Vid Essingeleden, 22.2.2024
Kära tall,
Jag har besökt dig upprepade gånger sedan förra hösten, två gånger i veckan alla de veckor jag tillbringat i Stockholm, och aldrig känt något behov att tilltala dig eller skriva till dig. Jag har försökt lyssna på trafikljudet tillsammans med dig, och försökt förstå hur det känns att leva med detta ständiga brus från motorvägen. Vi vet att växter kan höra, och det är ju logiskt för ljud är vibrationer, vågor. Men hur ni hör, det vet vi inte. Vi, då menar jag naturvetenskapen idag. Men jag har i alla fall försökt sitta hos dig, eller stå och luta mig mot din stam för att försöka uppleva det du hör på ditt sätt, men då givetvis på mitt eget sätt. Jag vet att man snabbt vänjer sig vid ett konstant bakgrundsbrus, men så särskilt hälsosamt kan det inte vara. Men trots att du är liten och kortväxt och har korta barr, har du ändå levt här ett långt liv på den relativt kala klippan, så det tycks ha gått bra ändå. – Varför skriver jag till dig nu då? Ja, det är för att jag fick en idé att pröva på att hitta en brevvän eller kanske t.o.m. ett par, ute i världen, alltså tallar som har mänskovänner eller mänskoassistenter som kunde skriva för dem. Skulle det inte vara roligt att få kontakt med helt andra tallar någonstans längre bort? Det skulle då innebära att jag skulle skriva brev i ditt namn, i stället för att skriva det till dig, och det är ju en lite annan sak. Och det kräver en massa tillit från din sida, att lita på att jag inte fantiserar ihop precis vad som helst. Men det kan jag ju givetvis göra, eller det blir jag tyvärr tvungen att göra, i och med att jag inte har ett sjätte sinne som kunde förmedla dina tankar eller känslor eller funderingar till mig. Jag ville skriva det här brevet till dig på svenska, för det är det mänskospråk som talas här i dina trakter för det mesta. Men om brevväxlingen blir av så kommer den ju att ske på engelska. Så översättningen blir ytterligare ett problem. Jag vet inte än hur det hela rent praktiskt skulle fungera, kanske jag borde läsa upp breven för dig. Men det här brevet är nu alltså ett första försök att ta upp frågan med dig, ett sätt att be om tillstånd eller lov, eller ditt samtycke helt enkelt. Jag hoppas du är villig att delta i det här lilla experimentet? Ifall ingen nappar på idén om brevväxling så fortsätter jag som förut och sitter här hs dig som vanligt. Men ifall någon är villig att inleda en brevväxling, kommer jag till dig på nytt, och då får vi försöka formulera ett brev på engelska. Tack i alla fall, för att du funderar över saken… Ha det bra och sköt om dig!
Hälsar AA
My pine friend in Fredhäll, Stockholm, and me, Annette Arlander, form an embryo of a node. We are looking for a penpal, a pine tree with a human friend, to engage in dialogue with through letters. Usually, I write letters to pines sitting in or on or next to them. Now we are looking forward to engaging with pine trees at a distance, which is the usual way when writing letters. And to create a dialogue between pines through letters.
The purpose of this node is to experiment with letter-writing to, with, in the vicinity of and between trees, with human assistance. Thereby we want to consider how to approach entities and living beings with a completely different way of being and communicating that nevertheless share many life processes and perceptual capacities with humans. Is the traditional form of letter writing bringing us further apart or perhaps closer in the moment? How much can we understand and how much do we need to imagine?
We would love to engage with several pine-trees with human friends or assistants, if there are many out there? The language of the letters would preferably be English. And the letters could be sent via email rather than in paper envelopes, even if they would first be written by hand.
If interested, please contact annette.arlander@uniarts.fi