Hej på dig kära tall, eller goddag, god eftermiddag. Vi har inte träffats förut och jag var egentligen överraskad när jag kom promenerande längs med Norrsvängen och tänkte att jag skulle besöka tallarna ute på udden, den lilla udden med några tallar och klippor som jag minns från min barndom. Och här stod du i ändan av Norrsvängen och såg väldigt inbjudande ut för du har dina grenar utspridda och tjocka och trygga och de är horisontellt utspridda så att det går lätt att komma och sitta i din famn, om man vill säga så. Jag tänkte mig att jag borde försöka prata svenska med någon tall och då slog det mig att jag kunde ju komma och se ifall jag skulle hitta någon tall på min riktigt tidiga barndoms lekplatser här på Drumsö. Och jag mindes klipporna, som då kändes som ett väldigt stort område. Och så har jag besökt dem någon gång som vuxen och insett att det är en väldigt väldigt liten udde egentligen. Och nu när jag kom efter många år hit på nytt och det är vinter med mycket, med en massa snö så kände jag knappt igen mig, för det går ett strandstråk med en massa människor som promenerar med sina hundar och så vidare. Men du var här, så nu skulle jag vilja stifta bekantskap med dig och be om din hjälp i ett slags minnesarbete, om man så vill, för jag tänkte att jag skulle kanske försöka komma ihåg saker från min barndom tillsammans med dig. Såna saker som jag har glömt men som kanske ändå undermedvetet eller omedvetet påverkar mig och som jag borde reda ut för att komma vidare så att säga. Nej, det låter som någon slags terapisessioner, nej, det har jag ju egentligen inte tänkt mig, men någon slags minnen då. Du är inte så gammal tror jag, vi är kanske i samma ålder, även om din stam är ganska tjock. Man kan ju inte kalla dig fura precis, du är nog en tall för att du är så böjd åt olika håll, mera av en martall. Men jag tycker om dig just för att du är sån, för det betyder att det är lättare att närma sig dig. Men jag har inget minne av dig, inte ens som någon liten tallplanta från min barndom, för 60 år sedan. Men däremot minns jag nog att det fanns tallar där på klipporna och det finns det ju fortfarande. Och som barn är man ju inte kanske så intresserad av träd eller tallar, jag minns inte ens att jag skulle varit det. Men å andra sidan tycker jag att du är så speciell så att om du skulle ha varit här då som redan vuxen i den här formen så skulle jag kanske ha försökt kliva upp i dig och så vidare. Men kan du då ha vuxit dig så här stor på 60 år så att du skulle bara ha varit en liten planta då när jag också var en liten planta? Det är svårt att tänka sig. Hur som helst så har jag ingenting just nu att berätta desto vidare och kommer inte heller på några särskilda minnen. Jag minns däremot ett slags fotografi som var, eller ett par fotografier av mig och min lilla bror i någon slags yllemössor, svartvita fotografier som är limmade in i någon slags färgglad papp och sen inramat med något slags korgmaterial. Det var en bild som antagligen finns kvar på landet i Tavastland. Men det var taget på de här strandklipporna, för vi bodde på Smedjeviksvägen fyra. Och jag antar att vi hade någon slags barnflicka som kom ut med oss när vi var riktigt små. Men det minns jag inte att om hon pratade svenska eller finska, eller det var ju flera barnflickor och någon av dem var säkert svensk också, men i princip pratade vi ju finska hemma när vi var barn. Det var bara med pappa som jag pratade svenska och sen i skolan. Nå, jag vet inte om det är så intressant, men det kan man ju konstatera att hemmet här på Smedjeviksvägen var inte mitt första hem men det är det första hem jag kommer ihåg. Jag vet att att jag har kommit hem från sjukhuset till en annan bostad som var någonstans i centrala Drumsö och sedan som tonåring så bodde vi ju på Norrsvängen på andra sidan bron eller mellan broarna helt enkelt. Men de där allra första barndomsminnena har jag nog härifrån. Om jag inte skulle ha träffat på dig så här omedelbart så tänkte jag att jag också skulle gå upp till Örnberget för att se mig omkring där ifall där skulle ha funnits någon tall, för där fanns ett trähus och en barnträdgård. Där fanns tant Lisa. Och det är kanske ett av de mest traumatiska minnen jag har från barndomen och det är lite, de är väldigt vaga. Hel enkelt att en av barnflickorna förde mig dit till tant Lisa en vinterdag och så lämnade hon mig på gården. Och så var det ingen dagis då den dagen så att jag var tvungen att vänta där i snön och gå runt huset och försöka komma in i det där stängda huset i fyra timmar före de sedan kom efter mig. Och jag minns bara det att jag var kissnödig och så kissade i byxorna där i snön. Det minns jag för det var så förnedrande för jag var ju en stor flicka som liksom redan kunde sköta om mig själv. Och sen har jag ju inget minne, jag måste då kanske ha förlorat medvetandet eller förfrusit mig så att jag har tappat bort alla minnen, men sen kom jag ju hem när de hittade mig och barnflickan fick förstås skällor. Kanske hon blev till och med avskedad stackars flicka. Men jag fick nog inget men av det förutom då en slags känsla av att jag måste klara mig på egen hand. Det låter ju lite konstigt för jag har berättat det här åt någon och då frågade de mig att men varför gick du inte därifrån, varför gick du inte hem. Men det kom jag aldrig att tänka på för jag skulle inte ha hittat hem och jag försökte ju komma in i huset för att huset var mitt inne i skogen. Ja, jag kom aldrig på tanken att ens försöka ta mig därifrån. Så kanske det är något sånt som man borde lära sig att liksom försöka komma på tanken att det finns alternativ, att man inte behöver stanna och gå runt ett öde hus i snön. Men det där med mängden av snö, det kan jag nog minnas för jag plumsade liksom, det var midjehögt. Men jag var ju väldigt liten och var förstås väl påklädd, annars skulle jag säkert inte ha klarat mig i fyra timmar i hård köld. Nå, det är sådär det mest traumatiska minnet att berätta åt dig så här till att börja med. Kanske vi har trevligare minnen som jag kan återkomma till nån annan gång. Men tack för att du lyssnat på mig och jag hoppas att vi ska bli vänner eller kanske du ska vara min lärare och min anförtrodda. Ja, jag ser fram emot att komma hit igen. Tack ska du ha och sköt om dig.
Hej kära tall, hej igen. Trevligt att träffas en andra gång. Du är ännu mer inbjudande och bekväm än vad jag kom ihåg jämfört med andra tallar som jag har besökt. Det är sent på eftermiddagen, solen går snart ner men trots att det blåser ganska häftigt så just här är det inte så illa, för det blåser från ost. På vägen hit gick jag förbi och titta på huset där jag bodde som barn som är här alldeles intill för att förfriska minnet och upptäckte att det var målat. Det var målat i en ljusare grå färg, det var liksom ganska mörk gråbrunt tidigare. Och så var det något slags vägarbete eller gårdsarbete framför. Men det märkte jag också att björkarna som växte där utanför de stora fönstren österut, ett slags, det är ett fyrtiotals- eller femtiotals-hus och det är ju inte det som man kallar för 'erkkeri' på finska [burspråk] egentligen, men alltså stora fönster som står ut från väggen. Det fanns i vardagsrummet och utanför dem fanns det björkar. Men nu var de flesta björkarna borta, det fanns några kvar i hörnet men de syntes nog inte, eller de syns inte från fönstret. Jag minns inte så väldigt mycket om det hemmet trots att jag tror att jag var någonting 13-14 när vi flytta därifrån så jag hade nog det mesta av min barndom där. Och jag minns att jag sedan som lite äldre så fick jag faktiskt det så kallade tjänarinnerummet, ett litet rum intill köket. Så jag hade till och med ett eget rum. Men i princip så var det alltså en hall och sen glasdörrar in till vardagsrummet och sen till höger glasdörrar till sovrummet och till vänster en vanlig dörr till arbetsrummet som var mot gatan. Och det minns jag att det var liksom föräldrarnas revir och min pappa rökte där så dit fick man inte gå, och om det inte var någon riktigt stor kris som till exempel om man hade ont i öra eller något sånt så då kunde man knacka på dörren på natten eller något sånt. Men sovrummet som egentligen var också barnens rum, så där fanns det en balkong mot gården, mot söder, och så var det Mumin tapeter, ljusblå Mumin tapeter, det minns jag gott. Och ja, vad mera? Alltså ett av mina allra första minnen, från en ålder när jag var ungefär fyra år, knappa fyra år eller till och med mindre, är faktiskt från vardagsrummet. Och jag skulle annars tro att det är något som man bara har berättat åt mig och som jag därför kommer ihåg, men jag har tydligt minne av det där speciella ljuset från gatlyktorna genom de kala björkarna som stod utanför, för det var mörkt i rummet. Och jag minns att pappa stod på något sätt som en figur vid dörren till arbetsrummet och så sa mamma att nu går vi på knä och nu ber vi så att Lasse ska få leva. Och det var så konstigt, det var väldigt konstigt och spännande och ovanligt för jag kommer inte alls ifrån ett religiöst hem. Men det roliga var ju att Lasse faktiskt fick leva. Alltså Lasse var egentligen Malte, min lillabror som var verkligt verkligt sjuk när han var två år eller lite under det. Han fick blindtarmsinflammation och för att han var så liten så upptäcktes det inte så att den han liksom explodera hela blindtarmen så att det blev liksom, hela buken blev inflammerad så att han opererades. Och det var på liv och död och det förstod jag ju inte då som barn men jag förstod att det var något väldigt väldigt liksom spännande eller farligt som höll på att hända. Jo, så det är minnet är liksom trovärdigt just för att jag har det där ljuset och skuggorna från det ögonblicket. Det som jag däremot inte har något minne av men som har berättats att jag har gjort, när min stackars lillebror var sjuk, så hade jag krävt att få klä mig min finaste mörkblå sammetsklänning och när läkarna kom på besök så sprang jag också i hallen och skrek att jag är också sjuk, jag också sjuk, titta på mig! Så kan det vara, men det är minns jag ju inte, det har man berättat åt mig. Men nu finns alltså inte björkarna kvar. Däremot så tittade jag lite mot gården och det stämmer att där är också vackra tallar. Där är någon slags stenmur mot granngården också såna gamla gråstenar och sen finns det tallar där intill. Men jag minns inte att jag skulle ha varit så mycket på gården faktiskt, och balkongen användes nog mest för att vädra saker och ting. Men Mumin tapeterna minns jag och Mumin figurerna fanns också på tallrikarna, när man skulle äta upp gröten så fick man se Mumin. Så att sedan när Mumin blev populära på nytt för något tiotal år sedan så tyckte jag att det var väldigt konstigt, för de hörde liksom till 50-talet eller början på 60-talet i min uppfattning. Vad annat kan jag tänka mig? Det var, jag lovade förra gången att jag skulle försöka prata barndomsminnen med dig, men jag vill ju också veta hur du mår och om allt är bra. Det är det antagligen för här växer du i lugn och ro. Det är mycket snö skottat upp här alldeles intill men inte ända upp till dig. Och din bark på de här grenarna är vacker, rödbrun gul. Vad mer kan jag säga? Kanske det får räcka för den här gången. Jag tackar för att du lyssna på mig igen och jag ska komma och hälsa på dig igen om en månad eller så. Sköt om dig till dess och ha det bra.
Hej på dig kära tall, trevligt att ses igen. Det är över en månad sedan jag var här. Och nu är våren på god väg även om det fortfarande finns isflak här i havet framför oss och lite snö, men mycket lite här och var, smutsig snö. Solen lyser så där till hälften genom molnen. Du ser ut att må bra, och tycker säkert om ljuset nu när det har blivit så mycket ljusare. Det är så mycket längre perioder av ljus. Det är en bil som parkerar nu alldeles här nära, men kanske det inte, det är lite oväsen men det är inte nån fara. Jag tror att den åker bort, den bara svänger eller något liknande. Ja det som jag tänkte prata med dig om var egentligen, ja fortsätta med barndomsminnen så att säga, men också det här hur allting är så tätt byggt nu för tiden. Jag har ju inte promenerat runt på Drumsö utan jag kom direkt hit, promenerade längs stranden och Gräsviks stranden och kanalen från Fabriksgatan. Och det är ju något som man aldrig skulle ha tänkt att man skulle kunna göra när jag var barn, för hela Gräsviken var ett fabriksområde och. Ja, jag minns inte att jag någonsin hade kommit på tanken att promenera över bron förrän sedan långt senare. Förstås min lillebror som cykla omkring, han rörde sig, men att promenera. Vi var här som i en annan stad, vi åkte in till stan när vi åkte till Helsingfors med buss. Och så fanns det liksom ett stort område mellan centrum och Drumsö som var liksom landsbygden så att säga. Nå ja, det var ju inte landsbygd men det var liksom no-go-zone i bemärkelsen att det var lagerutrymmen och hamnområden och så vidare. Men det är ju inte bara liksom området mellan Drumsö och centrum som har byggts ut, utan här på Drumsö. Bara Norrsvängen, så alla nya hus på strandsidan så att säga har ju kommit till sedan jag bodde här. Och redan då när jag var barn, för jag börja mitt liv som jag har berättat på Smedjedviksvägen här alldeles intill, men så flyttade vi när jag var 14 år till Norrsvängen på andra sidan Drumsövägen, mellan broarna. Och då förändrades ju min skolväg också för att när vi bodde här på Smedjeviksvägen så då promenerade jag antagligen Smedjeviksvägen ner och sen Gyldénsvägen eller något sånt till folkhögskolan som låg vid Tallbergsallén. Kanske den ligger där fortfarande, en gul byggnad. Och sen gymnasiet var lite längre bort, på Ådvägen. Men jag minns att det var inte bara den här Strandvägen som nu finns här, en promenadväg, den fanns inte utan man gick längs Smedjeviksvägen, men området mellan Tallbergsallén och Smedjeviksvägen som sedan när jag blev äldre var liksom gräsmattor och där fanns någon slags låga byggnader som var förskola eller något liknande. Men då när jag var barn så var det en träskmark, det var vildvuxet område med buskar och vattenpölar, leriga stigar och det var en riktig miniatyr vildmark. Nåja, inte vildmark men i varje fall alltså något som kändes som orörd natur. Givetvis var det inte orörd natur men det var liksom inte trädgårdsanläggningar utan vildvuxet. Från ett litet barns perspektiv är ju är det väldigt små områden av natur som kan vara avgörande. Jag minns att det fanns en butik vid Smedjeviksvägen, snett mittemot där vi bodde, som hette Mankio. Men sedan kunde man gå genom kvarteret till Drumsövägen, där det fanns Elanto. Det var en mörkröd, låg tegelbyggnad och ganska snart revs den sen så att jag tror att redan när vi bodde på Norrsvängen så byggdes det ett höghus där. Men i varje fall, att gå dit genom det här kvarteret var också en utflykt in i naturen, för jag minns att det var liksom stenar och trädrötter och en stig genom en spännande värld. Nuförtiden är det säkert fullt byggt med hus, men också liksom ansade gårdar och parkeringsplatser och staket, antagligen kan man inte ens gå därigenom. Men jag minns den där stigen för jag tyckte den var spännande, just sånt att det fanns trädrötter som slingrade sig mellan stora stenblock och så vidare. Och antagligen om man skulle se det som vuxen nu så skulle det vara väldigt smått. Men det var ändå en spännande värld. Sedan minns jag förstås från lite senare år, men då var jag nog ändå barn ändå, biografen Kultainen Lyhty. Det huset finns kvar, det är i hörnet av Sjöallén och Drumsövägen och det fanns en restaurang alldeles i hörnet. Jag vet inte om den hette Taverna, men jag minns att mina föräldrar prata om den. Min mamma skämtade att jag föddes med kejsarsnitt för att jag försökte strypa mig i navelsträngen för att hon hade ätit en alltför stor biff på Taverna. Men jag minns inte Taverna, men i samma hus lite högre uppfanns biografen, en liten biograf som hette Kultainen Lyhty. Jag minns inte om den hade ett svenskt namn. Och det jag nu bäst minns att jag har sett där som barn var Paraplyerna i Cherbourg. Och varför jag minns att jag var ett barn var att vi var flera flickor och vi satt och fnissade, för det var så löjligt att de sjöng. Och det var ju en kärlekshistoria om vi skulle ha varit tonåringar så tror jag att vi skulle ha förhållit oss på ett helt annat sätt, men vi var så pass små barn att vi bara fnissade. Och de andra i publiken som tyckte att det var en tragisk och rörande berättelse så de försökte tysta oss. Vi var alldeles för små barn för att se den filmen. Sen lite högre opp, ett par hus vidare uppe på backen på Drumsövägen fanns en HM Baari. Och HM var då inte Hennes & Mauritz utan HM var Helsingin Meijeri, som jag har lärt mig senare. Och där i baren kunde man få milkshake, alltså pirtelö hette det, flytande glass helt enkelt, mjölk och glass blandning antingen med jordgubbssmak och de var ljusröda eller choklad smak och de vara beige brunt. Och det var jättegott och det var det bästa som fanns. Det var liksom den stora lyxen, kanske på hemvägen från skolan eller nånting sånt. Sen minns jag ännu lite vidare, liksom följande kvarter på backen till vänster, på vänstra sidan om Drumsövägen innan det som senare blev sen köpcentrum, där fanns en blomsterträdgård, eller alltså en trädgård med växthus. Och jag minns att när skolan började på hösten så var det fullt med blommande dahlior i rad, så att det var en kommersiell trädgård mitt på Drumsö. Det känns lite absurt ur dagens synvinkel när det är så fullspäckat med hus. Men havet finns ju kvar. Och sen vissa små knutar av natur som den här lilla udden här till vänster om oss och du som växer här på stranden och har det skönt. Vad mer, ja kanske om jag tänker så här kvartersvis så en viktig, ett viktigt minne är här från Sjöallén, alltså Sjöallén mellan Smedjeviksvägen och Drumsövägen då ganska nära här, för där bodde tandläkaren. Och jag minns inte vad hon hette, men jag hade alltså dåliga tänder ren som barn. Min mamma hade förklaringen att hon inte drack tillräckligt med mjölk när hon väntade mig. Och det kan ju hända, men dels är det ju genetiskt. Sen vet jag inte om jag var så bra på att borsta tänderna heller, men det försökte jag ju göra, men jag hade hål i tänderna. Och på den tiden så använde tandläkaren inte någon bedövning, så det var ju, det gjorde ju fruktansvärt ont, eller det liksom, som barn är man väldigt känslig, så att när hon borra liksom in i nerven så kändes det ju som om hon skulle ha borrat in i hjärnan. Och jag minns hur rädd jag var, liksom kvällen innan och flera dagar innan jag skulle till tandläkaren och var liksom, ja jag vet inte, i panik helt enkelt. Ännu som vuxen så reagerade jag med att skaka i hela kroppen när jag skulle lägga mig i tandläkarstolen, tills jag hade en klok tandläkare som på något sätt lyckades lugna mig och tillräckligt många gånger bedöva mig så bra så att jag inte mera hade den primitiva reaktionen från barndomen. Men det är ett bra exempel på att på något sätt kroppen minns. Nå, nu kommer jag in på helt andra ämnen så kanske det bäst att jag slutar med de här reminiscenserna här nu då och tackar dig för att du har orkat lyssna på mig igen. Och så önskar jag dig en riktigt glad påsk eller skön påsk eller vilsam påsk. Det lär ska bli regnigt, det var därför jag kom till dig redan idag på skärtorsdagen, men jag tror nog att du njuter av ljuset även genom molnen. Så att ha det riktigt bra och sköt om dig.
Hej på dig kära tall. Roligt att ses igen, det är inte så länge sedan jag var här sist, ett par veckor. Det är den 7 april och det har blivit vinter på nytt. Nå, de säger att det ska bli varmare, men det har kommit en massa snö. Förvånansvärt nog, så har den inte smultit, men havet är öppet. Det finns små isflak här i stranden och man kan höra dem ibland när det kommer vågskvalp, men i princip så är det isfritt. Och det ändrar ju det hela en hel del. Och så kör det ju bilar här; de kommer ner längs med Norrsvängen och svänger. Jag tror jag sitter på något sätt annorlunda än vad jag satt senast, på en annan gren eller så bara inbillar jag mig. Men oberoende av så tänkte jag fortsätta med barndomsminnen. Jag vet att det är lite fräckt att använda dig som terapeut på det här sättet men jag tänker att det kanske inte stör dig fast jag pratar mina barndomsminnen för då andas jag ju här ut min koldioxid som du kan sedan utnyttja om du vill i din fotosyntes. Och så kan jag andas in din fräscha luft, det fräscha syre som du ger ut tillsammans med de aromatiska oljor som nog säkert utsöndras från dina barr. Jag känner inte lukten så här, men att vist har de ju tallskogar en alldeles speciell doft. Det jag tänkte prata om lite var det där med skolan, för nu har det ju varit tal om problemen i skolan och bland annat mobbning. För det var en fruktansvärd skolskjutning i Vanda nu här är alldeles intill, där en tolvårig pojke sköt en annan pojke och två flickor i samma ålder på samma klass. Och en av orsakerna bakom det här har då påståtts vara mobbning. Och då började jag tänka att har jag något minne av mobbning. Och jag minns från alltså folkskolan, där jag gick här på Drumsö i den svenska folkskolan, så minns jag inte direkt mobbning men en situation som liksom var en etisk konflikt för mig och som liknade det. Det fanns en flicka som heter Isabelle i klassen och hon var lite tafatt och lite klumpig och väldigt söt nog men lite annorlunda. Och då liksom ville inte de andra vara med henne. Och jag var ju i princip vän med henne, men sen när liksom de andra inte vill vara med henne så hade jag ju ett dilemma, för att jag vill ju inte bli utstött från gruppgemenskapen för egen del, så att då hade jag det här att jag på något sätt backade ur och istället för att försvara Isabelle, så liksom backade jag helt enkelt och tog inte henne i försvar. Och det är minns jag fortfarande att jag liksom kände skam då redan. Det var ingenting farligt och mobbningen var liksom inte, det var inte något våld eller några elakheter, det var mer ett slags utstötande som kan vara ganska så hemskt för ett barn. Men jag minns den där skammen, att jag hade en känsla av att jag borde ha försvarat henne. Och den återkom sen senare när jag var lite äldre, för då utnyttjade ofta situationen när jag kände att jag borde försvara någon som var liksom orättvist behandlad, framför allt mot lärare, och det bottnade just i den här liksom skammen att jag inte då liksom ställde upp och försvarade Isabelle mer. Men jag var ju en liten ynklig flicka, om inte nu blyg så liksom inte alls en tuffing när jag var riktigt liten. Jag var, fast jag hade gått i liksom i svensk barnträdgård så jag kunde ju inte så bra svenska. Så jag tyckte att folkskolan till att börja med, det var svårt. Och jag har senare tänkt att visst, jag hade ju gått i svensk barnträdgård och jag hade pratat svenska med pappa och med farmor, men i huvudsak pratade vi ju finska hemma och med mommo, alltså Pumpu, som var mammas mamma, mormor, som var mycket hos oss. Svenska var inte något som jag var så bra på. Men framför allt så var det ju förstås det att jag lärde mig då skriva och läsa på svenska. Kanske jag läste någonting lite redan innan jag gick till skolan, men i princip så var det därför som det var svårt för att jag inte kunde läsa eller skriva. Jag minns att det var svårt att veta att skulle det heta särskilt eller skärsilt och det blev lätt skärsilt för mig då, och så här. Nå, det var ju småsaker. Men det som jag minns väldigt bra från folkskolan var att den första lärarinnan hon var en gammal kvinna och hon kallades fru någonting, Nord någonting. Och det jag minns, hennes händer, hennes stora tumnagel som så. Gamla människor har ju konstiga händer, det har jag, jag har själv konstiga händer nu. Men hon förklarade att om man hade myggbett så skulle man sätta saliv, man skulle sätta spott på myggbettet så kliade det inte. Och det var ju sant, det kunde jag pröva på själv och det var en nyttig lärdom. Men vår eller min älsklingslärarinna var sen Else Winqvist och jag vet inte om hon undervisade i annat, men jag minns henne som teckningslärare. Och det var jätte härligt, teckning var det bästa. Eller egentligen inte teckning, för jag var aldrig bra på att liksom teckna i bemärkelsen rita, återge det jag såg i verkligheten, men jag älskade färger. Som alla barn så älskade jag att klottra med färger. Och varför jag minns också Else Winqvist så bra är för att hon tog oss med, några av oss elever, och gjorde ett TV-program om att teckna och rita. Och jag tycker att det var så spännande för att, men lite komiskt, jag tyckte att det var lite löjligt till och med för vi skulle göra då, till exempel jag fick göra flera varianter av samma teckning för att då, det skulle liksom tas bilder så att de framskred; att först var teckningen bara liksom bara början och sen var den till hälften färdig och sen var den nästan färdig. Och det var en, jag minns att det var en fruktskål med fot, liksom en glas fruktskål på något sätt med äpple och apelsin och frukter, och att bakgrunden var så där starkt ultramarin blå och sen frukterna var liksom orangt och gult och rött, något sånt. Och först efteråt har jag ju tänkt på att TV:n på den tiden, det var ju svart-vitt. Så allt det som var det viktiga, de där färgerna, de syntes säkert inte alls. Men i varje fall så fanns det då en liten notis med en bild i Hufvudstadsbladet eller kanske det var Nya pressen då eller ja minns inte mera, där det stod som bildtext att Annette Arlander ritar och berättar, och det var min pappa väldigt nöjd över eller road över. Men det var ju inte bara jag utan vi har ju hela gruppen och det var då lärarinnan som var huvudpersonen. Nåja, men det minns jag, jag minns de där, det var väl vattenfärger då, tror jag. Men sen var jag nog en gång också med i någon tävling som hon hade skickat våra arbeten till, och fick tredje pris för en teckning av en porslinskatt. Och det var väldigt konstigt för det var inte alls sådant vad jag brukade rita eller teckna, men den var då liksom en väldigt schematiskt tecknad katt, som istället för päls hade någon slags blomfigurer. Nåja, men det priset fick man sedan motta på Borgbacken där på utescenen och jag minns att det var mörkt och kallt, no. Det är konstigt hur det är för saker man minns. Men förstås när man har sedan har blivit konstnär så, även om jag inte är bildkonstnär i traditionell bemärkelse, när jag inte målar eller ritar eller tecknar, så är det ju roligt att tänka på de teckningslärare man har haft. Och för några år sedan så var det en utställning på Amos Anderson museet med Birger Carlstedts verk. Och då hade jag ju den enorma lyxen att faktiskt ha haft Birger Carlstedt som teckningslärare. Men då var han nog ganska gammal och lite i sina egna världar. Jag minns att vi var lite rädda för honom men sedan minns jag också, det har jag ofta skrutit med, för att i något skede i lågstadiet på något sätt eller i början av högstadiet så var jag väldigt intresserad av att teckna och rita och älskade färger fortfarande. Och jag minns att han gav oss uppgifter och så sa han: och Arlander får göra vad hon tycker, eller sa han då att vad hon vill. Och jag var ju alltid stolt och tog det som en liksom, hur ska jag säga, som ett bevis på att han litade på mig att jag skulle hitta på något vettigt att göra om jag då inte ville göra uppgiften, men sen efteråt har jag också tänkt att det kanske var det att jag brukade tolka de där uppgifterna så fritt att det var precis samma sak som att jag skulle göra vad jag tycker. Men ja, senare minns jag att vi hade en vikarie som också var religionslärare, en äldre man, och då hade jag gjort någon uppgift som jag inte var så nöjd med, faktiskt. Det var något bibliskt motiv och ett landskap som inte blev så lyckat, men då tog han fram det och tog det som ett exempel på att hur liksom konventionell landskapsskildring kan vara ointressant eller jag minns inte vad han sa, det var säkert inte något farligt, men jag blev jätte sårad och ledsen över det, och liksom förlora lusten att rita alls. Och det är på något sätt ett bevis på hur viktig funktion läraren kan ha, hur småsaker, liksom hur små uppmuntranden betyder mycket och hur liksom små tillrättavisningar kan betyda mycket. Och jag tror inte, för visst hade jag ju blivit tillrättavisad av andra lärare också och ibland är det ju, kan det ju vara väldigt nyttigt, men det var liksom någonting, det var någon baktanke där att han liksom tyckte att jag var för arrogant eller att han ville sätta mig på plats. Jag vet inte. Nå, men just nu är jag ju inte längre, eller just nu, nu är jag inte längre lärare. Jag lär väl inte bli det längre, jag ska ju just pensionera mig. Men i veckan var jag nog och undervisade som gästlärare på ett seminarium några elever i dramaturgi. Och det var jätte roligt för då var jag, då kunde jag liksom fritt berätta om det var jag har gjort, mitt eget arbete, och sen hade de läst en text som jag hade skrivit och vi diskuterade det. Och jag märkte hur roligt det är att undervisa liksom vuxna människor som är kreativa och kritiska och spännande och tänkande. Men det är klart det kan också vara viktigt att på något sätt uppmuntra dem, jag säger inte det, men det är just småbarn som är sådär super känsliga. Så att jag är nog lycklig att inte behöva undervisa, eller ha aldrig behövt egentligen undervisa småbarn. För det är nog en sån, ja det är ett svårt uppdrag. Nå, skolgången är ju, det är en viktig period i ens liv, och jag minns hur viktigt och roligt det var att få börja gå i skola. Jag började redan som sexåring och jag var så glad att komma ut ur hemmet och ha ett eget liv. Vad mera? Nu tråkar jag ut dig. Du behöver inte gå i skola men det är ju ett slags skola det, att du lär dig att anpassa dig till de här omständigheterna omkring dig. Och eftersom du ser ut att må bra så har du lärt dig väl. Jag får tacka igen för ditt tålamod och jag hoppas du njuter av det här vågskvalpet som man kan höra när vattnet slår mot stranden. Just nu hörs det inte fågelsång men ibland kan man nog höra det också här säkert. Ha det bra, ha det bra. Och vi får hoppas att det blir varmare snart. Sköt om dig.