Med Drumsötallen (With the Pine on Drumsö)

Hej på dig kära tall, eller goddag, god eftermiddag. Vi har inte träffats förut och jag var egentligen överraskad när jag kom promenerande längs med Norrsvängen och tänkte att jag skulle besöka tallarna ute på udden, den lilla udden med några tallar och klippor som jag minns från min barndom. Och här stod du i ändan av Norrsvängen och såg väldigt inbjudande ut för du har dina grenar utspridda och tjocka och trygga och de är horisontellt utspridda så att det går lätt att komma och sitta i din famn, om man vill säga så. Jag tänkte mig att jag borde försöka prata svenska med någon tall och då slog det mig att jag kunde ju komma och se ifall jag skulle hitta någon tall på min riktigt tidiga barndoms lekplatser här på Drumsö. Och jag mindes klipporna, som då kändes som ett väldigt stort område. Och så har jag besökt dem någon gång som vuxen och insett att det är en väldigt väldigt liten udde egentligen. Och nu när jag kom efter många år hit på nytt och det är vinter med mycket, med en massa snö så kände jag knappt igen mig, för det går ett strandstråk med en massa människor som promenerar med sina hundar och så vidare. Men du var här, så nu skulle jag vilja stifta bekantskap med dig och be om din hjälp i ett slags minnesarbete, om man så vill, för jag tänkte att jag skulle kanske försöka komma ihåg saker från min barndom tillsammans med dig. Såna saker som jag har glömt men som kanske ändå undermedvetet eller omedvetet påverkar mig och som jag borde reda ut för att komma vidare så att säga. Nej, det låter som någon slags terapisessioner, nej, det har jag ju egentligen inte tänkt mig, men någon slags minnen då. Du är inte så gammal tror jag, vi är kanske i samma ålder, även om din stam är ganska tjock. Man kan ju inte kalla dig fura precis, du är nog en tall för att du är så böjd åt olika håll, mera av en martall. Men jag tycker om dig just för att du är sån, för det betyder att det är lättare att närma sig dig. Men jag har inget minne av dig, inte ens som någon liten tallplanta från min barndom, för 60 år sedan. Men däremot minns jag nog att det fanns tallar där på klipporna och det finns det ju fortfarande. Och som barn är man ju inte kanske så intresserad av träd eller tallar, jag minns inte ens att jag skulle varit det. Men å andra sidan tycker jag att du är så speciell så att om du skulle ha varit här då som redan vuxen i den här formen så skulle jag kanske ha försökt kliva upp i dig och så vidare. Men kan du då ha vuxit dig så här stor på 60 år så att du skulle bara ha varit en liten planta då när jag också var en liten planta? Det är svårt att tänka sig. Hur som helst så har jag ingenting just nu att berätta desto vidare och kommer inte heller på några särskilda minnen. Jag minns däremot ett slags fotografi som var, eller ett par fotografier av mig och min lilla bror i någon slags yllemössor, svartvita fotografier som är limmade in i någon slags färgglad papp och sen inramat med något slags korgmaterial. Det var en bild som antagligen finns kvar på landet i Tavastland. Men det var taget på de här strandklipporna, för vi bodde på Smedjeviksvägen fyra. Och jag antar att vi hade någon slags barnflicka som kom ut med oss när vi var riktigt små. Men det minns jag inte att om hon pratade svenska eller finska, eller det var ju flera barnflickor och någon av dem var säkert svensk också, men i princip pratade vi ju finska hemma när vi var barn. Det var bara med pappa som jag pratade svenska och sen i skolan. Nå, jag vet inte om det är så intressant, men det kan man ju konstatera att hemmet här på Smedjeviksvägen var inte mitt första hem men det är det första hem jag kommer ihåg. Jag vet att att jag har kommit hem från sjukhuset till en annan bostad som var någonstans i centrala Drumsö och sedan som tonåring så bodde vi ju på Norrsvängen på andra sidan bron eller mellan broarna helt enkelt. Men de där allra första barndomsminnena har jag nog härifrån. Om jag inte skulle ha träffat på dig så här omedelbart så tänkte jag att jag också skulle gå upp till Örnberget för att se mig omkring där ifall där skulle ha funnits någon tall, för där fanns ett trähus och en barnträdgård. Där fanns tant Lisa. Och det är kanske ett av de mest traumatiska minnen jag har från barndomen och det är lite, de är väldigt vaga. Hel enkelt att en av barnflickorna förde mig dit till tant Lisa en vinterdag och så lämnade hon mig på gården. Och så var det ingen dagis då den dagen så att jag var tvungen att vänta där i snön och gå runt huset och försöka komma in i det där stängda huset i fyra timmar före de sedan kom efter mig. Och jag minns bara det att jag var kissnödig och så kissade i byxorna där i snön. Det minns jag för det var så förnedrande för jag var ju en stor flicka som liksom redan kunde sköta om mig själv. Och sen har jag ju inget minne, jag måste då kanske ha förlorat medvetandet eller förfrusit mig så att jag har tappat bort alla minnen, men sen kom jag ju hem när de hittade mig och barnflickan fick förstås skällor. Kanske hon blev till och med avskedad stackars flicka. Men jag fick nog inget men av det förutom då en slags känsla av att jag måste klara mig på egen hand. Det låter ju lite konstigt för jag har berättat det här åt någon och då frågade de mig att men varför gick du inte därifrån, varför gick du inte hem. Men det kom jag aldrig att tänka på för jag skulle inte ha hittat hem och jag försökte ju komma in i huset för att huset var mitt inne i skogen. Ja, jag kom aldrig på tanken att ens försöka ta mig därifrån. Så kanske det är något sånt som man borde lära sig att liksom försöka komma på tanken att det finns alternativ, att man inte behöver stanna och gå runt ett öde hus i snön. Men det där med mängden av snö, det kan jag nog minnas för jag plumsade liksom, det var midjehögt. Men jag var ju väldigt liten och var förstås väl påklädd, annars skulle jag säkert inte ha klarat mig i fyra timmar i hård köld. Nå, det är sådär det mest traumatiska minnet att berätta åt dig så här till att börja med. Kanske vi har trevligare minnen som jag kan återkomma till nån annan gång. Men tack för att du lyssnat på mig och jag hoppas att vi ska bli vänner eller kanske du ska vara min lärare och min anförtrodda. Ja, jag ser fram emot att komma hit igen. Tack ska du ha och sköt om dig. 

Hej kära tall, hej igen. Trevligt att träffas en andra gång. Du är ännu mer inbjudande och bekväm än vad jag kom ihåg jämfört med andra tallar som jag har besökt. Det är sent på eftermiddagen, solen går snart ner men trots att det blåser ganska häftigt så just här är det inte så illa, för det blåser från ost. På vägen hit gick jag förbi och titta på huset där jag bodde som barn som är här alldeles intill för att förfriska minnet och upptäckte att det var målat. Det var målat i en ljusare grå färg, det var liksom ganska mörk gråbrunt tidigare. Och så var det något slags vägarbete eller gårdsarbete framför. Men det märkte jag också att björkarna som växte där utanför de stora fönstren österut, ett slags, det är ett fyrtiotals- eller femtiotals-hus och det är ju inte det som man kallar för 'erkkeri' på finska [burspråk] egentligen, men alltså stora fönster som står ut från väggen. Det fanns i vardagsrummet och utanför dem fanns det björkar. Men nu var de flesta björkarna borta, det fanns några kvar i hörnet men de syntes nog inte, eller de syns inte från fönstret. Jag minns inte så väldigt mycket om det hemmet trots att jag tror att jag var någonting 13-14 när vi flytta därifrån så jag hade nog det mesta av min barndom där. Och jag minns att jag sedan som lite äldre så fick jag faktiskt det så kallade tjänarinnerummet, ett litet rum intill köket. Så jag hade till och med ett eget rum. Men i princip så var det alltså en hall och sen glasdörrar in till vardagsrummet och sen till höger glasdörrar till sovrummet och till vänster en vanlig dörr till arbetsrummet som var mot gatan. Och det minns jag att det var liksom föräldrarnas revir och min pappa rökte där så dit fick man inte gå, och om det inte var någon riktigt stor kris som till exempel om man hade ont i öra eller något sånt så då kunde man knacka på dörren på natten eller något sånt. Men sovrummet som egentligen var också barnens rum, så där fanns det en balkong mot gården, mot söder, och så var det Mumin tapeter, ljusblå Mumin tapeter, det minns jag gott. Och ja, vad mera? Alltså ett av mina allra första minnen, från en ålder när jag var ungefär fyra år, knappa fyra år eller till och med mindre, är faktiskt från vardagsrummet. Och jag skulle annars tro att det är något som man bara har berättat åt mig och som jag därför kommer ihåg, men jag har tydligt minne av det där speciella ljuset från gatlyktorna genom de kala björkarna som stod utanför, för det var mörkt i rummet. Och jag minns att pappa stod på något sätt som en figur vid dörren till arbetsrummet och så sa mamma att nu går vi på knä och nu ber vi så att Lasse ska få leva. Och det var så konstigt, det var väldigt konstigt och spännande och ovanligt för jag kommer inte alls ifrån ett religiöst hem. Men det roliga var ju att Lasse faktiskt fick leva. Alltså Lasse var egentligen Malte, min lillabror som var verkligt verkligt  sjuk när han var två år eller lite under det. Han fick  blindtarmsinflammation och för att han var så liten så upptäcktes det inte så att den han liksom explodera hela blindtarmen så att det blev liksom, hela buken blev inflammerad så att han opererades. Och det var på liv och död och det förstod jag ju inte då som barn men jag förstod att det var något väldigt väldigt liksom spännande eller farligt som höll på att hända. Jo, så det är minnet är liksom trovärdigt just för att jag har det där ljuset och skuggorna från det ögonblicket. Det som jag däremot inte har något minne av men som har berättats att jag har gjort, när min stackars lillebror var sjuk, så hade jag krävt att få klä mig min finaste mörkblå sammetsklänning och när läkarna kom på besök så sprang jag också i hallen och skrek att jag är också sjuk, jag också sjuk, titta på mig! Så kan det vara, men det är minns jag ju inte, det har man berättat åt mig. Men nu finns alltså inte björkarna kvar. Däremot så tittade jag lite mot gården och det stämmer att där är också vackra tallar. Där är någon slags stenmur mot granngården också såna gamla gråstenar och sen finns det tallar där intill. Men jag minns inte att jag skulle ha varit så mycket på gården faktiskt, och balkongen användes nog mest för att vädra saker och ting. Men Mumin tapeterna minns jag och Mumin figurerna fanns också på tallrikarna, när man skulle äta upp gröten så fick man se Mumin. Så att sedan när Mumin blev populära på nytt för något tiotal år sedan så tyckte jag att det var väldigt konstigt, för de hörde liksom till 50-talet eller början på 60-talet i min uppfattning. Vad annat kan jag tänka mig? Det var, jag lovade förra gången att jag skulle försöka prata barndomsminnen med dig, men jag vill ju också veta hur du mår och om allt är bra. Det är det antagligen för här växer du i lugn och ro. Det är mycket snö skottat upp här alldeles intill men inte ända upp till dig. Och din bark på de här grenarna är vacker, rödbrun gul. Vad mer kan jag säga? Kanske det får räcka för den här gången. Jag tackar för att du lyssna på mig igen och jag ska komma och hälsa på dig igen om en månad eller så. Sköt om dig till dess och ha det bra.