärt mig att vädret här i Bodafors är obeständigt. Det regnar alltid ibland, små skurar, och ibland är det blåsigt, ibland är det härligt sommarväder. Jag kan ju inte säga så mycket om hur det egentligen är för jag har varit här bara några dagar, men så mycket har jag lärt mig att furorna är höga och resliga, och stora, imponerande och svåra att närma sig. Det är därför jag kom till dig nu till att börja med, för du är liksom en tall i mänsklig skala. Jag antar att du är relativt ung helt enkelt. Men också för att du växer här på en ganska öppen plats och så har du inte behövt skjuta upp i höjden för att få ljus. För det har jag lärt mig nu om tallar, att de behöver ljus. De flesta talar behöver mycket ljus. De kan klara sig i underliga förhållanden, både sumpmarker och träskliknande, men också i bergstrakter och i torka, men ljus det är det som behövs. Och det är därför ni växer er så resliga och höga när ni växer i skogen, för att nå upp till ljuset, ovanför trädkronorna. Nu vågar jag mig på att ta i dig igen, för jag tycker att jag har en bättre kontakt med dig om jag rör vid dig. Det är helt enkelt för att jag inte kan höra dina tankar. Jag vet att du antagligen kan höra mig, kanske inte mina tankar, men ljudvibrationerna. Många växter kan göra det även om de inte har öron i vanlig bemärkelse. På samma sätt som det finns forskare som hävdar att ni kan tänka också även om ni inte har en hjärna. Men människorna har en tendens att tro att allt som avviker från hur de är skapta är på något sätt mindre fungerande eller mindre värt. Och det är ju helt på tok för det är tvärtom, ofta. - Nu kommer solen fram igen och om du faktiskt tycker om ljus så mycket som de säger så det här är ju härligt för dig. Men jag undrar hur det blir sen när det blir varmare. I princip så lever olika arter av släkten Pinus, alltså släktingar till tallen, vår vanliga Pinus sylvestris, främst på det är norra halvklotet. Och de har till exempel inte spritt sig söder om Sahara och inte heller till Australien, trots att jag tror att man kanske planterat något slags tallar där. Och inte heller i Sydamerika förutom då kanske, ja i de sydligare delarna, men där också som planterade. Men det var väldigt väldigt länge sedan som ni spred er på egen hand, ja det är klart ni gör det fortfarande, men jag menar nu planterar människorna så mycket barrskog för att skapa virke och stockar och det har de gjort i flera hundra år. Men den egentliga utbredningen av tallarna och utvecklingen av olika arter skedde långt långt tidigare. Ni är väldigt gamla växter, äldre än alla blommande växter faktiskt. Och utbredningen av olika typers tallar kan man följa i fossil lagren i reaktion till istiden till exempel i Europa. Ja, för det är ju inte kanske... det är ju kanske inte relevant för dig nu att tänka på dina anrika släktingar alltså det hjälper ju inte dig just nu att tänka på att att dina avlägsna släktingar har klarat av att anpassa sig till väldigt olika slags klimatförhållanden över generationer. Fast vad vet jag, kanske tallar och träd överlag tänker mer på lång sikt än vad människor gör. Ni blir på något sätt tvungna att planera för framtiden på ett annat sätt. Det var faktiskt fint att jag råka träffa dig och fick börja mina samtal med tallarna med dig, just dig som är på något sätt välkomnande trots allt. Så jag tackar för det, men jag ska lämna dig här nu i vinden vid järnvägen. Kanske vi ses igen. Tack. 

Kära tall, goddag. Jag vet inte var jag ska börja. Du är så stor och hög och fin och respektingivande. Jag sitter här och stirrar på dina fötter eller dina rötter där det försvinner in i marken. Din stam är så reslig och hög att det är svårt att se hela din krona från så här nära håll. Jag sitter på en stubbe som antagligen har tillhört eller är resterna av en kamrat till dig, en släkting. Jag är inte helt säker på att det är en tall, det kunde vara en gran också, men jag tror det är en tall på basis av hur barken ser ut där det finns kvar av den. Det finns gott om granar här omkring men också enstaka furor. Man kan se på er, ni som är så här väldigt väldigt resliga och raka, med bara några grenar där uppe i kronan, högt, nästan som bland molnen känns det som. Jag tolkar det som att ni har vuxit här bland andra träd så att ni har varit tvungna att skjuta upp i höjden för att komma till ljuset. Jag har brukat prata med tallar på det sättet att jag sätter mig på en gren eller på en förvriden stam och får på det sättet ett slags fysisk kontakt. Jag sitter så att säga i famnen på tallen och pratar med den. Det kan jag ju inte göra med dig eller med furorna här i Bodafors. Jag får bara beundra er på avstånd. Du är en av de första furorna som jag märkte när jag promenerade på det här aktivitetsstråket eller aktivitetsbanan, när jag promenera här första gången jag besökte det är samhället på jakt efter furor eller tallar. Och jag la märke till dig då för du växer här på kullen alldeles intill vägen eller stråket och är på något sätt ensam här på kullen med bara några små rönnar och björkar som kommer upp här omkring. Det finns en annan reslig tall inte så långt härifrån snett bakom mig och sen förstås granarna och furorna vid skogsbrynet. Men annars så är du på något sätt här på egen hand just nu, vilket innebär att det är på något sätt lättare att få dig på bild trodde jag. Nå, som det kanske är tydligt av mina försök så är det ju inte lätt att få dig på en bild på något sätt. Men kanske det är därför jag måste tala till dig, för att peka på dig och rikta uppmärksamheten till dig på annat sätt. Nu är det väldigt varmt, molnen på himlen är mörka så det kan bli åskväder eller en regnskur men solen bränner, det är mitt på dagen. De säger att du tycker om ljus men jag undrar vad som händer med dig om klimatet blir mycket varmare än så här. På vintrarna är det säkert hur bra som helst men på sommaren. I och för sig så är tallarna väldigt tåliga och de har klarat många olika förändringar i klimat, istider som kommer och går. Men trots det... Jag har liksom ingenting att berätta åt dig, jag är nyss anländ till Bodafors och ska tillbringa här en liten tid och försöka samtala med tallar. Och jag försöker hitta fagra furor eller fina furor eller furor som är viktiga för folk här kanske. Men det är nog jag som får lära mig från dig. Men om jag lyssnar så hör jag nog närmast vinden och så lite insekter och ibland ett tåg som åker förbi. Vi väldigt nära järnvägsspåret och sen det här aktivitetsspåret som är en skogsväg beklädd med makadam. Och här kommer ett tåg synbarligen. Dit for det, till Sävsjö eller jag vet egentligen inte. Åt andra hållet är det Nässjö och jag ska kanske åka dit själv idag senare. Men nu får jag tacka dig för att du har tålamod att lyssna på mig. Jag hoppas att jag inte stör dig, och det tror jag att jag antagligen inte gör, för du är väl van att det går folk omkring här. Huruvida de tilltalar dig är sen en annan sak. Men hur som helst, ha det så bra. Tack. 

Kära tall, kära före detta tall eller före detta fura, före detta blivande fura, för du fick aldrig bli en riktig fura. Du lever fortfarande men jag kan känna dig, din stan, men alla barren är gulnade så det är nog ute med dig. När jag först såg dig här så trodde jag att du hade placerats här, att du var fälld, att du hade placerats här för att markera att stigen vara avstängd eller att det var fel väg att gå. Men när jag tittar efter så ser jag ju att din rot är kvar i marken, att du helt enkelt ha fallit, eller så har man böjt dig, men jag tror att du har fallit. Och du växer i träsket så att du kommer liksom över sumpmarksbiten, det våta, och sedan över stigen och så är din gulnade krona här intill vänster. Det är ju lite makaber att den enda tall jag hittar som jag kan sitta på är en döende tall. Om du skulle vara död på riktigt skulle det kanske inte vara så grymt att sitta på dig för då skulle du vara där som material för alla skogens varelser. Men nu när det kanske, ja det känns ju hemskt men om du ännu kämpar för ditt liv trots att alla dina barr är gulnade, då är det ju gräsligt av mig att sitta och tynga ner dig. Nå, nu ska jag inte vara sentimental, för om du är död så då lider du ju inte. Men det är ändå konstigt att din stam känns på något sätt levande, den är inte torr. Jag sitter här i skogen söder om Bodafors, i skogen som är omringad av aktivitetsspåret och det finns vandringsleder, märkta vandringsleder här inne. Det är ju en verklig sagovärld med oerhört varierande terräng, en myr och höga bergstoppar eller 'höga' men i varje fall mycket högre så att det är upp och ner hela tiden. Och det är väldigt svårt att tänka sig att det är ett ganska litet område för stigen snirklar sig ganska skickligt från ett slags miljö till en annan.  Det finns mycket tallar eller furor här, både små tallar på myren tillsammans med björkarna och sen höga resliga furor uppe på kullarna bland granarna. Ja, det känns faktiskt konstigt att jag valde då ett lik att tala till, en tall att tala till är inte så lätt att hitta bland överflödet här, och så blev det då du. Jag beklagar att du inte fick växa dig till en ståtlig fura men jag hoppas att du hade det bra så länge som du klarade av att växa där. Man märker att det är fuktigt, regn och öppna bitar av vatten i träsket för myrorna kommer fram, 'myrorna', myggorna kommer fram, myggorna som jag har förundrats över var de håller hus, för det regnar här om vartannat, men jag har inte stött på så mycket mygg innan. Men här vid träsket eller myren, här kommer de fram i synnerhet när jag sätter mig ner. Myror däremot har jag inte sett, inte en enda stor myrstack. Jag undrar vad det beror på. Ofta finns de ju i skogar som är fulla med gran och tall som här. Det är någonting med att stöta på döda träd som också är fint. Jag tog en bild av ett högt och resligt kadaver som stod helt torkat och svart bland de levande furorna, och tänkte då också att det är ju konstigt att just de döda verkar vackra. Det har att göra med det att det är så sällsynt att träden får leva sitt liv till slut, för vi tenderar att fälla dem när de blir stora och gamla och ibland också som yngre om de ska bli till cellulosa. Så att se ett dött träd som har fått stå och dö känns som oerhört fint. Men jag kan inte säga detsamma om dig. Jag är ledsen för din skull, för du skulle ha förtjänat att få leva lite längre. Men, det enda jag kan göra är att åtminstone inte öka din börda eller öka ditt lidande, om du nu lider mera, genom att sitta på dig. Men tack för att du bjöd på en sån liten rastplats åt mig. Och jag hoppas att du kanske kan, ja, jag vet inte om tallar kan skapa nya skott från roten, kanske inte. Så kanske jag får säga till dig bara att vila i frid. Tack. 

Kära tallar, jag måste tilltala er i grupp. Det går helt enkelt inte att välja ut någon enstaka, om då inte den före detta tall jag sitter på, som är torr och vit och fin och som har en massa små myror som kliver omkring på sig. Det finns flera såna torra tallar som står rätt upp här mellan de levande också, några av de väldigt vackra i formen. Men i princip så är ni ju en stor grupp, en hel flock, en väldig skara av tallar som lever här på mossen. Jag kom hit igår och var så överväldigad över den fina mossen och myren också längre bort, att jag helt enkelt inte kom mig för att sitta ner och fundera, utan bestämde mig för att komma tillbaka idag. Och nu är jag här. Jag skulle väldigt gärna vilja på något sätt återge de här vackra liken som finns här emellan er, men nu ska jag inte ge efter för mina morbida fantasier - jag tycks dras till kadaver nu för tiden - utan jag ska tala med er som lever och frodas och ser ut att ha det bra. Jag ser också att det kommer upp enstaka granar under er men i princip är det här tallens värld. Kanske för att marken är sur om den är fuktig, det finns en massa mossa här under blåbärsrisen. Jag läste på en skylt på Naturslingan, det finns många skyltar längs den, om hur man tidigare brukade randbarka tallar, alltså skära upp långa flisor av bark i ränder för att få tallen att producera mera kåda så att det blev mera tjära när man sedan brände tjära av det. Det låter ju som ganska grymt egentligen, för kådan är ju, det är som blodet som koagulerar när man skär sig och har ett sår, så koagulerar blodet och skapar en skorpa för att skydda såret. Det är det som kådan gör, försvarar de öppna såren för inkräktare, mikrober, svampar, insekter, vad som kan tänkas angripa, människor. Men det fick mig att tänka på en annan, kanske ännu grymmare praxis som handlar om ringbarkning och som jag har sett på öar i skärgården där de försöker hålla landskapet öppet för att ängsblommor och annat ska trivas. För ni tallar är ju faktiskt en invasiv art om man får säga så här, en pionjär art. Ni erövrar områden som inte varit skogsbeklädda förut. Men alltså ringbarkningen går ut på att istället för att skära upp barken i långa flisor längs med stammen så skär man en ring runt hela stammen, och den kan vara ganska smal, men det måste gå runt hela stammen för på det sättet kapar man av blodcirkulationen så att säga, den transport av vatten och näringsämnen som kommer upp från rötterna upp till kronan och på motsvarande sätt den transport av socker och näringsämnen som kommer ner från kronan och dess fotosyntes till rötterna. Och i och med att den här transporten kapas av när så att säga rören som finns just under barken tilltäpps eller bryts, så då kommer ju trädet att dö långsamt. Det förtvinar, det torkar bort. Förlåt att jag talar om sådana olyckliga saker, alltså hemskheter som mänskor har sysslat med och fortfarande sysslar med, förstås ofta med goda avsikter, men det är ju inte så roligt för tallarna som det är offer för det. Men här är det väl ingen risk för sånt för jag tror att det här ett naturskyddsområde eller jag hoppas det. Det är ju inte säkert men åtminstone tycks det som om ni har fått växa här i godan ro. Det hindrar ju inte att det kommer maskiner hit någon dag och fäller ner er men kanske inte för man börjar ju förstå att det är viktigt med olika sorters livsmiljöer, ekotyper så att säga. När jag promenera hit genom skogen och längs med Emån så var det ju ofta träspång eller något slags ja plankor som var utsatta, lagda ovanför små tvärstockar som man kunde gå på om det var fuktig mark som annars skulle ha varit tråkigt att plumsa igenom. Och då slog det mig att de plankorna kanske är just fura, eventuellt. Det kan ju lika gärna vara al eller gran eller björk eller... men varför inte fura om det finns mycket furor här. För att vara ärlig så vet ja inte riktigt vad som är skillnaden mellan en fura och en tall. Eller jo, jag vet att alla furor är också tallar, men man kallar ju inte alla tallar för furor. Och jag har själv tillämpat skillnaden på det sättet att stora, höga, gamla, resliga tallar kallar jag för furor. Men då vet jag inte om det är verkligen så som det är på riktigt. När jag ser ut bland er, och längre in i, ut mot mossen, så finns det några av er som växer i spännande former, visserligen inte rakt nere vid roten utan högre upp men ändå inte spikrakt utan ni böjda eller förgrenade. Och det ser ju väldigt fint ut men jag undrar alltid vad det kommer sig av. I skärgården växer martallarna på det sättet därför att vinden bryter dem ibland och tvingar dem att välja nya vägar. Men hur det är här, det vet jag inte riktigt. Kanske jag ska gå vidare på mossen och titta efter. Men i varje fall vill jag önska er en fin sommar, fortsättning på sommaren, och en fin höst och en fin vinter också, fina många år. Tack för att ni finns här och påminner mig om vad en skog kan vara. Så tack.

Kära Tall, tack för att jag får hålla i dig. Jag tycker det är lite skrämmande att stå här på myren för det känns som om marken gungar lite och man vet ju aldrig om det plötsligt öppnar sig en pöl som man kan sjunka i. Långt inne på myren framför mig ser jag en härlig liten tall som har böjt sig precis så inbjudande att det skulle vara fint att sitta på den, men jag vågar mig inte ända dit ut. Visserligen är det ganska torrt just nu så att risken för att det ska vara vått och gyttjigt är ganska liten. Men jag har en inbyggd respekt för myrar, eller rädsla, kanske den kommer från sagor. Och jag är imponerad över att du växer här mitt i sumpmarken. Jag har också lärt mig att trots att ni små tallar ute på myren ser unga ut så kan ni vara rätt så gamla. Det är bara det att ni växer så långsamt för att det är näringsfattig jord eller näringsfattig är kanske inte det rätta ordet men det är väl surt. Och så är det svårt med så mycket väta vid rötterna eller ja. Jag vet faktiskt inte vad det beror på för ljus är det ju ingen brist på här om det är det ni vill ha. Jag läste i en skylt här intill att den här mossen som mossar i allmänhet har en gång varit ett träsk och sen blivit ett kärr som har vuxit igen och börjat samla på torv. Det är såna myrar som tidigare ofta brukade, man brukade gräva diken för att torrlägga marken och hoppades på att plantera mera snabbväxande skog men det har visat sig vara en dum idé därför att de växer ändå inte så bra. Och myren är ju en viktig livsmiljö som sådan. Och ja, i dagens läge en väldigt viktig kolsänka. Men sånt som kolsänkor tänker du väl inte på, det är mat för dig. Du har väldigt små barr och jag läste nyss att ni tallar brukar reagera ibland med barrlängden på miljön så att om det är kärvt så då förblir barren korta. Men jag ser att du har gamla tallkottar fortfarande hängande kvar  så att så väldigt illa kan det inte vara för dig. Ja, det är i varje fall väldigt skönt att hålla i dig, det känns som en trygghet här i gungflyn. Och det är väldigt vackert med den här öppna myren även om den är respektingivande och lite skrämmande också. Kanske jag ska lämna dig här, jag har egentligen ingenting att berätta som skulle vara väsentligt ur  din synpunkt misstänker jag. Vad som är väsentligt för, ur din synpunkt, det skulle vara bra att fundera över faktiskt. Det väsentliga är det att det finns ljus, att det finns vatten, att det finns näringsämnen i marken, att det finns rätt sorts svamp mycelium att samarbeta med, att det inte finns fel slags insekter som plågar dig. Kanske det finns något slags fåglar eller små djur som far iväg med dina frön, men det undrar jag faktiskt hur tallkottar sprids, det är väl inte... Ekorrar kanske kunde äta dem, men i princip så krävs det ju ganska mycket arbete att hitta fröna där inne. Och även om tallkottarna ser taggiga ut så är det inte som kardborrar eller liknande som fastnar på djur och springer iväg med dem på det sättet. Och inte heller är det vingar som kan flyga med vinden som vissa träd har. Det ska jag ta reda på, det lovar jag dig att jag ska istället för att komma med dumma förslag och funderingar här, så ska jag gå hem och läsa på lite om det. Men tack för att jag fick hålla i dig och jag hoppas att jag inte har nu skadat din bark som har torra flisor som fallerar av. Så tack för mig och förlåt, och ha det så bra.

Kära tall, kära fura eller kära minifura, äntligen hittade jag dig, det vill säga en tall som jag kan sitta hos, sitta i famnen på, luta mig emot. Du växer här vid kanten till tallmyren. Jag kom hit igen egentligen för att, inte för att samtala med tallar utan försöka ta bilder på de fina torrfuror som finns här. De är små men de är många de finns mitt bland alla levande tallarna, inte precis på tallmyren utan på mossen här intill, som är mer som en skog även om det finns fuktiga partier. Och i synnerhet när solen lyser på det vita släta stammarna ser det fint ut, men det var inte så lätt att göra bilder på dem för människoögat fokuserar på det som det tycker är intressant, men kameran ser allt med samma likgiltighet. Så de fina vita torrfurorna försvinner lätt i landskapet bakom och mellan och likvärdiga med alla de andra små tallarna. Jag försökte dessutom undersöka två olika perspektiv på samma tall eller samma torrfura genom att ha en helbild så att säga av landskapet med min videokamera på en trefot och sedan promenera närmare och försöka ta en rörlig bild, men också en närbild eller flera närbilder av torrfuran med min kamera, alltså min telefonkamera, som paradoxalt nog har nästan samma kvalitet om inte bättre än den riktiga videokameran. Men det blev inte heller så lyckat, ja det får jag ju se, för att marken är så speciell. Det är ju det tovor och gropar och ris, högar mossa, det är verkligen verkligen ojämn mark även utan något slags stubbar eller kvarlämningar av döda träd, utan helt enkelt för att risen växer ojämnt och mossan bildar kullar och så finns det håligheter där emellan. Inte som på myren där de håligheterna skulle vara gungfly eller gyttja, men trots det så är det ett väldigt plumsande som ser klumpigt ut. Det är ju en slags miljö just det här med blåbär och ljung och sen bäret som liknar blåbär men som har mer mörkgröna blad och ofta lite större och som är vattnigare bär och vars namn jag har glömt bort [odon]. Det är härligt att sitta här hos dig. Här är marken ganska torr och så har du din böjda stam alldeles vid roten som bildar en lämplig liten pall att sitta på. Som sagt så var det ju inte min avsikt att sätta mig här så jag har ingenting speciellt att tala med dig om, om inte då det att det är fint att sitta hos dig. Och du är ju då inte en torrfura. Du är nästan torr, alltså det finns väldigt lite barr oppe i kronan på dig, men du är i högsta grad levande och håller inte på att torka på samma sätt som torrfurorna. När jag kom hit idag blev jag vettskrämd när det var en kvinna som ropade, och det visade sig att de var två, hon ropade till sin man och inte till mig. Men det visade sig att det var två bärplockare som var ute på mossen, men de försvann sedan. Det är bra att det är folk som plockar blåbären för det finns en massa av dem nu. I allmänhet förknippar jag lingon med tall, men inte kanske på sån fuktig mark som här. Vad kan jag mera säga... Jag är väldigt glad över att ha hittat det här stället som ändå är rätt nära Bodafors även om det väl strängt taget är utanför stadsgränsen så att säga. Och det är ju naturligt för det här är nästan vildmark. Nå, vildmark är kanske att ta i, men i varje fall ett naturområde som inte bara är ett friluftsområde direkt, även om det finns den här naturslingan här. Kanske jag ska avsluta det här samtalet med att försöka lyssna på dig. Det är visserligen vinden jag hör, men att åtminstone försöka ge dig en chans att tala till mig, när jag har talat till dig så här länge. Men tack i alla fall för att du lyssnade på mig. Nu ska jag lyssna på dig, och på vinden. 

Kära tall, god söndagsmorgon på dig och tack för att jag får sitta här på din förtorkade gren. Jag kan inte säga att det är en väldigt bekväm sittplats men helt okej, så tack för det. Jag hade egentligen tänkt avsluta mina samtal med furorna i Bodafors eller tallarna i Bodafors, men så stötte jag på en fascinerande text som handla om att kommunicera med träd via luktsinnet, för det är ju det ni är bra på. Ni kommunicerar med insekter och andra småkryp via olika slags kemikalier som ni avdunstar. Och det kan man ju känna i en tallskog när man går hu tallskogen doftar alldeles speciellt. Det lär förresten vara väldigt hälsosamt för mänskor, det är liksom en desinficerande doft. Men just nu så känner jag känner nog inget speciellt. Det är förstås barren som doftar huvudsakligen eller då kådan. Men det kan också hända att det är mitt luktsinne som inte så särskilt väl utvecklat eller som är redan avtrubbat på grund av min relativt höga ålder. Men en av orsakerna varför jag trivs så bra i tallskogen är nog säkert luften där, även om jag inte kan känna alltid exakt vad det är för doft eller vad är det för kemikalier som ni utsöndrar. Men jag dras till er antagligen just därför. En annan intressant fråga som jag stötte på var det här med frågan om hur tallfröna sprids. Jag fundera på det tidigare när jag såg en massa kottar. Och det är ju så att tallarna har, alltså åtminstone den hos oss vanliga tallen Pinus sylvestris, har två slags kottar. De vanliga honkottarna som ofta är högst uppe och sedan hankottarna som producerar pollen och som brukar torka sen senare på sommaren, och det är oftast lägre ner just för att undvika självpollinering. I och för sig så har gjort undersökningar att självpollinering är helt okej när träd lever avskilt men att de tenderar att resultera i mycket färre så att säga friska eller hela frön, frön som kan fortplanta sig och inte är så att säga tomma eller döda. Och det hade jag ju inte tänkt på att en stor del av kottarna innehåller alltså frön som inte är, som inte kan gro. Så att ni slösar på alla sätt, ni slösar med kottar, men så slösar ni med frön, och slösar med pollen, ni bjuder på allt i överflöd. Och sen det där med att hur fröna sprids. Det behövs alltså värme för att kottarna ska torka och öppna sig så att fröna kan falla ut, och för vissa arter så behövs det till och med en skogsbrand så att kådan smälter som binder dem samman. Men för Pinus sylvestris så räcker det med sommarvärme eller som jag också läste någonstans att det kan vara så att det är först på vårvintern när solen värmer som kottarna torkar och faller på snön eller isen. Men alltså i princip har man tänkt sig att det är vinden som sedan far iväg med fröna som de har sina små vingar och att de flesta frön då faller ganska nära moderträdet, men att om det är väldigt stormigt eller om vinden, vindpustarna beter sig på speciella sätt, så kan det också ta sig väldigt långt. Och att det därför är viktigt med de här avstickarna som lever väldigt långt från moderträdet att de med tiden utvecklar annorlunda genetiska kapaciteter för att de anpassar sig till sin nya miljö, och sen kan på nytt blandas med så att säga moderstammen. Så att mångfalden och därmed resiliensen, alltså uthålligheten hos tallen mår bra av att den sprids till olika sorters miljöer. I och för sig så är ju tallar ganska bra på att spridas även om de inte kan så att säga växa från skott eller grenar eller från en stubbe som vissa lövträd. Så att tallarna rör sig så att säga inom generationer eller över generationer, så att moderträdet kan inte flytta på sig men avkomman som slår rot kan då flytta beroende på klimatförändringen till exempel norrut eller upp i bergen och så vidare. Det finns vissa arter som Pinus mugo, dvärgtallen i Alperna och så vidare som ibland finns i trädgårdsplanteringar, den kryper längs med marken. Och den kan fortplanta sig åtminstone i teorin på det sättet att de här grenarna på något sätt blir självständiga när förbindelseroten till moderträdet eller moderplantan ruttnar eller bryts. Men förutom vinden så förstod jag att det är också viktigt med fåglar och gnagare. Det vet vi ju att ekorrar till exempel kan gömma sina vinterlager och så glömmer de vissa av lagren och de frön som är gömda i lager som ekorren inte gräver opp de har en chans att växa till tallplantor. Men också fåglarna, och fåglarna är ju bra för att de kan flyga långt så de kan sprida frön vida omkring, som nötskrikan eller nötknäpparen som jag inte vet riktigt hur den ser ut eller om den lever här heller, men nötskrika finns det ju mycket. Om jag nu tittar upp i din krona så ser jag inte så mycket tallkottar, men redan den här grannen framför dig har en massa tallkottar där, som är redo att spridas. Jag är ändå inte helt, jag har försökt titta på kottar och jag är inte helt säker på att jag förstår hur de där fröna med sina små vingar på något sätt kan lösgöra sig från det här höljet som kotten utgör. Men det behöver jag ju inte förstå mig på det, det räcker om ekorrarna förstår sig på det och nötskrikorna förstår sig på det. Och jag såg också en bild av det olika tallarternas frön, att de varierar verkligen i storlek. Men Pinus sylvestris har väldigt små vingar så de är kanske inte tänkta att flyga så långt. När jag ser på dig här så ni är ju ganska mycket, hur ska jag säga, skogsbeståndet här är ju relativt samma ålder och sen de nya träd som kommer upp är björk och gran och inte så mycket små tallar faktiskt. Och jag undrar vad det beror på, är det helt enkelt för att det här nu är så pass fuktig mark att också andra än tallar kan trivas. Det här är ju egentligen kanske en mosse för att det är en massa ja mossa här under blåbärsrisen. Det sägs ju att tallen är en pionjärart, att ni kommer gärna till ställen som är väldigt karga och svåra att leva i. Men åtminstone i skärgården så kommer björk och rönn före er och först sen när det finns lite jord sen kommer tallarna. Men det är ju oftast björken som sedan får granar under sig så jag vet inte hur det ska bli här. Vad mer kan jag fundera med dig på, förutom spridning av frön och lukt som kommunikation? Det där med att ha små grenar som blir kvar, som den här som jag sitter på, det är ju lite fascinerande för att det är väldigt sällsynt. Jag kan inte se någon annan bland dina släktingar och vänner här, de andra tallarna, som skulle ha någon gren, ens en liten grenstump så nära marken. Men fint att du råkar ha en sån. Jag vet inte vad som har hänt och hur det kom sig att du utvecklade en sån i tiden. Det finns ju vissa av torrakorna eller torrfurorna här som är ganska böjda i olika krumbukter, men du är i princip ganska rak som alla de andra här också. Nåväl, tack ska du ha för att fick sitta här och ha det så bra. Ja, tack.

 

Spånor som blivit över från möbelprototyper som gjorts av kollegor, kombinerade till tre "lockar" med sytråd och förvandlade till en peruk genom att fästa lockarna på ett hårband (inspirerat av Simo Kellokumpus blå plasperuk).


Woodchips left over from work on wooden furniture prototypes by colleagues, combined into three "locks" with sewing thread and turned into a wig by fastening the locks on a headband (inspired by Simo Kellokumpu's blue plastic wig).